Konjunkturen sviktar i välfärdslandet - varför?

Taggar: Teman: konjunkturen

Konjunkturen sviktar i välfärdslandet — varför?

FORU intervju + Andra drag i bilden: bostadsmarknaden som ännu för några månader sedan ansågs vara en typisk bristmarknad, där allt nyproducerat omedelbart gick att hyra ut eller sälja och där man kunde få stå i kö i åratal om man inte accepterade en dyr våning i en avlägsen förort, den har plötsligt blivit en överflödets marknad. Tusentals lägenheter står tomma i de större städerna. De kommunala bostadsbolagen, som mestadels står som ägare och värdar, drabbas av stora hyresförluster. Staten lovar åtminstone tillfälligt rädda deras likviditet genom lån. Men i det långa loppet blir det naturligtvis skattebetalarna och hyresgästerna som får bära förlusterna. Den omedelbara följden är att kommunerna skär ner bostadsbyggandet och att arbetslösheten. drabbar byggfacket.

• Konjunkturvetarna i Sverige tycks i stort sett vara enig på åtminstone en punkt: i inget land i Europa har stagna tionen varit så total som just i Sverige och inget talar fö att en ljusning skulle vara omedelbart förestående. Men andra avseenden varierar bedömningen betydligt.

e Forum har till tre konjunkturbedömare i Sverige ställ följande frågor, som besvarats samtalsvis. Svaren är där för inte alltid helt anpassade till frågorna, vilka dock tjänat som bakgrund för samtalet.

1. Till hur stor del är den nuvarande svenska lågkonjunkturen Sveriges ”eget fel”? Och hur vill Ni fördela ansvaret mellan regeringen, löntagarorganisationerna och näringslivet 2. Vad är Ert recept: ändra kurs (och i så fall i vilket avseende) eller hålla fast och härda ut 3. Blir det värre än nu, och hur länge dröjer det innan pendeln svänger 4. Hur tror Ni fortsatt lågkonjunktur påverkar den politiska opinionen?

Frågorna har riktats till agronom Clas-Erik Odhner, chef för svenska LO:s utredningsavdelning, docent KarlOlof Faxén som har motsvarande ställning vid Svenska Arbetsgivareföreningen samt professor Börje Krag h, chet för Konjunkturinstitutet. Frågorna har också tillställts finansminister Gunnar Sträng, som emellertid avböjt att svara med hänvisning till sin arbetsbörda.

1 9 Välfärdslandet Sverige är inte att känna igen. Arbetslöshetssiffrorna håller sig stadigt ett gott stycke över 100 000. Till och med sådana stolta flaggskepp som SKF varslar om inskränkningar. Fagersta rationaliserar hårt och kungör en indragningsplan som sträcker sig över flere år. Facit-ledningen offentliggör en drastisk saneringsplan som innebär avsked för minst 2 400 man. Två dar senare köper Electrolux hela företaget. Och alla drar en lättnadens suck, trots att köpet inte innebär någon ljusning för de 2 400. Men större trygghet för de 5 600 återstående Facit-anställda.

Regeringen bromsade för hårt och för länge

Agronom Odhner svävar inte på målet när han fastslår att skulden till det nuvarande läget i huvudsak bör läggas på inhemska krafter. Han nämner regeringen, löntagarorganisationerna och näringslivet men vägrar att direkt fördela ansvaret mellan dem.

— Orsakerna har samverkat, säger han. Regeringen blev chockad av den mycket stora importstegringen 1969—70 och drog till bromsarna för hårt med hjälp av både kreditstopp och köpkraftsindragning via höjd moms och alltför högt beräknad källskatt. Lönerörelsen 1971 blev både bitter och utdragen och gjorde det föga lockande att lossa tyglarna. Och industrin har under en längre tid visat en surmulen uppsyn och skyllt sin bristande investeringsvilja på dålig lönsamhet.

— Och det blev inte bättre när regeringen redan i våras kungjorde sina planer på att höja arbetsgivaravgiften, den sk löneskatten, från 2 9/0 till 49/0 från och med början av 1973. Personligen har jag den uppfattningen att en återhämtning som då var på väg helt enkelt kom av sig.

— Jag vill inte påstå att det i och för sig är fel att höja löneskatten. Men det var avgjort fel, psykologiskt, att avisera åtgärden redan i våras.

— För min del tror jag inte att det behövs några särskilt genomgripande åtgärder eller ändringar i den ekonomiska politiken för att uppsvinget skall komma. Redan i slutet a året blir det en kraftig injektion av köpkraft i form av de.

stora återbäringarna på skatten. De i sin tur beror på ett ”olycksfall i arbetet” från riksskatteverkets sida. Källskattetabellerna för åren 1971 och 1972 är för högt beräknade och det preliminära skatteuttaget har vartdera året blivit 1—1!/2 miljard kronor för högt. Felet har varit så betydande att det får finanspolitiska verkningar. Det förstärkte åtstramningen men. återbetalningen kommer nu vid en mycket lämplig tidpunkt. Lägger vi därtill den skattereform som från och med början av år 1973 kommer att ge genomsnittslöntagaren 10— 11 procent mer pengar efter skatt, så tror jag att vi kan räkna med ett helt annat klimat redan från början av året.

Forum 18/1972

Följaktligen svarar jag nej på frågan om det blir värre. Och frågan om de politiska verkningarna av en fortsatt lågkonjunktur hänger alldeles för mycket i luften för att jag skulle finna det lönt att’gå in på den.

