Jämställdhet lagstiftningsvägen?
Forum 1985-04, sida 03, 06.03.1985lederen
Jämställdhet lagstiftningsvägen?
TRON FÅ LAGEN är stor i vårt land, och av detta följer tron att alla samhälleliga missförhållanden och olikheter kan avskaffas lagstiftningsvägen. Det senaste exemplet på detta är det välmenande förslag till jämställdhetslag, som den beredande arbetsgruppen överlämnat åt statsministern för vidare åtgärder. Förslaget inriktar sig framförallt på att avskaffa diskriminering i arbetslivet, och innehåller också det klassiska förslaget om två nya myndigheter, en jämställdhetsombudsman och en jämställdhetsnämnd. Hade det inte varit mer jämställt med en ombudsperson?
Det finns väl ingen — eller åtminstone mycket få -— som motsätter sig jämlikhet mellan män och kvinnor i arbetslivet både beträffande karriärmöjligheter och lönenivå, men många som tvivlar på att en jämställdhetslag är den rätta vägen att uppnå det. Olikheterna i löner och karriärmöjligheter för män och kvinnor bottnar nämligen i betydligt mer komplexa strukturer än ren och skär diskriminering eller arbetsgivarnas oginhet. :
Den besvärligaste frågan är troligen lönefrågan. Löneskillnaderna mella män och kvinnor är fortfarande kännbara, även om skillnaden tvärtemot lagförslagets motiveringar faktiskt hela tiden minskat. Enligt arbetgivarnas statistik var de kvinnliga arbetarnas förtjänster år 1961 bara 66 procent av männens, medan de 1983 stigit till 78 procent. En undersökning från 1979 inom metallindustrin visar att skillnaderna inom samma lönegrupper var i det närmaste obefintliga.
Det knepiga är bara det att jämställdhetsivrarna inte enbart talar om lika lön för lika arbete, vilket mycket långt är ett faktum och ganska lätt att få till stånd där det inte är det, utan om lika lön för likvärdigt arbete, som är en annan sak. Vilka arbeten är lönemässigt likvärdiga?
Skillnaderna i lönerna för män och kvinnor handlar ju mycket långt om att vissa yrken och vissa branscher är mans- eller kvinnodominerade. Lönenivån i dem påverkas där inte så mycket av om det är män eller kvinnor som arbetar i dem, utan av branschens konkurrensförhållanden, arbetets art och svårighet och av tillgången på arbetskraft. Konfektionsindustrin är en kvinno- och låglönesektor p gr a bran 4/85 F RU JA schens förhållanden. Man kunde förstås i jämställdhetens namn anse sömmerskejobbet till sin svårighetsgrad likvärdigt med betongarmerarens och betala samma lön, men effekterna på branschens konkurrenskraft och därmed sysselsättning är lätta att förutse.
Strikt likvärdiga arbeten existerar helt enkelt inte, varken för män eller kvinnor, och börjar inte existera tack vare en jämställdhetslag. Marknadskrafterna bestämmer.
Lönemässig jämställdhet uppnås därför bäst genom att kvinnor söker sig till de områden där marknadskrafterna tryggar goda löner. Utvecklingen inom utbildningen tyder på så kommer att ske, eftersom kvinnorna redan utgör en majoritet av dem som söker sig till högre utbildning!
Lageförslaget torde trots de invändningar som görs mot det — stora frågetecken kan också sättas vid det förfarande med domstol och böter som föreslås vid fall av påstådd diskriminering — ha goda möjligheter att gå igenom. Någon katastrof för arbetsgivarna innebär det knappast, men verklig jämställdhet främjar det knappast.