Hur skall det gå med vår betalningsbalans?
av Gustav Mattsson Forum 1971-06, sida 15-17, 31.03.1971
Hur skall det gå med vår betalningsbalans?
Av ekon.mag. Gustav Mattsso e Under de senaste månaderna har diskussionens vågor gått höga kring vår försämrade betalningsbalans. Både politiker och lekmän såväl som ekonomer av facket har funnit anledning att uttala sig om fenomenets orsaker, leverera dystra prognoser eller rentav kräva drastiska åtgärder för att en gång för alla få slut på den bångstyriga importtillväxten.
Strukturen i Finlands transaktioner med utlandet karakteriseras av att varuhandeln står för en övervägande del av samtliga valutainkomster och -utgifter. Deras andel uppgår till ca 80 procent. Som en följd av detta påverkas utvecklingen av vår bytesbalans i mycket hög grad av förändringar i varuexport och -import. Övriga löpande transaktioner såsom transporter, turism och avkastning från utländska investeringar spe Forum 6/7 0 I syfte att klarlägga vad som egentligen skett med vår yttre jämvikt analyseras i det följande betalningsbalansens utveckling under senaste år. Härvid är avsikten dels att identifiera de komponenter av. betalningsbalansen, vilkas jämvikt rubbats, dels att i någon mån diskutera orsakerna till detta.
lar hos oss en jämförelsevis underordnad roll. Det är därför naturligt, att man hos oss speciellt intresserar sig för handelsbalansens utveckling.
Senaste år visade som bekant handelsbalansen ett underskott på drygt 1460 miljoner mark jämfört med 230 miljoner före gående år.. Vänd 15
Millumk]
SEASONALLY ADJUSTED QUARTERLY FIGURE o -400 -N Visible trade accoun ÅA Current account
Visible and Invisible trade accoun 1967
Det förefaller sannolikt att både konjunkturbetingade eller övergående och strukturbetingade eller mera varaktiga faktorer senaste år verkade höjande på importbenägenheten i vårt land. Och generellt kan man säga, att den värdemässiga exportökningen senaste år för s gs samtliga huvudkategorier av varor blev något mindre än väntat trots den överraskande kraftiga stegringen i exportpriserna. Vad berodde nu detta på?
Lyckades inte exporten?
Med tanke på den stabilitet, som varit betecknande för prisutvecklingen i Finland jämfört med USA och Västeuropa i övrigt, är det svårt att tänka sig att vår internationella konkurrenskraft skulle ha försämrats under senaste år. Om något, borde den rimligtvis ha förstärkts på de flesta områden. Och detta borde i sin tur ha gjort det möjligt för Finland att öka sin internationella marknadsandel. De preliminära uppgifter, som finns till hands, antyder dock att det inte lyckats oss att förstora vår marknadsandel. Världshandelns värde beräknas nämligen ha ökat med 15—16 procent i fjol, d v s i samma takt som vår export. Det finns därför omständigheter som talar för att en snabbare exporttillväxt borde ha varit möjlig, men att den förhindrades av bristande produktionskapacitet i vår
Finlands betalningsbalans år 197 mmk
Inkomster Utgifter Netto
Varuhandel 9687 11077
Handelns korrigeringsposter — 52 23 A HANDELSBALANS 9635 11100 —T465 Transport 1140 358 + 782 Resandetrafik 529 387 + 142 Övriga tjänster 638 636 + 2 B VARU- OCH TJÄNSTEBALANS 11942 12481 — 539 Investeringsinkomster och -utgifter 141 532 — 39 Inkomstöverföringar 35 53 — 18 C BYTESBALANS 12118 13066 — 948 Netto Dragning av långfristiga lån +1 479 Amortering av långfristiga lån 694 Övrigt långfristigt kapital 455
D LÅNGFRISTIGT KAPITAL +
E GRUNDBALANS (C + D) -— Handelskrediter + 973 Diverse kortfristigt kapital + (inkl. felaktiga poster)
F KORTFRISTIGT KAPITAL +1 075 G TILLDELADE SDR + 88 H TOTALBALANS (E + F + G) + 545 Valutabankernas nettoskuld + 18 I FÖRÄNDRING I FINLANDS BANKS RESERV — 563 (ökning —)
Fordringar: ökning —, minskning +. Skulder: ökning +, minskning 1 1968 1969 197 industri. Den här tankegången rimmar också väl med antagandet, att den snabba importökningen senaste år främst berodde på otillräckligt inhemskt utbud för att tillfredsställa en ökande hemmaefterfrågan.
