Konsumenten lever farligt

av Kerstin Fried Forum 1973-07, sida 17-18, 18.04.1973

Konsumenten lever farligt

Av Kerstin Frie + Konsumenten lever i en allt farligare värld. Först under senare år håller myndigheterna på att få upp ögonen för detta, men tillsvidare är skyddsåtgärderna inte på långt när tillräckliga. Särskilt I Finland är det skralt med skyddet pga en gammaldags lagstiftning som så snart som möjligt borde försättas på tidsenlig nivå.

« Kontrollen är alltför eftersatt och den arbetsbörda som handels- och industriministerlets livsmedelsavdelning dignar under är obeskrivlig. Till denna avdelning hör så disparata ting som llvsmedelskontroll, kontroll av leksaker, kontroll av brukskärl, etc. Det säger sig självt att de får nöja sig med att ta stickprov, att en kontinuerlig kontroll inte förekommer. Laboranterna sitter omgivna av hundratals prov som står I kö I väntan på undersökning. Detta är helt enkelt en riksomfattande skandal.

e VI har pengar att bygga skrythus och alla möjliga utanpåverk men när det gäller så vitala saker som medborgarnas hälsa och välfärd är staten kallsinnig.

• Mellan fingrarna på kontrollörerna kan med andra ord en massa skadliga varor sila ut på marknaden.

För några år sen blev det tex stor uppståndelse kring barnleksaker av mjukplast som visade sig innehålla oanade mängder av den tunga metallen kadmium. Det var också en ren och skär händelse att detta upptäcktes, Samtidigt kom man att undersöka trädgårdsslangar av plast som visade sig inne Se upp med emaljkärl som är färgade på insidan. Är kokytan gul, röd eller orange finns det risk för att kärlen är kadmlumhaltiga. De behöver Inte vara det, men det är i alla fall skäl att vara försiktig.

Forum 7/197 hålla höga kadmiummängder och ’när man betänker att en del troskyldiga medborgare använt dessa slangar som ledning för dricksvatten, kan man bara ta sig för pannan.

Kadmiumkatastrof I Japan

I Japan där kadmiumförgiftningen nått högsta potens, gjorde man också undersökningar av barnbadkar av plast och fann att de, när de utsattes för vatten gav ifrån sig höga kadmiumhalter. ms

Kadmium är en tung metall som absorberas av olika organ i kroppen och som har kumulativ effekt. Det är ett för kroppen helt främmande ämne, nyfödda saknar tex helt kadmium i sina vävnader. Den akuta effekten av kadmiumförgiftning orsakad av inhalering av giftiga ångor är välkänd bland industriarbetare. Svåra smärtor i bröstet och mycket allvarliga andningsstörningar uppträder som akuta förgiftningssymptom. Välkända är de japanska kadmiumoffren som dr Jun Ui spritt kännedom om ute i världen. Den japanska industrin har å sin sida tigit om offren och när dr Ui kom till Stockholmskonferensen fick han lov avt själv finansiera sin resa. Han hade planerat att ta med sig några av offren för kadmiumförgiftningen, de kallas itai-itai-offer (itai är aj aj på japanska och refererar till de plågades jämmerrop). Detta var dock icke möjligt eftersom kadmiumoffrens benbyggnad blivit så skör att en enda patient kan ha upp till 70 benbrott.

Minsta beröring gör att benen brister på dem och de måste Vänd förvaras utbredda på filtar. De hade helt enkelt inte klarat en flygtransport från Japan till Stockholm.

Hos oss har konsumentrådet länge med oro åsett hur allt mer kadmium hotar också oss och har till medicinalstyrelsen ingått med en allvarlig not där de kräver att styrelsen vidtar snabba åtgärder.

WHO och FAO är också ytterst medvetna om faran och gav i slutet av 1972 ut en rekommendation enligt vilken varje åtgärd för att minska utsläppet av kadmium från olika källor måste vidtas. Kommittén säger: ”Den fortsatta nedsmutsningen av miljön från industrier och andra källor kommer sannolikt att öka koncentrationen av kadmium i maten och i framtiden kan detta leda till katastrofala halter.”

