Kalla krigets levande mausoleum

av Torsten Fagerholm Forum 2014-01, sida 06-07, 30.01.2014

Taggar: Teman: kalla kriget

TIDSRESA. Numera är det förmodligen endast i Kuba som man kan uppleva det kalla krigets anda, livs levande. Trots 54 årav oavbruten handelsblockad styrd av USA, med syfte att göra livet surt för kubanerna och tvinga landets ledning på knä, fortsätter den lilla ön att gäcka sin granne i norr.

Kalla krigets levande mausoleu erar, men kulturen är livslevande

Den ekonomiska fasaden i Kuba kracke

Kubaner saknar politisk och ekonomisk frihet, men de sociala och kulturella rättigheterna är bättre än på flera håll. Forum gör en resa genom kontrasternas rike där salsan pulserar och samma militärregim styrt sedan 1959.

TORSTEN FAGERHOLM TEXT OCH BILD

X Visusar fram genom Havanna i baksätet på en rödvit Chevrolet från 1957 med sex cylindrar och originalmotor. Familjeklenoden är värd 20 000 konvertibla pesos, vilket motsvarar hundra årslöner.

”Detta är Barrio Chino, Chinatown. Knappt några kineser finns kvar. De flydde till USA efter revolutionen då Fidel uttalade ordet socialismo”, säger chauffören Héctor på bruten engelska.

Kuba är en unik smältdegel. I fasaderna

FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR1201 och människornas anleten kan man spåra kolonialmakter och före detta slavar.

På sent 1800-tal flydde 5 000 kineser undan diskriminationen i USA till Kuba. Politiskt kaos i Kina skapade en andra flyttvåg under tidigt 1900-tal. Kineserna lämnade prompt ön 1959. Trots ihärdiga försök har regeringen inte lyckats locka dem tillbaka. Få attraheras av ett and där regeringen blundar för sina misstag och döljer dem bakom propaganda. Man skyr privat ägande och utpekar företagsamma individer som syndabockar för politiska tillkortakommanden. Då klyftan mellan ideologi och verklighet blir för stor skyller man på melanhänder eller spekulanter —- driftiga individer som tvingats till den svarta marknaden på grund av regeringens egen politik.

Över en miljon kubaner har flytt ön sedan 1959 i jakt på politiska och ekonomiska alternativ.

Tack vare exilkubanerna erhåller släkting ar oräkneliga mängder inofficiellt bistånd. Det skapar tudelning: ”Si no tienes fé, no tienes salvacion”” Ordleken drar likhetstecken mellan religiös tro och en familj bosatt utomlands - bägge utgör en räddning.

”Tack vare släktingar har vi skaffat fram reservdelar från USA. De flesta har tvingats byta till billiga kinesiska dieselmotorer för länge sedan”; säger Héctor, och skakar på huvudet då grannbilen spyr ut ett svart avgasmoln, svavelluktande venezuelanskt bränsle.

Havannaäritoppen bland heta resmål år 2014, enligt Tripadvisors webbanalys. Vad är det hos Kuba som fascinerar och upprör?

Vi stannar vid Plaza de la Revoluciön, där Fidel Castro höll maratontal, gäckade sina motståndare och befäste landets position som symbol för Latinamerikanska vänstern och kampen mot imperialism.

”Han kunde snacka på i sju timmar. Lille bror Ratl talar mindre. Det är bättre så”, flinar Héctor.

Många kubaner kritiserar regeringen genom humor. I likhet med Östtyskland tilllämpas en sorts angivarsystem, CDR. Nästan alla kubaner är medlemmar. I varje kvarter fungerar revolutionens ”ögon och öron”. CDR har ett kluvet ansikte: man ordnar lokala festivaler, vaccinationskampanjer och återvinningsprojekt, men samtidigt spionerar folk på sina grannar och hjälper regeringen att rensa ut oliktänkare ur varje hem.

”Regeringen kontrollerar allting på Kuba, till och med temperaturen! Nyligen sades det atttemperaturen kommer att ändras”, säger guiden Tommy på en lokal romfabrik, och blinkar till med ena ögat.

Att kalla Kuba för omtvistat vore en underdrift. Landet bryter mot de mänskliga rättigheterna och skyller de egna misstagen på en yttre fiende: USA. Varken politisk opposition eller pressfrihet tilllåts. Enpartisystemet innebär att åsiktsfrihet är helt okej — så länge man håller med regeringen. Kubanerna förväntas dagligen stå ikö och göra uppoffringar för landets och ”revolutionens” fortlevnad. Valspråket heter ”Patria o Muerte” Alla förväntas kämpa för fos 2”

Detta är politik. Chk-chk-chk terlandet, eller dö i kampen. Hur många som verkligen vill dö för socialismen förblir obesvarat.

