Hur skall kalkylräntan bestämmas
av Bo-Christer Björk Forum 1983-01, sida 38-39, 19.01.1983
F
IH I en tid med hög inflation är det 1 alla slag av lönsamhetskalkyler och kostnadsjämförelser skäl att ta hänsyn till inflationens effekter. Därför skall vi inte stirra oss blinda på de kalkyräntor företagen använder. En nominell kalkylränta på 20 4 motsvarar med dagens inflation en reell ränta på ca 1094. Köpkraften på kapitalet inklusive räntan har ökat med sistnämnda procentsats. En nominell låneränta på 1096 innebär i praktiken att låntagaren inte betalar någon reell ränta på kapitalet, förutsatt att inflationen fortsätter i oförändrad takt. Eftersom kalkylräntor används till att jämföra kostnader och intäkter som inträffar vid olika tidpunkter, i energiförsörjningssammanhang to m med trettio års intervall, är reella kalkylräntor de enda relevanta.
Företagen jämför en investerings avkastning med kostnaderna för att finansiera investeringen genom lån eller eget kapital. Om de nettoinkomster investeringen genererar efter skatt och avskrivningar överstiger låneräntorna och/eller ägarnas krav på avkastning på sitt kapital, är investeringen lönsam ur företagets synvinkel.
Kapitalets alternativa användning =
Företagsekonomiska = :kalkylmetoder lämpar sig dåligt för bedömning av offentliga investeringars lönsamhet. Ofta är intäkterna svåra att mäta med monetära mått, eftersom det rör sig om icke prissatta offentliga tjänster. Om investeringarna finansieras med skattemedel betalas dessutom ingen ränta, som kunde utnyttjas vid fastställandet av kalkylräntans nivå. Vi bör dock komma ihåg att det kapital offentliga investeringar binder kunde ha använts på något alternativt sätt -— till privat konsumtion, bostadsproduktion eller företagens investeringar i produktionsmedel.
Av myndigheterna rekommendera de reella kalkylräntor i olika länder
Finland 624 Sverige (energiutredningar) 490 Norge TY Storbritannien TA Frankrike ER Nederländerna 1024 Irland 5” USA 1094
Kanada 10 3 1/83
BO-CHRISTER BJÖRK
Hur bestämma
KALKYLRÄNTA i samhällsekonomisk beräkningar?
Frågan om byggandet av ett nytt kärnkraftverk har under den senaste tiden gett upphov till en livlig debatt i tidningspressen. En debatt inom debatten har berört frågan om vilken kalkylränta man bör använda i samhällsekonomiska beräkningar, exempelvis vid en jämförelse mellan kärnkraft, kol och inhemska bränslen. Sistnämnda debatt karaktäriseras av en vitt utbredd begreppsförvirring. De flesta skribenter vet inte vad en samhällsekonomisk kalkylränta egentligen representerar och vilken dess relation är till företagens kalkylräntor och bankernas låneräntor. Dessutom sammanblandas reella och nominella räntor.
I nationalekonomiska lönsamhetsberäkningar jämförs intäkterna av en offentlig investering med de intäkter motsvarande kapital skulle generera i sin sannolika eller optimala alternativa användning. Om den offentliga investeringens intäkter överstiger de intäkter som indirekt går förlorade är investeringen lönsam ur samhällets synvinkel. Med intäkter förstås i detta sammanhang den sammanlagda nyttan av en investering sedd ur konsumenternas synvinkel. För marknadsvarors del sammanfaller nyttan med konsumentpriset. En speciell gren av nationalekonomisk teori, kostnadsnyttoanalysen, behandlar denna problematik.
Nationalekonomer har i snart tjugo år tvistat om det rätta sättet att bestämma den nationalekonomiska kalkylräntan. Empiriska bedömningar har däremot varit sällsynta. En skola inom teoribildningen förespråkar användningen av den s k nationalekonomiska tidspreferensen som kalkyl ränta. Denna är en kollektiv motsvarighet till individernas tidpreferenser. Individens tidspreferens berättar hur stor ersättning han skulle kräva för att skjuta upp sin konsumtion, dvs hur han värderar konsumtion i framtiden jämförd med konsumtion idag. I en hypotetisk marknadsekonomi med oreglerad kapitalmarknad sammanfaller alla individers marginella tidspreferenser och marknadsräntan. Marknadsräntan kunde i detta fall direkt användas som kalkylränta. I praktiken orsakar olika regleringar, skatter o dyl att så inte är fallet. I vårt land är räntorna som känt lägre än de skulle vara om marknadskrafterna fritt fick bestämma dem.
