Jordbruk i fokus
av P-E Paul Forum 1986-01, sida 18-19, 23.01.1986
Bättre skörderesultat är en av nycklarna till stärkt ekonomi. Under femårsplanen 1981—385 har de varierat men varit otillräckliga. Nu satsar Gorbatjov på nya lösningar såväl organisatoriskt som tekniskt för att effektivera jordbruket och göra Sovjetunionen oberoende av spannmålsimport.
nder största delen av SovjetunioU nens historia har jordbrukets svårig heter varit ett stort problem i landets ekonomi. Kollektiviseringen, som Stalin genomförde med hård hand 1929—1930, innebar enligt Pekka Sutela i boken Näkökulmia — nykypälvän Neuvostoyhteiskuntaan (1985). att en tredjedel av jordbrukskapitalet förstördes. En viss återhämtning skedde under 1930-talet. Kriget 1941—1945 medförde åter enorm förstörelse | de rikaste jordbruksområdena — Ukraina, Kuban och Vitryssland.
1 2
Under 1950-, 1960- och 1970-talet ökade visserligen jordbruksproduktionen snabbare än världsproduktionen i genomsnitt, men också befolkningen växte kraftigt. Nästan varje år måste betydande mängder spannmål importeras
Otillräckliga resultat
Under den tionde femårsplanen 1976— 1980 uppgick spannmålsproduktionen till i medeltal 205 miljoner ton per år. Under den elfte femårsplanen 1981—1985 har skörderesultaten varierat, men i alla fal varit otillräckliga. Den 26 november 1985 meddelade den nye chefen för Gosplan, minister Nikolaj Talysin, i samband med presentationen inför Högsta Sovjet av 1985-års ekonomiska resultat och planen för 1986, att värdet av jordbruksproduktionen 1985 hade ökat med 2,1 miljarder rubel jämfört med 1984. Om man utgår från senaste års resultat, som är 134 miljarder rubel, skulle detta innebära en ökning om 1,6 procent. Detta är betydligt mindre än vad den förra chefen för Gosplan, minister Nikolaj Bajbakov, angav som planmål, eller en ökning om 6,7 procent. Själva — spannmålsproduktionen 1985 beräknar västliga experter enligt NZZ till 190 miljoner ton. Detta innebär ett mycket svagt resultat både jämfört med tidigare år — och särskilt mot planen, som var 240 miljoner ton.
Gorbatjo sätter fart på
JORDBRUKET
Mot bakgrunden av allt detta är det klart att Sovjetunionens ledning särskilt måste intressera sig för en förbättring av landets jordbruk. Michail Gorbatjov var redan under Leonid Bresjnevs senare år engagerad I jordbrukets utveckling bla i Sibirien. Han lyckades också utveckla jordbruket där så långt, att Sibirien numera är ett viktigt jordbruksområde i Sovjetunionen.
Livsmedelsprogrammet från maj 1982, som bär Bresjnevs namn och som siktar till att göra Sovjetunionen självförsörjande till år 1990, har också i verkligheten i stor utsträckning Michail Gorbatjov som upphovsman. Programmet bygger på stora investeringar i jordbruket, stör användning av energi, nya maskiner och anläggningar, och riklig användning av konstgödsel. De s k agroindustriella — komplexen, — fjäderfäfabriker, massproduktion av kalvar och svin och koordinering av jorabruksproduktionen inom stora arealer är andra viktiga beståndsdelar i programmet Lev Voskresenskij omtalar | en artikel i APN:s bulletin 27 december att köttproduktionen 1985 väntas öka med 2 miljoner ton jämfört med 1980 eller m a o till 17,1 miljoner ton. Under den tolfte femårsplanen 1986—1990 skall ökningen fördubblas, alltså till 4 miljoner ton. Därmed uppnås målet ifråga om kött enligt livmedelsprogrammet då hela köttproduktionen alltså beräknas bli drygt 21 miljoner ton.
Senaste år trädde komplexprogramrmmet för konsumtionsvaror i kraft som helt bär Gorbatjovs signatur. Programmet sträcker sig till år 2000, och är en komplettering till ivsmedelsprogrammet.
