”Ingenjören bör förpliktas att ställa tekniken i människans tjänst!”

av Sigyn Alenius Forum 1972-04, sida 09-10, 01.03.1972

Taggar: Personer: Poul Bjerre

Arkitekt Poul Bjerre ”Ingenjören bör förpliktas att ställa tekniken I människans tjänst! e Liksom läkarna borde ingenjörerna avge ett löfte: att verk för mänsklighetens bästa. Inte förstöra och ta liv, utan förbättr och ge.

e Anser danske arkitekten, filosofen och författaren Poul Bjerre, 48 år, bosatt i ett 100-personssamhälle i norra Jylland ”där man ännu är människa och inte bara en kugg i ett stort hjul”. Belägg: man ringer till centralen där uppe när man inte vet telefonnumret och frågar: kan ni möjligen slå upp en arkitekt Poul Bjerre och få fatt i hans telefonnummer? Svar: Bjerre är inte hemma såhär dags. Han brukar inte komma hem förrä vid sextiden.

$ Vid sextiden svarar Bjerre: jotack, teknik är alltid ett relevant samtalsämne. Visst kan vi råkas. Och så gör vi det. Forum frågar och han svarar — Ingenjörsarbetet kör I fel spår, säger NI arkitekt Bjerre. Hur — Så, att det som ingenjörer nu producerar helt enkelt är för dåligt. Vi arkitekter samarbetar med ingenjörerna — tekni"kerna. Utan dem kan vi inte lösa de tekniska uppgifterna som vi ställs inför. Men teknikerna är — lika lite som arkitekterna för den delen — människoinställda. Alltsammans är bara inställt på att tjäna pengar efter recept.

— Recept — Ja just. En eller annan som har en idé ger receptet. En bro. En maskin. Ett komplex av hus där det ska bo femhundra gånger så många som i hela min hemby. Tror ni någon människa kan bli lycklig sammanklämd i en jättefabrik eller i storstadskapplöpningens järtetrafik eller i ett huskomplex där det stuvas ihop lika många som i hela Ekenäs stad? Djur

Forum 4/7 blir neurotiska och biter varann när de tvingas in i överbe folkade samhällen. Människor är lika känsliga som djur de blir ännu mera neurotiska. Men byggherren — företaget, firman, privatkapitalisten, aktiebolaget, staten, kommunen, andelslaget eller de utmärkta sammanslutningarna med sociala mål — alla kommer de med samma slags recept: nu bygger vi såhär. Billigt, stort, snabbt. Trafiken ska klaras, hjulen ska i gång, bostadsbristen ska lösas — men vad människan behöver, det ägnar ingen en tanke.

— Vad behöver människan — Just nu kritisk forskning. Inte forska för vetenskapens skull utan för människans. Människosamhällets. Kollektivets — men ett kollektiv för individer. Vetenskapen ska in på nya banor — inte minst den tekniska vetenskapen,

Vänd — Var ska vi börja — Från början. Med teknikernas elementärskolning. 1 dag programmerar man ingenjörer och andra tekniker ensidigt, uppfostrar dem till professionalism på det lägsta tänkbara planet. En professionalism som inget värde har i sig själv för att den helt är avhängig av de uppgifter som den blir knuten till. I stället för att lära upp folk till att lösa uppgifter i samhällssammanhang.

— Teknikerna är en väldig maktfaktor. De löser planläggarnas uppgifter eller fungerar som mellanled. Ska det konstrueras — hus, fabriker, skolor, vägar, sjukhus — alltid är teknikerna med, Jag minns en gång när en skola skulle byggas. En hetongkoloss i många våningar. Vi, arkitekterna, ville ljudisolera. De andra ville spara. Så tog vi — teknikerna — ett möte på byggnadsplatsen i det halvfärdiga huset för att tala om nånting annat. Och ”råkade placera” en tryckluftshammare i fullt arbete bakom väggen till mötesrummet. Jo — vi fick vår betongkoloss ljudisolerad. . .

— Så handgripliga medel står inte alltid till buds — Ingen ska försöka inbilla mig att inte den tekniker som verkligen vill, kan göra sina synpunkter hörda. Teknikerna är nyckeln — utan dem faller konstruktionerna ihop. Därför är det som jag vill att de ska syssla mera med humanistiska och etiska frågor än vad de gör.

