Inflation - en dödlig sjukdom

Taggar: Teman: inflation

Inflation —- en dödlig sjukdom

Inflationen har bara en orsak, nämligen att tillgången på pengar och varor i ett samhälle råkar ur balans. Med varor menas här allt som medborgarna vill köpa, alltså äve tomter, tjänster m m sådant.

Det finns däremot ett stort antal orsaker till att det finns för mycket eller för litet pengar eller för mycket eller för litet varor. Det klassiska mönstret har varit, att samhällets styresmän haft ett trängade behov av mera betalningsmedel, tex under ett krig, och därför börjat tillverka mera pengar för att betala krigsutgifterna. Man har tex köpt upp livsmedel för armén med påföljd att brist därpå uppståt i landet. Vanligen har kronan bjudit mera än gängse pris, och då stiger livsmedelsprisen, och inflationen är ett faktum. Då det blir knappt om livsmedel, börjar de som har mera pengar bjuda ännu högre pris, ty livsmedelsproduktionen kan inte ökas på kort sikt. Samtidigt får de som sålt livsmedel gott om pengar, och är villiga att betala högre pris för det de vill ha. Och inflationen rullar vidare.

wyb” I vissa fall har kronans behov av betalningsmedel varit så stort att penningvärdet gått till noll. Ett känt exempel är då finansminister Görtz under Karl XII:s krig gav ut nödmynt av tunn kopparplåt ”som för daler gått och gällt”. En dalers värde hade tidigare bestämts av en viss mängd koppar.

Om vi lämnar rena penningförfalskningen, kan inflation tex utlösas genom missväxt eller växlingar i varutillgång. Bla kaffe och socker är känsliga varor, ty dels beror tillgången på väderleken i några viktiga produktionsländer, dels träffas hushållen direkt. Då hushållens realinkomst går ned, uppstår snabbt ett tryck på lönerna, och om de höjs, går inflationen vidare till hela samhället. Tillgången på livsmedel blir efter något år igen rikligare, men inflationen har kommit för att stanna, ty en prissänkning på en enstaka vara brukar inte påverka lönenivån. Om vi får en bestående prisstegring på importvaror, som tex oljepriserna 1974, betyder det att hela samhället blir fattigare. Importvärdet för bränslen ökade från 1,3 miljarder mk 1972 (ill 4,5 miljarder

FORUM 1/7 1974. Tyvärr kom denna prisstegring i januari just under avtalsförhandlingarna, och löntagarna drev igenom löneförhöjningar på 21,3 procent för arbetare och 17,2 procent för tjänstemän. Om man hållit huvudet kallt och konstaterat att oljan aldrig mera blir så billig som på 1960-talet, och att stegringen därför inte borde kompenserats i lönerna, skulle vi idag haft något mindre svårigheter.

24 Y+ Total lönetörhöjning 20 Inflation 18 Real lönehöjning 12 T 50 955 1970 “75

Diagram 1

Reallönens och inflationens storlek 1960—1976. Om vi anser en inflation över 2”/, vara skadlig, så har den endast under åren 1961, 1969 och 1970 varit acceptabel.

Under hela efterkrigstiden har vi blivit vana vid att inkomsterna årligen skall stiga, de har minskat endast något år efter generalstrejken 1956. De flesta tror, att höjningarna skall kunna fortsätta i all framtid. Vi måste här skilja mellan en löneökning, som ger en verklig köpkraft, och en som endast är nominell, d vs inkomsten stiger, men «priserna stiger lika mycket. Statistiken visar, att lönehöjningen i Finland 1960— 1975 i medeltal varit 10,9 procent, medan reallöneökningen, dvs ökningen i verklig köpkraft, endast var 3,7 procent per år. Resten eller drygt 6 procent var inflation. Diagram 1 visar, hur dessa båda tal varierat. Det framgår, att inflationen var speciellt stark mot slutet av perioden. Fenomenet med en galopperande inflation är onormalt, och behöver över huvudtaget inte inträffa. Det visas tex av penningvärdets utveckling under tiden mellan de båda världskrigen. Levnadskostnadsindex 1921 var 117. Under krisen 1930— 1934 sjönk det till 99, för att sedan stiga till 110 år 1939. Att reallönerna kunnat stiga praktiskt taget hela tiden sedan 1945 beror på att vi kunnat öka produktionen i landet så, att varutillgången fortlöpande ökat. Mercators index visar, att industriproduktionen 1976 var 418 procent högre än 1948. Vänd!

Löneglidning

Avtalade lönetörhöjningar

N V

ZNONN NNNNN

N N I 1960 1965

Diagram 3

De löner som avtalats i början av resp. år samt löneglidningen. Diagram 1 visar slutlönerna enligt den statistik som görs i efterskott. Om vi jämför diagrammen, ser vi att de år då de avtalade lönerna varit 10 “/o eller mera har följden varit en hög inflation.

2 18 | 2 0 12 Ts 12 e0c mk/ timme | Lön för manliga 10 industriarbetare 4 de 50 9 RR 5” 50 8 7 400 7 SR 35C & RN 200 |." ” | Levnodskostnads 5 = mETE index 1951=100 — 250 Tasooskat” 4 20 1988 -69 +70 -71 -72 -73 -74 75 76-77

Diagram 2

Lönernas och levnadskostnadernas utveckling 1968—1977. Vi ser att lönerna ökar markant kvartalet efter inkomstuppgörelsen, medan priserna ökar långsammare. Under hela perioden har skillnaden mellan löner och priser ökat.