Två jordbrukslinje sin jordbrukspolitik kommer Michail Gorbatjov av allt att döma att följa två olika linjer som komopletterar varandra. De kan betecknas som den intensiva linjen och den extensiva linjen.
Voskresenskij skriver i den tidigare omtajade APN-artikeln, att nya intensiva odlingsmetoder redan nu tillämpas på 17 miljoner hektar och att denna areal 1986 utökas till 31 miljoner hektar och “inom en överskådig framtid till 60 miljoner hektar, vilket är hälften av landets spannmålsareal”.
1/1986 PORUN,
Den intensiva jordbrukspolitiken bygger på bättre utnyttjande av givna resurser inom jordbruket, varvid arbetskraftens insatser är av avgörande betydelse. Den hårda disciplinkampanjen och kampen mot alkoholmissbruket gäller givetvis också jordbruket. Flexiblare priser och bättre löner för sovhos- och kolchosarbetarna ökar motivationen och verkar på så sätt produktionshöjande.
Myndigheterna har också olika möjligheter att dirigera arbetskraft till de delar av Sovjetunionen där brist råder, tex inom jordbruket, Underlag härför är bla de inrikespass, som sedan 1974 gäller alla vuxna medborgare. Som ersättning för sin kostnadsfria utbildning kan ungdommar efter utbildningstidens slut dirigeras till bestämda arbetsplatser. Detta gäller dock icke dem som fått s k fridiplom.
De privata jordlotterna och de s k gruppackorden är av särskild betydelse inom jordbruksproduktionen, Enligt Pekka Sutela svarar de privata jordlotterna för ca en fjärdedel av Sovjetunionens totala jordbruksproduktion. Här är det av allt döma fråga om värden, icke kvantiteter.
De privata jordlotterna är på högst 0,5 hektar, och ställs till kolchosarbetarnas och numera även tjänsternännens disposition. På dem odlas frukt och grönsaker och idkas husdjurs- och framför allt fjäderfäskötsel. Produkterna kan säljas till fria priser på torgen. Numera understöder staten denna sektor med ca & miljarder rubel per år, främst i form av billig foderspannmål för husdjuren.
Tidigare utgjorde dessa privata lotter totalt ca 3 procent av den odlade arealen, men är idag troligen mindre — dels beroende på att den övriga odlingsarealen har ökat, dels och framför allt på att folk i ökad grad flyttar till städerna och lämnar jordbruksarbetet och därmed också sina privata lotier. I samband med jordbrukets utveckling i Sibirien, som tidigare har omnämnts, lär tilldelningen av privata jordlotter ha överskridit 0,5 ha per familj
Stordriften inom jordbruket sker inom de statliga jordbruken, sovhoserna, och de kollektiva jordbruken, kolchoserna. De svarar för produktionen av spannmål, foderspannmål, industriväxter, sockerbetor, bomull osv.
FÖRUN, 1/1986
Likaså svarar de för husdjursskötsel i stor skala. Driften är eller har åtminstone varit klart extensiv.
Gruppackord nyhet
En ny och utpräglat intensiv driftsform inom jordbruket är den sk gruppackorden (kollektivnyi podrajd).
Dessa godkändes av Politbyrån | maj 1983 efter det att Michail Gorbatjov energiskt hade förordat att sådana skulle bildas Systemet innebär att en grupp om mindre än 10 medlemmar, ofta familje- eller släktmedlemmar, bildar en produktionsgrupp som ingår ett flerårigt avtal, vilket också kan förlängas. Enligt avtalet tilldelas gruppen av sovhosen respektive kolchosen ett visst jordområde och även produktionsmedel, men får också bestämda produktionsmål som bör uppnås. Avtalen är frivilliga och detta gäller också prissättningen. Gruppens medlemmar får helt självständigt ordna arbetet, och likaså själva besluta om vinstens fördelning mellan gruppens medlemmar och hur den erläggs. Sutela omtalar (1984) att produktionen på detta sätt ökat med 10—530 procent
De intensiva produktionsformerna kommer utan tvivel att inverka i hög grad ökande på jordbruksproduktionen. I alla fall och framför allt måste också jordbruket få större resurser även ifråga om odlingsarealer för att Sovjetunionens jordbrukssvårigheter definitivt skall övervinnas Ändrade flodlopp?