— Hur ofta underlåter en tekniker att verka för en samhällsmässigt och mänskligt riktigare lösning bara av bekvämlighet — Ideligen! Alltför ofta! Det är obekvämt att diskutera — disputera — med uppdragsgivaren. Men det är omoraliskt att låta bli. Det är något som bör byggas in i teknikernas fostran från början.

1 — Ett styrningsproblem — Låt vara, ja. Men samhället är från början till slut styrt. Av de ideal som vi har satt upp för oss. Förr levde vi i bristsamhället. Idealet var att få saker, Teknikernas uppgift var att skaffa fram dem. Trivseln som vi innerst inne naturligtvis alltid är ute efter steg om vi fick saker som vi inte hade. I dag är det annorlunda. Och det bör inläras på grundstadiet av teknikernas utbildning. I dag har vi saker — mera saker än vad vi behöver. Reklamen slukar miljarder för att få sakerna använda. Kan ni inte se vanvettet? Vi lever vidare i en målsättning som i sig själv är död för länge sen. Tekniken fortsätter att spotta ut tekniska förnyelser — medan människan kräver frihet från avfallsämnen, gifter och larm som teknikerna efterlämnar i sina spår. Teknikerna som förr var hjältarna blir syndabockarna.

— Håller vi på att uppamma ett teknikerkomplex — Värre ännu: Ett teknikerhat, Ska vi undvika att samhället börjar kasta sten på (den i sig själv nyttiga och välbehövliga) tekniken så får vi göra det klart för teknikern att han är lika lite oskyldig till eländet idag som SS-officeren var utan skuld till koncentrationslägren. Ingenjörerna får sluta med att försvara sig med att deras uppgift bara är att lösa dem förelagda rent tekniska problem. Ingenjörens uppgift är — precis som politikerns, officerens, administratorns — att med öppna ögon för resultatet av den insats han gör rätta in sig efter den nya tidens nya målsättning. Och denna är inte mera varor utan mera trivsel. Inte stapla ändlösa rader av kuber ovanpå varann för att stänga in ändlösa massor av människor. I stället forska: hur vill dessa människor bo. Ingen drömmer om att juridiskt sanktionera att man bygger hus där folk fysiskt blir krymplingar. Med vilken rätt görs vi människor till andliga krymplingar — Hur ska teknikerna rent praktiskt hävda det humanistiska idealet — Arbeta för att ge hela näringslivet en ny målsättning. Näringslivet är en faktor som är knuten till forskningen och produktionen och som, omvänt, produktionen och forskningsinsatsen är inriktade på. Den humanistiska målsättningen måste föras igenom — hela vägen, Vad gagnar det oss, som det står i bibeln, om vi vinner hela världen men förlorar vår själ? Livsledan breder ut sig, Teknikerna är möjligen de sista som gör klart för sig varför. Varför kommer de i harnesk mot arbetsgivaren? Varför grälar de hemma med frun och skäller på barnen och slår hunden? Varför är tillvaron grå och tråkig och besvärlig och vart har livsglädjen tagit vägen? — Det kan inte ge någon livsglädje att arbeta med en förfelad etik. Lyckan är trots allt att lyckas. Se tillbaka på något som man har uträttat — byggt, konstruerat, ritat, planlagt — och se att det fungerar. Och det fungerar inte så länge den tekniska insatsen består i lösningar som dem vi håller på med i dag: bostadskolosser utan trivsel, oceaner av avfallsämnen som förpestar luften och vattnen, larm och buller som berövar hela naturen dess möjligheter att sprida trivsel, vila, avslappning, ro. — Teknikerna får inställa sig på nånting annat och mera positivt. Annars mister de de sista resterna av sitt sjunkande anseende. Nyrekryteringen faller. Teknikernas förr så förgyllda värld blir till en tröstlös, avfolkad öken jämförbar endast med det tekniska samhället som de har sålt sig till. Juridiskt är teknikerna oskyldiga. De löser bara de uppgifter som man ber dem lösa. Psykologiskt är de skyldiga och bör dömas att tänka om. — Jag efterlyser ett humanistiskt ingenjörslöfte: Förplikta sig att ställa tekniken i människans tjänst. j Sigyn Alenius

Forum 4/72