Inför avtalsrörelsen
av Urpo Kaila Forum 1988-02, sida 20, 04.02.1988
Inför
Text: Urpo Kail avtalsrörelsen
Man kan emotse både oväntad och dramatiska utspel vid årets avtalsförhandlingar. Detta eftersom löntagarorganisationerna inte uppger sina lönekrav innan skattereformen är klar. Den sista februari slutar avtalsperioden för kollektiv- och tjänstekollektivavtal som gäller öve 1300 000 löntagare.
äremot har löntagarorganisationerD na kommit med ambitiösa kvalitativ mål. Finlands Fackförbunds Centralorganisation, FFC, Tjänsternannaorganisationernas Centralförbund, TOC, Finlands Tekniska Funktionärsorgansationers Centralförbund, FTFC och akademikernas centralorganisation AKAVA har den 221.1988 överlämnat en skrivelse om sina gemesamma mål till regeringen.
De fyras liga förespråkar en vidsträckt inkomstpolitisk helhetslösning och anser att statsmakten nu är i en central position. Organisationerna kräver att statsmakten omgående börjar utveckla vuxenutbildningen. Reformen skall finansieras av arbetslivet med ett fondsystem. Dessutom kräver organisationerna ett socialpaket som bl a innefattar ett bättre utkomstskydd för de arbetslösa, en aktivare bostadspolitik och ett större utbud av barndagvård. De fyra försäkrar att de stöder en politik som bidrar till en låg inflationstakt.
PERTT! VINANEN,
C:
Patronmentalitet hindrar flexibla lösninga - Det krävs en konstruktivare inställning hos parterna för att arbetsmarknaden skall bli mer flexibel. Trots att arbetsgivarna talar för att delegera beslutsfattandet, kan de inte tåla att fackföreningsrörelsen utvecklar sin organisation på företagsnivå, säger FFC:s ordförande Pertti Vinanen 2 an framhåller att FFC har mycket H svårt att förstå arbetsgivarnas agg ressiva attityd mot förtroendepersonerna på arbetsplatserna.
— Varför motarbetar arbetsgivaren — som talar om nödvändigheten och nyttan av strukturomvandlingen — så kraftfullt en positiv attityd hos arbetstagaren, undrar Pertti Viinanen.
FFC kräver att det lönemässiga utslaget av vårens inkomstlösning skall garantera en rygg utveckling av löntagarnas utkomst. Detta innebär att 80-talets trend fortsätter: en genomsnittlig årlig ökning av reallnomsterna med ca två procent.
FFO har ställt som mål att karensdagarna vid sjukdomsfall slopas och att arbetstiden vid treskiftsarbete förkortas.
— Därtill har vi två betydelsefulla kvalitaiva mål. För det första kräver vi att arbetsagare, som blir utslagna p g a strukturomvandlingen, skall få sin utkomst tryggad och att de skall få en chans att återanpassa sig ill arbetslivat med hjälp av fortbildning och omskolning. För det andra kräver vi att förtroendepersonerna på arbetsplatserna skall a bättre verksamhetsmöjligheter och ett bättre uppsägningsskydd än nu, säger Vilnanen.
Skattereformen är av största betydelse för FFC. Finländska löntagare har internationellt sett en mycket hög skattebörda. Även uppsägningsskyddet och de anställdas medbestämmanderätt har betydande inverkan på arbetslivet. Viinanen framhåller dock att de förslag, som nu är aktuella, inte når upp till en nordisk standard.
— Man kan inte förneka att arbetsgivarna har blivit aktivare och aggressivare på 80-talet. Man skall inte låta sig luras av att arbetsgivarna i år har legat lågt med initiativ. En motattack är ofta det bästa sättet att försvara sig. Arbetstagarparten tror kanske att den kan vinna något med att göra underliga förslag i ett sent skede av förhandlingarna, kommenterar Vilnanen arbetsgivarnas förhandlingstaktik.
Enligt Viinanen kan man tydligt känna av en högervridning i samhället. Han säger dock att han ibland har svårt att förstå “de politiska partierna.
— Hur kan t ex ett parti som Centerpartiet samtidigt driva kapitalets och arbetsgivarnas sak, representera löntagarna och dessutom försvara landsbygdem? Jag är en enkel man och det är mera än jag kan förstå, säger socialdemokraten Vilnanen.
UK 2/1988 PORUN,