Saldot på vår tjänstebalans har traditionellt varit positivt och har under sextiotalet visat en stigande trend. År 1970 uppgick nettovalutainkomsterna på tjänstekontot till 926 miljoner mark, dvs en avsevärd ökning från föregående år. Av detta representerar transportinkomsterna lejonparten eller ca 780 miljoner, varav största delen är fraktinkomster.
Överskott på »turismen»
En påfallande förändring har under senaste år skett i fråga om våra nettoinkomster från turismen, Under s g s hela sextiotalet uppvisade turistkontot ett fortlöpande underskott som tidvis översteg 100 miljoner mark per år. År 1969 antecknades för första gången ett plus som var glädjande, även om det var rätt anspråkslöst. I fjol noterades ett överskott på inte mindre än 142 miljoner. Det är inte troligt att den ökade turismen helt kan förklara fenomenet. En bidragande orsak är utan tvivel svenskarnas köpresor till Åbo, Mariehamn och Torneå, vilka i statistiken klassificeras som turism. En annan viktig faktor synes vara den ökande skaran finländare anställda i Sverige, som föredrar att semestra i det gamla hemlandet.
En mindre gynnsam trend uppvisar däremot nettoinvesteringsutgifterna, d vs i huvudsak räntan på vår utländska skuld som stigit kontinuerligt från ca 100 miljoner år 1964 till nära 400 miljoner mark i fjol. Detta återspeglar förutom vår ökade utländska skuldsättning också den rekordartat höga räntenivå, som under senaste tid rått på de internationella kapitalmarknaderna.
Som en följd av de här beskrivna transaktionernas utveckling utvisade bytesbalansen senaste år ett underskott om ca 950 miljoner mark, som på något sätt skulle finansieras. En granskning av kapitalbalansens siffror ger oss besked om hur denna finansiering gick till.
Stora kapitalrörelser
Under år 1970 upplevde vi ett avsevärt inflöde av medel- och långfristiga lånepengar från utlandet; bruttoinflödet uppgick till nästan 1.5 miljarder mark, men då amorteringarna på gamla lån krävde ca 700 miljoner, förblev nettoökningen knappt 800 miljoner mark. Vid slutet av året belöpte sig Finlands långfristiga utlandsskuld till ca 5.8 miljarder, vilket motsvarar drygt 13 procent av vår BNP, Det kan tilläggas att den här skuldens skötsel, d v s räntor plus amorteringar, årligen slukar mellan 8 och 9 procent av våra löpande valutaintäkter.
Då man utöver upplåningen även beaktar vår kapitalexport (främst exportkrediter )och direkta investeringar, visade saldot
Forum 6/7 reserve movements
Eb.
Mill.mk — 400 Current and long-term capltal account Over-all surplus/defilcit 200 obe HER Wiz -200 —400 I I på det långfristiga kapitalkontot år 1970 ett nettoflöde om 330 miljoner mark, dvs en tredubbling jämfört med föregående år. Nettoinflödet av långfristigt kapital föreslog likväl inte till att täcka mer än en tredjedel av bytesbalansens deficit, varför grundbalansen alltjämt visade ett underskott på 618 miljoner. Strömmarna av kortfristigt kapital mellan Finland och utlandet bestäms i hög grad av marknadsfaktorer, såsom utbud och efterfrågan på kredit, räntedifferenser, förväntningar om eventuella valutakursförändringar och liknande. Detta innebär också att de kortfristiga kapitalrörelserna ofta karakteriseras av betydande fluktuationer från år till år.
Senaste år registrerade vi ett synnerligen kraftigt inflöde av kortfristigt kapital, enligt preliminära beräkningar 1075 miljoner mark netto, jämfört med ett utflöde på 33 miljoner år 1969. Orsakerna till en så stark ökning i vår kortfristiga kapitalimport var å ena sidan den kraftigt stigande varuimporten, som naturligtvis även medförde en motsvarande tillväxt i utestående varukrediter. Å andra sidan är det uppenbart, att den strama kreditpolitiken i hemlandet föranledde banker och företag att i mån av möjlighet utnyttja utländska krediter för att trygga sin likviditet.
Valutareserv för två månaders import
Genom inflödet av kortfristigt kapital finansierades inte endast grundbalansens underskott utan pengarna räckte också till en avsevärd ökning av den valutareserv, som redovisas av Finlands Bank och valutabankerna. Sålunda växte denna reserv under året med inte mindre än 545 miljoner och nådde drygt 1.6 miljarder mark vid årets slut. Detta var i absoluta tal den största valutareserv vi någonsin haft. Relativt sett var reserven dock fortfarande anspråkslös och motsvarade inte mer än ungefär två månaders import.
