Industripolitikens comeback
av Bo Göran Eriksson Forum 2009-03, sida 14-15, 26.03.2009
EN FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 3 2089
DEBATT
Kommentera debattartikeln genomatt skicka mejl till adressen feedbackQforum.f.
Industripolitikens comeback
X Den ekonomiska krisen har gjort att fenomen som man trott sedan länge var utdöda, har trätt fram på nytt: protektionism, skräpbanker, massivt statsstöd till näringslivet.
Till de gengångare som gör comeback hör industripolitiken: det att staten styr och ställer i näringslivet.
Industripolitiken försvann iindustriländerna i samma mån so staten att hålla fingrarna borta från näringslivet: marknaden klarade sig bäst själv, den osynliga handen skapade den bästa av världar. Statens roll reducerades enligt detta tänkesätt till att lagstifta om spelreglerna, och också det så fjäderlätt som möjligt.
Lite varstans omvandlades industripolitiken till det mera diffusa begreppet näringslivspolitik. Termen kan innebära allt från ekonomisk lagstiftning och regionalpolitik över till forskning och utveckling. En politiker kan läsa in nästan vad han vill i begreppet. Symboliskt nog bytte handels- och industriministeriet för ett par år sedan namn och blev arbets- och näringsministeriet. Med fog, för det var längesen ministeriet var en aktiv aktör inom handeln eller industrin.
Finland har aldrig haft en koherent, ideologiskt baserad statlig di ”Statliga satsningar gjorde det möjligt att skapa stålindustri (Rautaruukki), petrokemisk industri (Neste) och Outokumpus produktio av rostfritt stål i Torneå”
Bo Göran Eriksson Skribenten verkade Ronald Reagans och Margaret That- | vid handels- och induchers tankegångar vann terräng mot | striministeriet1979slutet av åttiotalet. Det gällde för 2005.
rigism i näringslivet, såsom fallet vari till exempel England under efterkrigsåren eller i Frankrike ända ini våra dagar.
Hos oss har staten gått in i näringslivet pragmatiskt. Före kriget gällde det att bygga upp infrastrukturen och den industriella basen. Gamla statsbolag som Enso, Valmet, Outokumpu, Kemira, Imatran Voima och Finnair har en skiftande historia. Men gemensamt för dem är att staten haft en nyckelrollideras tillkomst eller utveckling. I vårt itiden kapitalfattiga land var staten den enda som förmådde realisera projekt i så stor skala.
Tidigare viktigt instrument. Industripolitiken var viktig ända in på åttiotalet. Statliga satsningar gjorde det möjligt att skapa stålindustri (Rautaruukki), petrokemisk industri (Neste) och Outokumpus produktion av rostfritt stål i Torneå.
Östhandeln, under årtionden suveränt dirigerad av Urho Kekkonen, hade även den starka drag av industripolitik.
De stora byggnads- och industriprojekten på andra sidan öst gränsen, Svetogorsk, Pääjärvi och Kostamus, växte fram under stark politisk styrning från högsta håll. Projekten gav de första lärospånen för näringslivets globalisering.
I den bilaterala sovjethandeln gav Nestes import av rysk olja utrymme för export österut också när oljekriserna tyngde som värst under sjuttiotalets svåra år. Utan dessa exportmöjligheter hade till exempel våra varv eller vår konfektionsindustri tidigt varit ett minne blott.
Vid denna tid försökte de socialdemokratiskt dominerade regeringarna under Kalevi Sorsa lanse ra en planekonomisk industripolitik, med staten som dynamisk aktör. Det förnämsta utslaget av dessa ambitioner var bildrörstillverkaren Valco, som dock efter något år gick spektakulärt i väggen och drog med sig hela detta synsätt i fallet. Andra, mindre ideologiska satsningar lyckades bättre, som Saab-Valmets bilfabrik i Nystad.
Detta är numera historia. Sedan den ekonomiska depressionen och EU-medlemskapet i mitten av nittiotalet har Finland varit en mönsterelev också då det gällt att förverkliga de marknadsekonomiska idealen. Det förnämsta instrumentet för den klassiska industripolitiken, det statliga företagsägandet, har systematisk privatiserats och sålts ut, oftast med god förtjänst för staten.