Alltför många slås ut i strukturomvandlingen

Docent Karl-Olof Faxén är som Clas-Erik Odhner ovillig att göra någon uttrycklig fördelning av det inhemska ansvaret för lågkonjunkturen och han har i stort sett samma uppfattning om de krafter som samverkat till att Sverige sackat efter i en uppåtgående trend som är så klart synlig i de länder från vilka den svenska konjunkturen vanligen hämtar sina impulser. Men i fråga om recepten för en ändring har han inte så blygsamma anspråk som Odhner. Han solidariserar sig helt med arbetsgivareföreningens motstånd mot höjningen av löneskatten.

— Den är inte bara en omedelbar kostnadsfaktor utan den hör överhuvudtaget inte hemma i ett rationellt skattesystem. Den har långsiktiga snedvridande verkningar och borde helt försvinna i stället för att fördubblas.

— Jag tror att vi i stort sett får hålla det pressade läge vi för närvarande har. Möjligen får vi en förbättring under det senare halvåret som ett resultat av inflytelser från högkonjunkturen i omvärlden, Jag vågar inte fästa särskilt stora förhoppningar vid att skatteåterbäringarna skall ge omedelbart utslag i ökad konsumtion och efterfrågan. Efter en så lång period av osäkerhet och negativ utveckling på arbetsmarknaden reagerar inte folk på samma sätt som förr på ett kontanttillskott.

— Ått Sverige stannade utanför EEC har troligen också i någon mån minskat industrins vilja till investeringar i hemlandet. Detta hänger för övrigt ihop med att den svenska arbetsmarknaden normalt är för liten för den svenska industrin, i varje fall för de exporterande storföretagen. De har ju under långa tider varit hänvisade till arbetskraftstillskott från utlandet och i viss mån till etablering i de länder där arbetskraften finns. Vare sig som medlem eller icke av EEC får Sverige därför finna sig i stark konkurrens om industrins etableringar. Just nu kanske man hellre etablerar sig i Danmark än i något annat nordiskt land. Tidigare var Finland rätt attraktivt på grund av tillgången på arbetskraft och på lönenivån.

— När det gäller EEC skall man inte stirra sig blind på tullfrågan. Det är inte den som starkast skulle ha talat för medlemskap utan den bättre grund för en långsiktig planering av kapitalfrågorna som den större gemenskapen hade givit. Men några undergångsstämningar inom svensk industri har inte det negativa avgörandet utlöst. Vi hävdar oss fortfarande mycket bra på exporten.

— Om lågkonjunkturen fortsätter förmodar jag att vi får räkna med vad man kunde kalla en politisk radikalisering

Forum 18/197 över hela linjen. Från höger till vänster. Det kommer knappast att kunna accepteras att strukturomvandlingen tar sig sådana uttryck som nu på arbetsmarknaden, Vi har kunnat konstatera att numera ca en tredjedel av alla de som blir arbetslösa i samband med konkurser och nedläggelser samtidigt blir definitivt utslagna från arbetsmarknaden. Hur man ska göra med dem och överhuvudtaget lösa problemet vet jag inte. Men så mycket är klart att vi behöver någon form av nytänkande härvidlag. Det går inte att bara leva efter gamla profeters läror. Om inte de etablerade krafterna i samhället inser detta kommer de att utsättas för mycket svåra angrepp.

Kvinnorna har fått fler Job — Vems är felet när folk sparar mer än dom borde ha gjort och konsumtionen sjunker, frågar professor Börje Kragh som en replik till vår fråga om ansvarsfördelningen. Och han vill inte skylla särskilt mycket på kreditstoppet 1969-70.

— I själva verket hade vi en fortsatt investeringsuppgång medan kreditstoppet var som värst. Både industrin och framför allt kommunerna var mycket aktiva. De är inte så beroende av kreditpolitiken som man skulle tro. Företagen kan låna av varandra och det kan — åtminstone delvis — också kommunerna. Vi ska komma ihåg att det var tiden just före den stora komrmunsammanslagningen, De kommuner som skulle försvinna var angelägna att i mån av möjlighet genomföra planer som de länge haft och göra av med pengar som de inte ville överföra till de nybildade storkommunerna.

— Sedan kom 1971 och pengarna var slut. Nu har finansministern dessutom förbjudit kommunerna att höja skatten, och därför tror jag att kommunernas svaga ekonomi kommer att bli bestående för långa tider framåt med bla följder för den redan svaga byggmarknaden.

— Vi får inte se så ensidigt på arbetslöshetssiffrorna. I själva verket har sysselsättningen ökats. Men utbudet av arbetskraft har ökats ännu mer, inte minst därför att kvinnorna verkligen har ställt upp i en tidigare icke skådad utsträckning. Tex mellan åren 1970 och 1971 anmälde sig 48 000 fler kvinnor än förut på arbetsmarknaden. Inte mindre än 45 000 av dem kunde få arbete, men 3 000 blev över tillsammans med ett stort nytillskott av manlig arbetskraft. Allt detta enligt Statistiska Centralbyråns arbetsmarknadsundersökningar. Anledningen till det ökade utbudet av kvinnlig arbetskraft var dels den mycket intensiva propaganda man bedrev, dels den slopade sambeskattningen, som gjorde det lönsamt för gifta kvinnor att ha egen inkomst. En sådan radikal förändring av förutsättningarna måste beaktas när man i dag bedömer den svenska arbetsmarknaden. Vi har visserligen haft en arbetstidsförkortning med 3 !/9, men den har inte med den samtidigt pågående rationaliseringen kunnat resultera i tillräckligt många nya jobb. O 19