Kärnkraftshösten

Taggar: Teman: kärnkraft

lacaren

Kärnkraftshösten

KÄRNKRAFTEN kommer att vara ett dominerande tema i samhällsdebatten under hösten och vintern. Förnyad lagstiftning är aktuell, och beslutsfattandet rörande ett femte kärnkraftverk tränger på. För en kort tid sedan publicerade Imatran Voima en ny utredning, som föga överraskande med eftertryck visade kärnkraftens ekonomiska fördelar. Något senare avslöjade månadskollegan Hymy på sitt oefterhärmligt konspiratoriska sätt att kraftbolagen - hör och häpna - skapat en beredskap att bygga ett femte kärnkraftverk, att folkopinionen är negativ till projektet och att planer finns på att försöka ändra på detta.

Kärnkraften har av naturliga skäl blivit en symbol för den ”hårda’ tekniken, och frågan om ja eller nej till byggan det av nya kraftverk en vattendelare i diskussionen om hur vårt samhälle i framtiden skall utvecklas. ‘Mjukt” eller “hårt Även om en sådan diskussion, oc därefter ett klart val, vore både önskvärd och hederlig är det blåögt att tro att så på allvar kommer att ske. Vårt samhälle och politiska system är inte uppbyggt så att man kunde fatta så långsiktiga och svårgripbara beslut, och det finns heller inga möjligheter att kunna presentera en klar valsituation. I stället får vi som tidigare bedöma frågorna från fall till fall, göra bedömningar, anpassningar och kompromisser efter förmåga och låta samhällsutvecklingen bli summan av alla enskilda beslut.

Därmed måste man utgå från att medborgarna, trots ett visst sug i hjärterötterna till ett grönare liv, vill ha det mesta av det nuvarande industrioch välfärdssamhällets goda. Inklusive energi, direkt och indirekt, möjligast fördelaktigt, och helst på ett sätt som är skonsamt för miljön.

Den första frågan är då hur mycket energi som behövs, och i detta fall elektricitet. Idag erkänner alla parter att vi har en överstor produktionskapacitet för en tid framöver. Dels på grund av planeringsmissar, dels beroende på faktorer som inte kunnat förutses såsom god vattentillgång, står stora kraftverksenheter. Det är dock skäl att minnas att en del av de enheter som står har höga driftskostnader och att det inte i alla fall ens är önskvärt att de utnyttjas som annat än reservkapacitet.

Osäkerheten om när tilläggskapacitet behövs är dock ändå stor. Den ekonomiska tillväxten är långsam, och det direkta sambandet mellan ökad tillväxt och ökad energikonsurmtion har brutits. Undantaget är elkonsumtionen, som stigit relativt snabbt och som enligt storkonsumenternas —- industrins bedömningar kommer att fortsätta att öka sin andel. I den osäkerhetens tid vi lever är alla prognoser opålitliga. Men man måste också fråga sig om vi inte håller på att bita oss fast vid övertygelsen om en fortsatt låg tillväxt med samma frenesi som man tidigare grep om tron om en evig stark tillväxt? Flexibilitet i alla riktningar är den rätta inställningen.

Att kärnkraften är det billigaste elprouktionsalternativet börjar vara klart även för skeptikern.

Så långt kan energialternativen ännu bedömas rationellt, men när man kommer in på miljö- och säkerhetsfrågorna kommer emotionerna in i bilden. Den andra huvudenergikällans, de fossila bränslenas, miljöfarlighet har blivit allt mer uppenbar. De sk alternativa energikällorna som sol- och vindkraft, torv och biomassa är inte heller i storskalig drift särskilt miljövänliga, utan de kommer till sin rätt i små, lokala enheter. Kärnkraftverken är när allt fungerar som det bör och då

RR R avfallshanteringen sköts det miljövänligaste alternativet. Kärnkraftverken i Finland har hittills visat det.

Risken för haverier finns emellertid trots låga sannolikhetstal, kompletterad med risken för krigsskador och sabotage. Följderna blir då ödesdigra. Kärnkraftens spridning jorden runt skapar visserligen en viss ’terrorbalans’ mot avsiktliga angrepp mot kärnkraftverk, men misstag kan hända. Totala garantier mot en kärnkraftskatastrof kan aldrig ges, utan man måste operera med sannolikhetsberäkningar och kalkylerade risker.

Resultatet av resonenmanget blir ett ja till fortsatt utbyggnad av kärnkraften. Att enorm uppmärksamhet fortsättningsvis måste ägnas säkerhetsfrågorna är en självklarhet. Vi kan tacka kärnkraftsmotståndarna för mycket av det som idag uppnåtts på det området. Avfallsfrågan är speciellt viktig, och en lösning borde innefatta arrangemang om att det använda bränslet returneras till leverantören, så som nu sker vid Lovisakraftverken. Handelspolitiska skäl talar också för att fortsätta samarbetet med Sovjetunionen.

Osäkerheten om hur stor elenergikonsumtionen och därmed kapacitetsbehovet kommer att bli på 1990-talet kunde undanröjas genom att man i stället för ett stort 1000 megawatts kraftverk väljer två mindre enheter och därmed en lösare tidtabell för förverkligandet. Ekonomin talar visserligen för en stor enhet, men med två enheter skulle finansieringsbördan lätta och behovet av reservkraft för underhållsperioderna minska.