I Kuba finns knappt någon utslagenhet eller svält. Alla får gratis högklassig utbildning och hälsovård med familjeläkare, även hjärt transplantationer vid behov. Tillgång till socialskydd, kultur och sport ses som självklarheter. Barndödligheten är lägre än i USA, och den förväntade livslängden är lika hög som i Danmark.

Kuba bygger på ett osannolikt samhällsysem. Inte heller Sovjet lyckades skapa någon ny människa, homo sovieticus, och “lika möjigheter för alla” innebär i praktiken ett förmyndarskap. Ett stående skämt är: ”Regeringen låtsas betala oss, så vilåtsasjobbaigengäld” Ett annat lyder: ”Landet har ju trots all vå partier: det kommunistiska och det byråkratiska”

Kubanerna har inte låtit sig kuvas, bli passivaeller initiativlösa. Istället har de tagit saeniegna händer. Dagligen hör man uttrycker ”resolver” Folk finner kreativa lösningar på problem. Kubanerna är ett stolt och hårt arbetande folk. Även om energin går åt till att lura regeringen, som cigarrodlaren Benito.

”Aha, Finlandia”, utbrister han då jag berättar varifrån vi kommer. Han häller upp en dubbel dos rom åt den blonde besökaren.

”Jag är mycket bra på matematik. Regeringen får 90 procent av vinsterna från min odling, och jag ser till att själv behålla 20 procent”

Trots bristen på formella diplomatiska förbindelser har USA en de facto-ambassad i Kuba, en så kallad intressesektion. Även här utkämpas ett propagandakrig i tysthet. År 2006 började USA visa regeringskritiska budskap på en stor elektronisk annonstavla. Bland annat: ”How sad that all the people who would know how to run this country are driving taxis or cutting hair”

Turistbranschen är smockfull med akademiskt utbildat folk. Det är den enda sektorn som växer. Barnen drömmer om att bli guider då de blir stora —- inte poliser ellerläkare. Hotellstäderskor tjänar mer än kirurger, bartenders lever bättre än universitetsprofessorer, och taxichaufförer klassar ut advokater. Alla kubaner lever dock som andra klassens medborgare jämfört med turister.

På USA:s provokation svarade Kuba, vanan trogen som gammal rebell, med att skymma in byggnaden med 138 flaggstänge > LILLEBROR SER DI sm | Kuba får man smaka på högklassig rom och cigarrer, med en skvätt paranoia och propaganda.

Intet ont anande landar en yrvaken och likblek finländsk journalist, iklädd panamahatt (modell Hemingway) och solglasögon. Vid kubanska passkontrollen briljerar han med rostiga spanskakunskaper, nivå grundkurs.

Tjänstekvinnan vid immigrationsdisken blir nyfiken. Vad jobbar du med? ”Journalism” - ärligt svar. Hurdan journalism? Misstag nummer tre: “Affärer, teknologi…” Aha, economla! Gringon förpassas längst bak i kön och blir korsförhörd av en överdrivet artig person med namnskylten “Inspector A” Varför är du i Kuba: tänker du intervjua folk, skriva något? Vilket hotell skall du bo på?

Finländaren inser att han bär sin förre, amerikanske arbetsgivares bagagetag på resväskan. Strategibyte! Nej nej… jag är här med min fru. Det är så kallt och mörkt i lilla Finland… Vi gillar hängmattor, snorkling och ananas?

Till slut ger inspektören med sig, knäpper för säkerhets skull några extra bilder på den misstänkte, och släpper in honom i socialismens paradis. År 1959 sade Fidel Castro själv: ”Diktatorer avskaffar först av allt den fria pressen och inför censur. Pressen är diktaturens största fiende och att basunera ut egen skyttegravsretorik.

”Det är politik. Chk-chk-chk”, säger Héctor och lyfter händerna från ratten för att gestikulera vilt medan han imiterar en ilsken katt.

Dialogen gick i baklås, och diplomaterna teg surt i 40 månader. År 2009 förbättrades relationerna och USA stängde anslagstavlan.

De gamla kubanska revolutionsledarna har själva blivit reaktionära. Jämlikhetspatoset ligger som en våt filt över kreativiteten, som istället får inofficiella uttrycksformer — till exempel kvittoförfalskning. Ledarna har lärt folket att frukta förändring genom att måla upp skräckbilder. Vill ni bli USA:s 51:a delstat, tvingas svälja IMF:s, Världsbankens och WTO:s medicin, privatisera allt och vräka människor ur sina hus?

Folket föredrar — trots alla systembrister det kända framom det okända. Man är beredd att uppoffra mycket för att förbli 100 procent kubansk och leva på egna villkor. Poeten och frihetskämpen Jose Marti skrev: ”Puede ser amargo, el vino del plåtano, pero es vino de mi tierra” Det kan vara beskt att dricka vin bryggt på bananer, men åtminstone är vinet odlat på min egen mark.

FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR12014