Jubileum i presidenternas skugga

av Peter Ehrström Forum 1998-01, sida 22-25, 29.01.1998

196 1998

Jubileum i presidenternas skugg 1968 VAR ARBETSLÖSHETEN SAMHÄLLETS GISSEL NUMMER ETT. NÄR FORUM FYLLER 30 ÄR DET FORTFARANDE SÅ. PÅ 30 ÅR HAR FINLAND BYTT NYCKELORD FRÅN SOLIDARITET TILL LÖNSAMHET OCH MOSKVA MOT BRYSSEL.

et finns inget nytt under solen: ”Den osedvanligt stora arbetslösheten utgör nu bekymmer som måste uppmärksammas alldeles särskilt” och ”Ett sorgligt arv till nästa ekonomiska och politiska år är den osedvanligt höga arbetslösheten”

Det första sade presidenten, det andra läser jag i Hufvudstadsbladets årsöversikt. Men det handlar inte om nyåret 1998 utan övergången till 1968 respektive 1978.

När Forum för ekonomi och teknik firar sitt 30-årsjubileum den 29 januari 1998 är det med vetskapen om att samma huvudfråga som sysselsatte landet vid Forums födelse och tioårsjubileum fortfarande är den mest centrala för samhället. Det enda som förändrats är dess omfattning. 1968 var de arbetslösa 75 000, nu är de över 328 000 (enligt Statistikcentralens färskaste uppgifter). Ändå konstaterades redan i tidskriftens allra första nummer ”Även om det allmänna sysselsättningsläget lättar måste vi…räkna med att ständigt ha en ‘pool’ av arbetslösa och att denna i fortsättningen i högre grad än hittills också kommer att rekrytera medlemmar på kontorsidan.”

I den situationen befinner sig Fin LUOTTAMUS

YLI RAJOJEN

Urbo Kekkonens understöd sträckte sig långt över partigränserna. Under 25 år styrd han republiken med järnband och karisma.

land igen, men nu är de arbetslösas antal mångdubbelt mot 1968. Visserligen är tendensen sjunkande i dag, men frågan är om vi någonsin når ner till 1968 års krissiffror 75.000.

Presidentval och Forum

Finland anno 1998 är på många sätt ett annat land än Finland 1968 och 1978, ja t.o.m. än Finland 1988. Gemensamt för de tre sistnämnda årtalen

KSSE-förhandlingarna, senare ESK, stärkte finlandsbilden 1972-75 och lade grunden till Finlands goda rykte som toppmötesland. Bilden är från 1975.

är dock kombinationen presidentval och Forums jubiléer. Det är således ingen slump att presidenterna ges stort utrymme i denna översikt. I år bryts emellertid denna tradition, 1998 är inget presidentvalsår. Forums decennier har börjat två gånger med återvalet av Urho Kekkonen, en gång med återvalet av Mauno Koivisto. De två första var odramatiska val och Urho Kekkonens position ohotad. Mellan dessa val inföll dock en av den finländska demokratins största skamfläckar, undantagslagen 1973,som automatiskt förlängde presidentens mandat med fyra år och därmed berövade folket dess grundlagsenliga rätt att rösta i ett presidentval.

En alltmera maktfullkomlig president tvekade inte heller att använda utrikespolitiken som ett inrikespolitiskt slagträ i valet 1978 ”Såvitt jag kan förstå påminner dessa val på något sätt om en folkomröstning i vilken medborgarna tillfrågas om de vill bevara den utrikespolitiska kurs som vi kallar den officiella utrikespolitiken eller om de vill gå någon annan väg om vilken vi inte vet någonting gott, utan tvärtom”.

FORUM NR 1/98

Men så fick han ju också dryga 82 procent av de avgivna rösterna, något som UKK sannolikt är ensam om i västvärlden att anse vara ett “tämligen drägligt” valresultat.

