Konsten att hantera en buffé
av Johan Svenlin Forum 2012-11, sida 39, 22.11.2012
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 11 2812
Johan Svenlin är frilansjournalist.
Konsten att hantera en buffé
Säsongen för julbord håller på att torna upp sig. Det har gått nästan ett år sedan de sista bitarna av julskinkan tärnades ner i en desperat omelett. Nu ter sig sillarna, lådorna och skinkan riktigt lockande igen. Oavsett om man ser fram emot väldisponerade smakprov eller en fullständig frossa kommer man med största sannolikhet att tröttna på den tunga julmaten innan juldagsmorgonens gröt sockrats.
Julbordet är en rest från Emil i Lönnebergas tid, när vardagen årets övriga 364 dagar bestod av hårt kroppsarbete och ett visst mått av undernäring. Både kroppsarbete och undernäring är främmande för de flesta av oss moderna västerlänningar. Vileveri stället vardagen med fysisk passivitet och övergödning.
Därför gäller det att se upp med mättnadsfällorna på julbordet. Börja med att skippa såserna. De kan ersättas med drycker. Undvik ägg. En kokt ägghalva är krögarens bästa sparknep, eftersom den har en mycket låg produktionskostnad och begränsar effektivt buffégästens utrymme i magen. Visst, det är gott och passar tillsammans med det mesta, men kanske man kan hitta något mer spännande på julbordet. Sitt en stund innan du hämtar mer och känn efter hur mätt du är. Då kanske den värsta paltkoman kan undvikas.
Men förresten, vem är jag att komma med förnuftigheter om buffé? Varje gång jag trott att jag lärt mig mina begränsningar trampar jag igenom isen igen så det knakar. Det finns en ytterst pinsam hän & z 35 = Zz gal z 2 3 [vg] og 3 N 2 => 3 Så = = 2 = delse som jag nu med blossande kinder ska dela med mig. Historien utspelade sig på en reportageresa för tillräckligt många år sedan. Jag var i Norge för att besöka världens dåvarande längsta gasledning som var under uppbyggnad. Jag skulle dela guidningen på området med en Discovery Channel-producent och hans assistent, som var där för att rekognosera inför en senare filmning. Själv hade jag anlänt till Molde kvällen innan och skulle förena mig med värden Vegard och den brittiska duon morgonen därpå.
Efter en riktigt bastant hotellfrukost mötte jag dem för avfärd ut till ön som var platsen för jätteprojektet. De kom med ett tidigt morgonflyg från Oslo och hade inte hunnit äta frukost. Vegard föreslog att vi skulle stanna längs vägen för en macka så att de skulle klara sig tills vi kom fram till läckerheterna som serverades i den stora personalmatsalen.
—- Javisst, inga problem. Själv är jag ännu proppmätt av frukosten.
Vi passerade ingen smörgåsbar på vägen och en dryg timme senare stod vi i kantinen. Jag lät mig övertalas att smaka lite.
— Den må du ta. Og den. Og laxen är kjemppegreit, tipsade Vegard.
Så jag kom till bordet med en fullproppad tallrik och såg vad de utsvultna britterna samlat på sig varsin tekopp och varsin rostad brödskiva med tunt lager marmelad.
Samtalet tog en lång omväg runt mat. Vissa saker kan man inte bortförklara. Å andra sidan har jag aldrig förstått deras sätt att hantera en buffé. m