En radikal utväg att öka jordbruksarealen är att vända de stora sibiriska flodernas lopp mot stäppområdena I söder. Dessa planer har dryftats länge och ingående av inte mindre än omkring 150 olika sovjetiska forskningsinstitut enligt en utförlig artikel i NZZ. Bland dessa institut observeras särskilt Usbekistans Vetenskapsakademi. Gorbatjov kallade i ett tal i november planerna att ändra de sibiriska flodernas lopp för “århundradets program” och gav det sitt stöd — dock så, att det inte har högsta prioritet för närvarande. I alla fall skall planeringen fortsättas, meddelade han. Hela programmet, som har arbetsnamnet Sibaral, är oerhört kostsamt och kan kanske jämföras med den nya transsibiriska järn vägen Bam, dvs Bajkal —Amurbanan, som blev färdig för en tid sedan. Sibaral-projektet innebär att floderna Ob och Irtysh ändras så, att deras vatten flyter till floden Amurdarja. Detta kräver byggandet av en kanal med en längd om inte mindre än 2 500 km och en bredd som varierar mellan 120 och 200 meter. Denna kanal är mer än dubbelt så lång som Karakumkanalen i Turkmeniska Sovjetrepubliken. Karakumkanalen är nu världens längsta, och 1150 km lång De två viktigaste floderna för bevattningen av jordbruksområdena i Sovjetunionens centralasiatiska delar är Amurdarja och Syrdarja som bla utmynnar i Aralsjön. Avrinningen för bevattningsändamål från dessa floder är emellertid nu så stor att Aralsjön helt och hållet kommer att torka ut till år 2000 om ingenting görs. Om Sibaral-projektet genomförs, så kommer 27 kubikkilometer vatten per år att ledas söderut genom den nya kanalen. Detta motsvarar dock endast ca 7 procent av den totala vattenmängden i Ob och Irtysh per år. Det är alltså ingalunda fråga om att helt och hållet ändra dessa floders lopp. De kommer endast att avtappas på en liten del av den totala vattenmängden, som för båda floderna totalt är ca 400 km? per år.
Tioårsprojekt Byggnadstiden för Sibaral-projektet har av de sovjetiska experterna enligt NZZ beräknats till tio år, och hela investeringen beräknas vara betald efter åtta-tio år. Forskningsrådet för produktivkrafterna vid Usbekistans Vetenskapsakademi har räknat ut Sibaral-projektets inverkan på jordbruksproduktionen. I Usbekistan skulle tack vare en ökning av den odlade arealen om 4 miljoner hektar spannmålsproduktionen växa med 7—38 miljoner ton, risproduktionen med 5—6 miljoner ton och bomullsproduktionen med 12 miljoner ton. I Kasakstan skulle skördarna tack vare nyodlingar på 5—7 miljoner hektar växa med 20—28 miljoner ton. Till detta kommer en ökning av boskapsskötseln i Usbekistan om sex-sju gånger och ”en enorm ökning av grönsaks- och fruktodlingarna”. Motsvarande siffror för Kasakstan anges icke, men måste vara ännu större. Till detta kommer ytterligare de väldiga områdena i Sydural, för vilka några produktionssiffror efter Sibaral-projektets genomförande överhuvudtaget inte har meddelats. Sibaral-projektet är verkligen enormt både till utförande och kostnader, men framför allt till verkningarna för jordbruksproduktionen. Här är fråga om ett extremt extensivt projekt i Gorbatjovs jordbrukspolitik. Inom den nya väldiga ekonomiska zon som beräknas uppstå inom Sibaral-kanalens influensområde har ett forskningsinstitut i Tashkent beräknat att 50—60 miljoner människor kommer att leva och få sin utkomst år 2000.
P-E Paul 19