I världens rampljus

Sommaren 1975 befann sig UKK i världens rampljus i samband med undertecknandet av det s.k. Helsingforsavtalet, vid den europeiska säkerhetsoch samarbetskonferensen KSSE (sedermera ESK) i Helsingfors. Förhandlingarna inleddes redan 1972 och under dessa år grundlades Finlands rykte som säkert toppmötesland. De två supermakterna Sovjets (numera Ryssland) och USA:s ledare har träffats tre gånger i Finland: Leonid Bresjnev och Gerald Ford 1975 med Kekkonen som värd, Michail Gorbatjov och George Bush 1990 med Koivisto som värd och slutligen Boris Jeltsin och Bill Clinton 1997 med Martti Ahtisaari som värd. Inte illa för en liten nordeuropeisk demokrati. Först 1981, efter 25 års styre, var epoken Kekkonen till ända, en prestation utan like i västvärldens demokratier. Finlands efterkrigstid och givetvis frimst de senaste trettio åren har utmärkts av stegvisa strävanden västerut, ofta sakta och tveksamt och i fullständig balans med östpolitiken, sällan med stora kliv Men sedan Kekkonens uttalande kring nyåret 1968 har mycket hänt. I dagens värld har Bryssel övertagit Moskvas roll som vallfartsort för finländska tjänstemän och politiker.

Friare debattklima År 1982 tog Mauno Koivisto vid som president under de följande 12 åren. När han tillträdde försäkrade han att riksdagens och regeringens makt skulle förstärkas och det löftet infriade han. Utan tvivel blev både samhällsklimatet och -debatten friare i republiken Koivisto än i slutskedet av republiken Kekkonen. Året efter valet följde Koivisto emellertid föregångarens modell och skrev ett brev till 30 chefredaktörer och varnade för att ”i en känslig tid skriva ansvarslöst om landets utrikespolitik”.

Det är onekligen markant för hela samhällsutvecklingen att Koivisto sägs ha styrt genom den ekonomiska poli FORUM NR 1/98

Kekkonens första och sista presidentvalssedel efter undantagslagen 1973. Den blev e engångsföreteelse och 1978 hölls normalt presidentval med Kekkonen som sex partiers kandidat Alla motkandidater kom från småpartier.

tiken medan Kekkonen styrde genom utrikespolitiken. Som gammal bankman var ekonomin en självklar arena för Mauno Koivisto, men även i samhället överlag har ekonomins betydelse sedan 1980-talets mitt stärkts på utrikespolitikens bekostnad. Det är ingen slump att superministeriet framom alla andra i dag är finansministeriet. Den rollen har erövrats av utrikesministeriet.

1988, när Forum firade 20-årsjubileum, återvaldes Koivisto med stor majoritet. Han fick 189 elektorsröster mot huvudutmanaren Väyrynens 68. Återvalet var nästan ofrånkomligt i ett Finland med 4,5 procents arbetslöshet och den fjärde största BNP-tillväxten i världen. Det hade sannolikt blivit ännu en tredje period om inte Koivisto frivilligt avstått. Efter att han demokratiserat ämbetet och enligt amerikansk modell begränsat antalet mandatperi oder till två drog han själv konsekvensen av beslutet. Lagen gällde visserligen inte retroaktivt - och alltså inte honom - men han avstod från att kandidera för en tredje period. Då hade Koivisto styrt Finland genom ett extremt decen - MAUNO KOIVISTO MA (ADR)

Mauno Koivisto, valkampanjen 1988.

[0 LÄ nium utmärkt av våldsam högkonjunktur följd av den svåraste ekonomiska krisen i republikens historia.

”När Finland föll”

Omfattningen av Finlands 90-talsdepression väckte uppmärksamhet även utomlands.T.ex utgörs svenska Affärsvärldens första sida 2 oktober 1991 av den symboliska och effektfulla bilden av en knästående Lasse Virén med rubriken ”När Fioland föll - Ekonomin äriett tillstånd av chock”.

nyårstal 1995. Men det var ett land på uppgång och med en viss, nyfunnen, optimism. Presidenten talade då som president i ett nyblivet EU-medlemsland, något som verkat otänkbart endast ett decennium tidigare.

Vid ett vägskäl

Att årsskiftet var av stor historisk betydelse för Finland poängterades även i presidentens tal ”Vår nation står vid ett vägskäl samma röster.

