Konjukturen : Om officiell optimism

Taggar: Teman: ekonomi

Konjunkturen hemma …

Om officiell optimism

DE STATSTJÄNSTEMÄN som har i uppdrag att uppgöra ekonomiska prognoser beskylls ofta för så kallad »officiell optimism». De skulle med andra ord mer eller mindre medvetet ge en alltför rosig- bild av den förväntade ekonomiska utvecklingen i avsikt att behaga regeringen och/eller för att genom suggestion i verkligheten frammana en utveckling, som är positivare än den skulle ha varit utan denna suggererande skönmålning.

En metodisk snedvridning i ekonomiska bedömningar åt det optimistiska hållet skulle strida mot allmänmänskligt beteende. Folk är ju för det mesta böjda för att se med stora reservationer på framtiden. En genomgång av officiella ekonomiska prognoser ger vid handen, att denna försiktiga grundinställning gäller också de officiella prognosmakarna.

Om man till exempel i den ekonomiska översikt som utgör en bilaga till regeringens budgetförslag söker upp prognoser beträffande den inhemska bruttoproduktens, industriproduktionens och exportens utveckling under de senaste tjugo åren, kan man se, att dessa storheter nästan utan undantag prognostiserats i underkant, det vill säga pessimistiskt.

DET KAN FINNAS FLERA ORSAKER till en sådan »officiell pessimism». För det första verkar det alltid lättsinnigt att ställa sig förhoppningsfull till ekonomiska data över vilka man har ringa eller inget inflytande. Sålunda föreligger troligen en inbyggd tendens att systematiskt underskatta till exempel den utländska efterfrågans ökning.

För det andra torde de flesta ansvariga prognostiker bland två subjektivt lika sannolika alternativ instinktivt välja det säkrare eller mera pessimistiska. Detta alternativ är säkrare helt enkelt därför, att följderna av en felkalkyl i pessimistisk riktning är mindre allvarliga än följderna av en felkalkyl i optimistisk riktning. Ifall den ekonomiska växten blir svagare än förutsagts, följer flera obehagligheter. Statens inkomster blir mindre än beräknat och utgifterna större på grund av sysselsättningens tryggande och annan konjunkturutjämnande och -stimulerande politik. Om förutsägelserna har varit pessimistiska, händer nästan bara trevliga saker. Mån kan rent av få överskott i betalningsbalansen, och i varje fall är statens kassaläge lätt. Detta förhållande mellan prognoser och faktiskt förd politik förut sätter naturligtvis, att prognoserna tas ad notam, vilket naturligtvis ingalunda alltid är fallet.

I SAMBAND MED DEN SISTA TILLÄGGSBUDGETEN för 1968 och den egentliga budgeten för 1969 har regeringen beskyllts för att ha varit alltför optimistisk beträffande utsikterna för slutet av 1968 och hela året 1969. Det är redan nu klart, att den ekonomiska utvecklingen under 1968 blir svagare än vad som förutsågs för ett år sedan och i början av innevarande år. Detta behöver likväl inte betyda, att beräkningarna också gällande 1969 skulle vara felaktiga. Tvärtom vore det fel att nu föreslå en på så pessimistiska premisser uppbyggd budget, att viktiga förutsättningar för ekonomisk expansion skulle strypas. Om det verkligen skulle gå så illa, att utsikterna har bedömts alltför goda redan andra året i följd, något som inte ofta har hänt tidigare men likväl är teoretiskt fullt möjligt, måste den uppkomna diskrepansen fyllas ut med tillämpliga medel, till exempel av samma slag som de vilka just nu kommer till användning.

Sc VE “Där rök programmet för i kväll.” (Punch Ökad statsupplåning

Regeringen har tvingats att be riksdagen om utökad rätt att uppta statslån för att balansera budgeten för innevarande år. På grund av att den ekonomiska växten har varit långsammare än vad som förutsågs i budgetpropositionen, har nämligen avkastningen av flera indirekta skatter blivit mindre än beräknat, medan å andra sidan sysselsättningsläget är sådant, att man måste förbereda sig på större än budgeterade sysselsättningsutgifter under den inkommande vintersäsongen. Eftersom = stabiliseringsavtalet — 3 våras förutsätter, att statspålagorna hålls oförändrade, är den enda utvägen att låna.

I budgeten för 1968 ingick statslån till ett belopp av 550 miljoner mark. I början av oktober gav riksdagen regeringen fullmakt att utöka detta belopp med 300 miljoner mark. Omedelbart därefter emitterades ett nytt statslån på 120 miljoner mark, vilket på grund av de goda villkoren snabbt borde bli slutsålt. Räntan är 8 procent, löptiden tre år med två lika stora amorteringar 1970 och 1971, och skattefrihet tillämpas för fysiska personer och dödsbon.

Också utländska lån lär vara planerade. Förutsättningarna för att låna utomlands har på sistone blivit bättre till följd a den nedåtgående trenden i räntesatserna, Finansministern har i ett uttalande sagt, att de utländska = finansieringsmöjligheterna skall utnyttjas så långt det går inom ramen för lånefullmakterna.

Det inhemska obligationslånets effekt på konjunkturutvecklingen har diskuterats ganska livligt. Från det privata näringslivets sida har det hävdats, att staten lägger beslag på medel, vars produktionshävande verkan skulle ha varit större i de användningar dessa medel hade fått, om inte det senaste obligationslånet hade kommit in i bilden. Det torde vara svårt att vare sig bevisa eller vederlägga detta påstående. Däremot kan man väl vara överens om att eventuella nya utländska lån dagens läge skulle ha en välkommen stimulerande verkan.

Finländsk kredit åt latinamerika

Finland har beviljat ett lån på 10,1 miljoner dollar åt den latinamerikanska utvecklingsbanken. Av lånesumman står Finlands Bank för 1,1 miljoner och Finlands Exportkredit Ab för 10 miljoner dollar.

Avsikten med lånet är att underlätta köp från Finland för projekt finansierade av den latinamerikanska utvecklingsbanken. Lånet kan lyftas i samma takt som finländska företag erkhåller beställningar i samband med dylika projekt. IM

Forum 17/68