Det har alltså varje år funnits mera att dela på än tidigare. Och då lönerna stigit mera än priserna, har konsumenterna också kunnat köpa mera: Ökningen i levnadsstandard har dock varierat stark mellan olika grupper i samhället, ty utom lönerna inverkar också den progressiva skatteskalan och olika sociala förmåner på saken.

Vi har i det föregående sett, att inflation kan åstadkommas, då penningtillgången blir större, t ex genom att staten trycker mera sedlar (dock ingen huvudorsak i det moderna Finland), eller att löneökningarna är större än ökningen i varor. En annan orsak kan vara att varupriserna drivs upp mera än lönerna ökar. Diagram 2 visar, att huvudorsaken hos oss dock varit att lönerna stigit mera än varutillgången. Vi ser att lönerna stigit kraftigt efter det att nya avtal slutits, och att prisstegringen kommit 3—12 månader senare, då de höjda lönerna hunnit slå igenom i produktionen. Människorna uppfattar dock ofta saken tvärtom, och tror att det är priserna som stiger först.

Ser vi närmare på saken, är det utomordentligt lyckligt, om lönernas realvärde kan höjas varje år, det gör att medborgarna trivs och anser att det lönar sig att arbeta. Hos oss rör det sig om ca 4 procent i medeltal under normala år. Arbetsnarkomaner som japanerna har kommit till nästan dubbelt så höga värden, medan trötta länder, som tex England, ligger vid ca 2 procent. En svag inflation på 1—2 procent verkar som ett smörjmedel i ekonomin, det påvisades redan för 30 år sedan, medan en större inflation medför en lån 2 rad skadeverkningar, men ingen nytta. Under normala förhållanden, då produktiviteten i landet växer med 4 procent, kan alltså årliga löneförhöjningar om ca 6 procent förSvaras.

Vad beror det då på, att överstora lönehöjningar med åtföljande inflation på 10—20 procent förekommer i många länder med fri marknadsekonomi? Det måste finnas utomordentligt starka krafter i samhället, som åstadkommer denna skadliga utveckling. Denna starka kraft kan inte vara någon annan än fackföreningsrörelsen. Inte rörelsen som sådan, utan den lönemekanism som tillämpas. Varje år inför löneförhandlingarna kommer de olika fackavdelningarna med sina fordringar, och det är naturligt, att man på fältet inte vill sälja sig billigt. Ombudsmännen skall också visa, att de gör något för sin lön, och enklare kan det knappast ske, än genom att kräva stora löneförhöjningar för den egna gruppen. I den årliga auktionen finns ingen återhållsamhet, det finns exempel på att kommunistiska fackförbund fordrat 50 procents löneförhöjning. Att man därmed bevisar, att man ingenting förstår av den ekonomiska verkligheten, har ingen dämpande inverkan. Den högsta ledningen för FFC, som vet att det finns starka och svaga branscher och som förstår, att man måste ta hänsyn till landets bärkraft, råkar i en svår konflikt. Men fältet och politiska organisationer, som inte känner något ansvar, anser att en förhöjning som på papperet ger flera mark, är den bästa. Under de goda åren har det varit otacksamt att beskriva de verkliga följderna av denna auktionspolitik, men dagens läge borde mana till eftertanke. Man ser nu många uttalanden mot inflationen också i vänsterpressen, men en analys av orsak och verkan presenteras inte. Vilka följder har då inflationen? Man kan göra en lång lista på negativa verkningar, bl a € sparandet i bank eller obligationer blir direkt förlustbringand skillnaden i kostnader för olika bostadsformer ökar för varje år, vilket hårdast drabbar unga familje Ö i utrikeshandeln diskrimineras uländerna och export till länder med mindre inflation försvåra Ö handeln och arbetsutbyte med länder som har ett fast penning värde, tex SEV-länderna, för svåras i hög gra $ skatterna växer abnormt genom de progressiva skatteskalorn € företagens ekonomi urholkas och tryggheten för de anställda minskas drastisk & investeringar, som är sekundära ur samhällets synpunkt gynna € allmän oro i samhället och förargelse över att löneökningen äts upp av inflationen.

Under goda tider, då näringslivet arbetar för högtryck, märks dessa skadeverkningar inte så tydligt, men under en lågkonjunktur blir situationen snabbt komplicerad. Om inflationstakten är hög under en fortsatt depression, får vi en automat, som tvingar företagen att friställa personal genom att lönekostnaderna ökar, medan inkomsterna inte gör det, då försäljningen stagnerar eller minskar. Detta utsätter de industrianställda för utomordentliga svårigheter; i värsta fall avstannar stora delar av den industri som inte tillverkar konsumtionsvaror för hushållen. Det innebär självfallet en sänkning även av den övriga befolkningens levnadsstandard. Exempel på en fullständig kollaps av både närings- och samhällsliv efter en ohämmad inflation finner vi i Tyskland både 1923 och efter andra världskriget. Det förefaller som om den radikala grenen av vårt kommunistiska parti gärna skulle se ett sammanbrott i vårt land, utan hänsyn till det elände för hela folket som skulle följa.

I offentligheten ser vi hela tiden olika förslag om hur inflationen skulle kompenseras, tex genom indexlöner eller indexdepositioner. De är alla dåliga förslag, som angriper symptomen och inte sjukdomen själv. Det bästa receptet är: Öka inte lönerna mera än reallöneökningen för året kan bli (se diagram 1), och visa genom ökad information att inflationen är ett bländverk, som gör att människorna för några månader tror att de har mera pengar, men på lång sikt råkar ut för de svårigheter som här nämnts. I

Artikeln har författats av tek lic Bo Nikander

FORUM 1/78