Förvaltning ersätter politik. Merparten av det som återstår av det statliga ägandet har konsoliderats i ett holdingbolag, Solidium. Symptomatiskt nog sorterar förvaltningen av ägandet inte längre under det som tidigare var handels- och industriministeriet, utan den ligger lite paradoxalt i statsrådets kansli.
Kansliets uppgift är dock en helt annan, nämligen att bereda den övergripande regeringspolitiken och EU-frågorna. Men nyorganisationen är inseglet på att den gamla industripolitikens tid slutgiltigt är förbi. Statens ägarroll är i dag inte att bedriva politik, utan att förvalta en aktieportfölj.
En aning originellt är att försvarsministern tilldelats det politiska ansvaret för det statliga ägandet. Det är kanske skälet till att man ide första linjedragningarna för Solidium poängterat bolagets betydel JUKKA MALE
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 3 208 t Ruukki ör tilde f se för den ekonomiska försörjningsberedskapen och för vikten av fortsatt blåvitt ägande i näringslivet. Det är nobla ideal, men svårgenomskådliga och känsliga för irrationellt ekonomiskt agerande.
Staten tvingas träda in. Nu förefaller vi närma oss ett brytningsskede. Globalt är industripolitiken på retur.
Men denna gång är industripolitikens innehåll inte dikterat av ideologiska överväganden.
Det är inte som då Reagan formulerade det marknadsekonomiska credot: staten är inte lösningen, utan problemet.
Läget är snarast det motsatta. Staten tvingas i allt fler industribranscher bli just lösningen.
Ta bilindustrin. Det är knappas “Det är inte som då Reagan formulerade det marknadsekonomiska credot: staten är inte lösningen, utan problemet”
Skicka din debattartikel till adressen: Liz | feedbackQforum.fi. Vi publicerar äve kortare texter.
troligt att den jättelika amerikanska bilindustrin kommer att kunna räddas och omstruktureras utan stöd och styrning från Washington. Planerna på att i USA utse en offentlig ”automobil-tsar’ med utomordentliga fullmakter har för ögonblicket skrinlagts, men ger en vink om i vilken riktning utvecklingen går.
Någon form av statligt ingripande blir väl över tiden aktuellt för att rädda Saab och Volvo, trots den svenska regeringens försäkringar om motsatsen.
Och bilindustrin är bara början. Motigheterna tornar upp sig även för andra branscher. Räddningsplanen är densamma: staten förväntas ställa upp som en sista räddare i nöden. Och gör det också ofta. Det politiska trycket är sådant at regeringarna är tvungna att agera.
Krisen i bankerna kan komma att ytterligare förstärka den statliga rollen i näringslivet. Finanskraschen har gjort att speciellt engelska banker övergått i statlig ägo för att undgå en total kollaps. Man ser troligtvis endast början av en utveckling, som innebär ett slags icke-avsiktligt förstatligande av betydande delar av finansväsendet. Då kreditförlusterna ökar i takt med kräftgången i realekonomin, glider allt fler svaga banker i allt fler länder istatens hägn.
Hittills har regeringarna varit motvilliga mottagare av de finansiella ringvraken.
Det statliga ägandet är temporärt och exceptionellt, sägs det. Men när krisen något lättat, kan det hända att många politiker och regeringar börjar inse vilket starkt och attraktivt styrmedel greppet om finansieringskällorna utgör.
Staten stark roll efter krisen. Krisande industrier i behov av nödhjälp, delar av bankväsendet under statlig kontroll och den politiska nödvändigheten att ‘göra någonting” blir lätt en kombination som kullkastar det sedan tre årtionden gällande mönstret med staten som återhållsam, passiv agerande i näringslivspolitiken. Kraven på en aktivare statlig roll får politisk uppbackning i det skeppsbrott marknadsfilosofin i väljarmajoritetens ögon lidit.
När krisen äntligen är över är det mycket möjligt att staten och det offentliga har en helt annan och starkare roll i näringslivspolitiken änidag.
Hur blir det i Finland? Ja, vi följer väl efter vanligheten de andra i spåren med en viss fördröjning. Men det ska mycket till för att handels- och industriministeriet ska återuppstå.