Varför igen betalningsbalansproblem?
Konklusionen av vår analys måste rimligen bli, att Finland igen har ett betalningsbalansproblem att brottas med. Då inställer sig helt naturligt ett antal frågor, som utan större omsvep kunde formuleras så: varför är vi nu där igen? Är det pga en misslyckad ekonomisk politik, och i så fall, i vilket avseende? Eller är det fråga om obotliga institutionella och strukturella svagheter i vår ekonomi, i så fall vilka? Eller är det kanske rentav en kofabination av dålig politik och svag ekonomisk struktur? Det sista alternativet kommer väl nog närmast sanningen, men några kvalifikationer är här på sin plats.
Om vi talar om den ekonomiska politik, som förts sedan devalveringen år 1967, så har den i flera avseenden fått ett gott vitsord av den internationella ekonomiska expertisen. Denna har i allmänhet ansett, att själva devalveringen var skickligt genomförd och att den stabiliseringspolitik som följde, på det hela taget varit effektiv. Pris- och kostnadsutvecklingen har
Forum 6/7 hos oss varit stabilare än i de flesta andra länder och den relativa konkurrensfördel som våra företag fick genom devalveringen har hittills bibehållits ograverad. Medaljens frånsida är emellertid, att stabiliseringsavtalet samtidigt starkt begränsade utrymmet för en aktiv finanspolitik, i synnerhet skattepolitik, som uppenbarligen hade varit nödvändig för att förhindra konjunkturerna från att överhettas. Såsom nu blev fallet försökte man dämpa tillväxten i efterfrågan med en stram kreditpolitik, men som vi alla vet lyckades detta inte särskilt bra. Den överhettning av konjunkturen som började mot slutet av år 1969 och fortgick under senaste år, är samtidigt förklaringen till våra aktuella betalningsbalansbekymmer. Man kan då ställa frågan: är det för en ekonomi som den finländska otänkbart att förena en tillväxttakt på 7—8 procen med extern balans? Det finns ju andra länder, t ex Japan eller :
Italien, som lyckas med det konststycket. Svaret för Finlands del måste tyvärr bli: ja, det är omöjligt i detta skede. Förklaringen ligger däri, att strukturen i utbud och efterfrågan hos oss är så illa synkroniserad. En stark ökning i efterfrågan här i landet vare sig det gäller råvaror, kapitalvaror eller konsumtionsvaror, måste i stor utsträckning tillfredsställas genom import så länge inte alla eller en stor del av alla varusortiment framställs av inhemska producenter. Resultatet blir ett bytesbalansunderskott, såvida inte händelsevis efterfrågan utomlands på träförädlingsprodukter samtidigt kraftigt ökar. Detta dilemma illustreras med all önskvärd tydlighet av utvecklingen under senaste år. Det finns ingen särskild kategori av varor, som kunde utpekas såsom huvudskyldig till importöversvämningen. All import ökade, och speciellt då sådana varor som används i vår egen industriproduktion. Redan av denna anledning skulle en lösning av betalningsbalansproblemet, genom t.ex. importrestriktioner, ha ungefär samma verkan som att lägga snaran kring egen hals.
Hur skall det gå I framtiden?
Hur skall vi lyckas bemästra de strukturella problemen? Svaret måste bli beroende av ifall vi bedömer det aktuella underskottet såsom varande främst akut eller kroniskt till sin natur. I det föregående fallet, som jag personligen är benägen att tro, finns det ingen anledning till överdriven pessimism beträffande betalningsbalansens framtid, såframt vi i övrigt lyckas föra en vettig ekonomisk (inklusive inkomst-) politik. Ifall denna diagnos är riktig, behöver vi inte befara att underskottet under innevarande år skulle öka, utan kanske snarare minska, och som en följd av den väntade konjunkturavymattningen sannolikt få en ytterligare förbättring nästa år.
Ifall jämviktsbristen skulle visa sig vara huvudsakligen kronisk, behövs det kanske starkare mediciner. Men i vilket fall som helst krävs en aktiv och effektiv strukturpolitik som främjar vår produktions smidigare anpassning till efterfrågemönstret, ifall vi önskar minska det hinder som betalningsbalansen nu utgör för en snabbare välfärdsökning. O 17