Marknadsräntan ej-brukbar :
Förespråkare för en optimal fördelning av samhällets resurser kräver
KAPITALETS NATIONALEKONOMISKA RAÄNTABILITET I DEN PRIVATA SEKTORN P. 1970-TALET
Det investerade kapitalets reella räntabilitet i industrin, byggnadsverksamheten, handeln och industrin på 1970-talet. Kapitalet inbegriper både eget och främmande kapital och har uträknats med Statistikcentralens kapitalstocksmodell. Avskrivningar har gjorts lineärt över ifrågavarande investeringstyps beräknade livstid. Kapitalets värde har korrigerats i takt med inflationen. Kapitalinkomsterna inbegriper av företagen betalade skatter, räntor samt vinster efter avskrivningar.
att offentliga investeringar skall ge minst lika stor avkastning som den bästa tänkbara privata investering motsvarande kapital kunde användas till. I ekonomernas terminologi talar mar om kapitalets marginella avkastning i den privata sektorn. I praktiken är man tvungen att använda något statistiskt mätbart mått, tex genomsnittlig nationalekonomisk lönsamhet för den privata industrins investeringar.
Nyare teoribildning på detta område accepterar att det ekonomiska systemet i många avseenden inte uppfyller de hypoteser om fullständig konkurrens, oreglerade kapitalmarknader m m som utgör basen i den traditionella nationalekonomiska teorin. Kalkylräntan fastställs genom att granska marginella offentliga investeringars sannolika verkliga effekter på konsumtion och privata investeringar, samt genom att beräkna den nytta som på detta sätt går förlorad. Tekniskt sett kan man göra detta genom att beräkna kalkylräntan som ett vägt medeltal av den kollektiva tidspreferensen (alternativkostnaden för uppskjuten konsumtion) och kapitalets marginella avkastning i den privata sektorn (alternativkostnaden för undanträngda privata investeringar).
Sistnämnda metod har använts i den undersökning som laboratoriet för byggnadsekonomi vid Statens tekniska forskningscentral utfört om va av kalkylränta i energiekonomiska beräkningar. Den enda möjliga metoden för att bedöma den kollektiva tidspreferensen är att approximera den med den empiriskt mätbara avkastningen för olika populära sparformer. Detta innebär att höginkomsttagarnas tidspreferenser får en större vikt i den av kapitalmarknaden aggregerade tidspreferensen. Ä andra sidan finansieras merparten av offentliga investeringar med skattemedel från dessa grupper.
Spararnas tidspreferens bedömdes genom att granska den reella avkastningen på obligationer och aktier under 60- och 70-talet, samt med hjälp av en beräkning om hyresbostäders avkastning. Den beräknade avkastningen var 2-3 46. Nämnas kan att en offentlig utredning nyligen rekommenderade att ägare till hyresbostäder borde garanteras en reell avkastning på 49. Avsikten är att göra denna investeringsform mer attraktiv och att bromsa den katastrofala minskningen i utbudet av hyresbostäder. Ovannämnda 2-3 4 har använts som alternativkostnad för den konsumtion offentliga investeringar undantränger.
Reell räntabilitet 6-7 4
Alternativkostnaden = för undanträngda privata investeringar bedömdes med hjälp av den uppskattade
RU reella interna räntan på det totala investerade kapitalet i industrin, byggnadsverksamheten, handeln och trafiken på 1970-talet. Beräknad intern ränta var i genomsnitt 6-7 4. Denna ränta kan inte jämföras med den lönsamhet enskilda företag uppger, eftersom företagen i sina kalkyler inte korrigerar inflationens och accellererade avskrivningars effekter.
I princip skulle vi förutom ovannämnda alternativkostnader även behöva uppskattningar av i vilken grad marginella offentliga investeringar finansieras med skatter eller lån, och hur dessa påverkar privat konsumtion och privata investeringar. Det visade sig omöjligt att få fram tillförlitliga empiriska uppskattningar om effekterna.
Utredningens slutsats är att den reella nationalekonomiska kaikylräntan för Finlands del rimligen bör ligga inom intervallet 4-6 26. Nämnas kan att den av Finansministeriet rekommenderade reella kalkylräntan är 694 och att Handels- och industriministeriets energiavdelning i allmänhet använder 594 i sina beräkningar. En reell ränta på 1024, vilken använts i vissa utredningar, är däremot omotiverat hög, och gynnar i alltför hög grad investeringar med små kapitalutgifter och höga driftskostnader. En reell ränta på 092, vilken ungefär skulle motsvara nuvarande nominella låneräntor, är återigen alldeles för låg och gynnar alternativ med höga kapitalkostnader och låga driftskostnader.
Den av myndigheterna rekommenderade reella kalkylräntan varierar från land till land både beträffande nivån och sättet på vilket den fastställs. I Sverige har man i statliga energiutredningar använt en av nationalekonomer rekommenderad ränta på 4946. I USA och Kanada där man traditionellt betonat marknadskrafternas fria spelrum har man valt en kalkylränta (1096) som närmast motsvarar den uppskattade avkastningen inom privat industri.
Norge är ett intressant fall. Där uppträder industrin som en förespråkare för en låg kalkylränta för offentliga investeringar. Orsaken är att kalkylräntan även används för att fastställa kraftverksinvesteringarnas kapitalkostnader vilket direkt påverkar elpriset. Den sänkning av kalkylräntan från 10946 till 796 som de norska myndigheterna gjorde år 1978 motiverades dock av ett grundligt utredningsarbete och = förändrade ekonomiska långsiktsprognoser. 39