”Jag ser nog EU som ett led i utvecklingen mot en avslutning av den västerländska kulturperioden”, har t.ex. filosofen Georg Henrik von Wright sagt.

År 1995 tänkte Ahtisaari framförallt på de EU-förhandlingar som slutförts våren 1994, den folkomröstning som understött medlemskapet och den riksdagsmajoritet som godkänt medlemskapsavtalet med rösterna 133-60. Men även under åren dessförinna hade några av efterkrigs Den chocken har vi inte riktigt hämtat oss från ännu, trots en pågående högkonjunktur.

Det fanns visserligen kritiska röster även på 80-talet, men de drunknade lätt i havet av framstegs- och framtidsoptimister. I Forum varnade Max Arhippainen 1988: ”Man hör numera allt oftare ordet “konsumtionsfest’ som ingen ekonomisk kommentator med

Två presidenter, två ledarstilar: en åldrande UKK och “kronprinsen Mauno Koivisto (t.v).

tidens största politiska beslut fattats i lågkonjunkturens skugga.

Utan Sovjetunionens totala sönderfall hade de flesta sannolikt varit omöjliga, men när kolossen i öst halkade och föll passade Finland på att ta två snabba steg västerut. Den nytillträdda regeringen Ahos program 1991 innehöll två historiska bedömningar: EG-medlemskap sågs som en möjlighet och VSB-avtalet hade förlorat sin spe självaktning tycks våga lämna bort ur sina inlägg. Problemets kärna är att konsumtionsnivån i Finland har stigit mycket kraftigt och därmed blivit ett problem”

En av fryheterna under jubileumsåret är att samme Max Arhippainen nu gör comeback som kolumnist i Forum.

Efter Koivisto föll valet på Martti Ahtisaari som Finlands första direktvalda president efter en jämn kamp med Elisabeth Rebn 1994. Det var ett fortfarande svagt och av depressionen märkt Finland som mottog hans första

Verkningarna av de beslut vi nu fattar sträcker sig långt in i framtiden och kommer att påverka generationer. ” Det kunde han lika väl ha sagt nyåret 1998, nu när Finland förbereder sig för ett oåterkalleligt (2) medlemskap i EMU 1999 och en gemensam valuta. För Forums fjärde decennium kommer utvecklingen på detta område att bli en viktig fråga. EU:s och EMU:s framtida utveckling är fortfarande omöjlig att överblicka och vid sidan av en i långt samstämmig EUfori i Finland finns det några kritiska och eftertärnk cialställning. I början av år 1992 undertecknade Finland och Ryssland ett nytt samarbetsavtal istället för det föråldrade VSB-avtalet. I februari samma år tog även president Koivisto ställning för att Finland ansöker om tmedlemskap i EU och veckan därefter slutfördes förhandlingarna om EES, som innebar att Finland ingick i sfären från årsskiftet 1994.Det blev bara en ettårig övergångsperiod tills Finland inträdde som fullvärdig EU-medlem 1995.

Det händelserika första halvåret 1992 fick även se Finland som medlem av Natos samarbetsråd. Frågan om fullt

Finland som toppmötesland: Leonid Bresjnev och Gerald Ford 1975 samt Michatl Gorbatjov och George Bush 1990.

FORUM NR 1/9 medlemsskap i Nato har sedan dess väckts ett antal gånger, framförallt under den debatt som minister Max Jakobson inledde våren 1996. Frågan är dock fortfarande öppen.

Att Finland är ett annat land än 1968 syns även ifråga om civilsamhället. Ännu i riksdagsvale 1997 träffades Bill Clinton och Boris Jeltsin i Helsingfors.

Foto: Hans Pau vändigtvis av ekonomisterna, men väl av dem som använder eller utnyttjar statistiken.

Ett tecken i tiden är också den tredje sektorns tillväxt och ett ökat frivilligt hjälparbete via organisationer, fonder, föreningar. Tanken att den tredje sektorn skal 1966 var landets stora partier representanter för samhällsklasser. 72 procent av centeranhängarna var jordbrukare, 74 procent av socialdemokraternas och 82 procent av DFFF:s anhängare var arbetstagare och 68 procent av Samlingspartiets understöd kom från kategorin tjänstemän. Sedan dess har den starka stratatillhörigheten minskat kraftigt bland vänsterns och centerns anhängare. År 1991 var bara 35 procent av centerunderstödarna jordbrukare medan 532 procent av socialdemokraternas och 68 procent av DFFF:s väljare var arbetstagare. Endast Samlingspartiets profil som tjänstemannaparti förstärktes, från 68 procent 1966 till 77 procent 1991.

Visionslös vänster

Den starka vänster som splittrad, men stark och högljudd, inledde perioden 1968 står i dag visionslös och desillusionerad. 80-alets reaganism och thatcherism har istället fått värdiga arvtagare i 90-talets nyliberala strömningar och nykapitalistiska vågor. Ekonomiseringen av samhället märks inte minst i 90-talets nyckelord lönsamhet. 70-talets paroller om solidaritet är borta och att välfärdsstaten och folkhemmet av 70-talsmodell är borta betvivlar ingen.

Lågkonjunkturen erbjöd ett gynnsamt klimat för marknadskrafterna att en gång för alla göra upp med arbetar rörelsen och fackförbunden. Det trya ekonomiska tänkesättet spreds också från näringsliv till stat och kommuner och uppsnappades även av socialdemokratins nya ledare i Norden, främst av Lipponen och Persson. Det som tidigare gällde företag och banker gäller i allt högre grad även inom den offentliga sektorn och dess tjänster. Frågan om lönsamhet ställs inom skolor, sjukhus, postverk, kommuner och föreningar. Men frågan är om lönsamhet alltid är rätt svar.

Denna ekonomismens tid märks inte minst i prognosmakarnas starka ställning, trots alla maffiga prognosmissar. Speciellt år 1991 går till historien som prognosmissarnas år och lika lite som man förmådde förutspå det ekonomiska sammanbrottet 1991 lyckades man pricka in den snabba återhämtningen 1994. Det är skäl att minnas de visdomsord som en av de mest inflytelserika prognosmakarna, Sixten Korkman, uttalade 1995 ”Det är en vanföreställning att tro att man kan uppgöra prognoser med en nämnvärd exakthet” och ”Man skall inte fästa vikt vid siffror utan en prognos är mera ett sätt att kommunicera och presentera en viss syn på utvecklingen”.

Ändå ses prognoser och utsikter och framtidsscenarier som stora sanningar när de presenteras. Inte nöd bli en betydande sysselsättare i framtiden understöds av bl.a president Ahtisaari. Statsmakten varken vill eller kan ta lika stort ansvar för välfärden som tidigare, inte heller för sina anställda. Statens bröd är långt och smalt, hette det förr. I dag är det bara smalt och blir allt smalare.

I skrivande stund läser jag Kekkonens nyårstal från 1978. Där citeras ett brev till presidenten från en 18-årig skolelev ”…Det har tyngt mej så mycket allt det här talet om depression, om hur det går illa för Finland och så vidare. Vi skyller på varandra, vi är avundsjuka, svartsjuka och väldigt barnsliga. Jag är en 18-årig skolelev. Varför känner jag mej så orolig? - Kan inte mitt eget Fosterland trygga mej en säker fraratid? - Jag är ju inte den enda!”

Det finns många som kunde ha skrivit samma sak åt presidenten under 1990-talet. Det finns också många som kunde undra samma sak i dag. Kanske har det också skrivits många brev, men synpunkterna har inte offentliggjorts.

Fyra år efter Martti Ahtisaaris tillträde kan man också lugnt säga att på presidentfronten intet nytt. Det är fortfarande långt (två år) till nästa val och för en gångs skull firar Forum inte jubileum med en ny eller återvald president. Huruvida detta är ett gott eller ont omen får vi återkomma till på 40-årsdagen. € Peter Ehrströ “oto: Hannu Vie ,

President Kolvisto skriver under landets EU-ansökan våren 1992, flankerad av statsminister Esko Abo och understatsstatssekreterare Pekka Tuomisto, Till böger ett annat finländskt 90-tal: protester och demonstrationer mot nedskärningar och arbetslöshet,

FORUM NR 179 = 2 £ 2 z (25)