Konsumentkommittén kräver bättre kontroll

Den konsumentkommitté som suttit hos oss och som nyligen utkommit med sivt mycket viktiga betänkande är också djupt oroad över den dåliga kontrollen i Finland. Testnings- och kontrollarbetet måste kännbart utökas och ett pålitligt nordiskt samarbete måste komma igång, säger kommittén. Livsmedelskontrollen som är så eftersatt hos oss måste få kännbart ökade resurser, både när det gäller ekonomi och personal och livsmedelskontrollen måste skärpas, särskilt med tanke på den ökade importen.

Användningen av tillsatsmedel i födan måste kraftigt begränsas och varje tillsats som är skuggan av misstänkt måste förbjudas.

Det är först nu som vårt livsmedelsindustriförbund börjar få upp ögonen för vad det är fråga om. Men fortfarande ger de runda och oprecisa svar på frågor. Vid en information som förbundet gav för en tid sen framgick dock enligt en svensk undersökning, som har samma relevans i Finland, att varje medborgare i dag ofrivilligt får årligen i sig hela 450 gram tillsatsämnen genom livsmedel. En hel del, må man säga.

I Sverige håller en allt starkare konsumentopinion på att nå ytan och flera enskilda medborgarorganisationer drar konsekvenserna av den farliga livsmedelskosmetikan.

Finland är som känt alltid efter och vi saknar dessutom väckarklockor av typen Björn O Gillberg. I Sverige har allt fler börjat tillreda sin mat själva, utgående från så rena råvaror som möjligt. De biodynamiska odlingarna blir allt talrikare, hälsokostaffärerna blomstrar och den gröna vågen, dvs utflyttningen till landsorten och egna odlingar, blir allt starkare, Debatten svallar i tidningspressen och starka konsumentgrupper är i rörelse. Flera produkter har fått läggas ned, däribland nypotatis på burk som visade sig innehålla skadliga ämnen. Fabriken fick helt enkelt stänga.

Bly och kadmium I kärl

Plötsligt upptäcktes det också att en del kärl som folk använder innehåller höga mängder av tunga metaller: bly och kadmium till exempel. Märkligt nog gjordes en av de första blyupptäckterna i Finland, på en importvara från Sverige. Det visade sig nämligen, och detta var redan på 60-talet, att serviser från fabriken Höganäs innehöll hög halt av bly i glasyren. Det var Finland som uppmärksamgjorde tillverkaren på detta. Fabriken skyndade sig att bättra sig och i dag använder de t o m en fabriksdeklaration där det står ”blyfri”. Vad gör då folk som i sin ägo har kärl av denna typ, köpta under den farliga tiden? Hur mycket bly har de hunnit få i sig genom åren?

Jo, säger dipling Gunnar Rosendahl på Arabia, de ger ifrån sig gift bara de första 3—4—5 gångerna, därefter är de ofarliga. Hur ska då en vanlig konsument kunna kontrollera om de kärl han använder innehåller tunga metaller? Ja, det är en dyr historia. Statens tekniska forskningsanstal 1 gör visserligen privata undersökningar men det är dyrt, 40—5 ” mark för en undersökning.

Så att konsumenten får lov att lita på den bristfälliga kontrollen och på att han råkar köpa rätt!

En annan sektor av importvaran som varit illa ute är emaljerade kärl. Särskilt de grant färgade romantiska pjäserna från Polen, en del kinesisk och tjeckisk import har vid stickprov visat sig vara allför kadmiumhaltiga. Det har flera gånger förekommit att hela partier upptäckts i kontrollen. Och vad har man gjort med dem? Jo, de har helt enkelt dumpats i Finska viken! Tala om miljövård.

— Fortfarande, medger överinspektör Vilho Aalto på handels- och industriministeriets livsmedelsavdelning är det fullt möjligt att giftiga kärl kommer in på marknaden hos oss. Vi tar våra stickprov, men mer kan vi inte göra. Utom lita på att tillverkaren följer normerna.

Men den saken kan det förstås vara si och så. Man påminner sig hur det är med apelsinerna från Cypern som gång på gång visat sig innehålla alltför höga halter difenyl trots upprepade påstötar från Finland.

Hur är det då med våra egna emaljkärl? Jo, där garanterar Arabia att de håller så snäva gränser att de väl klarar t om en kontinuerlig bly- och kadmiumkontroll.

Normerna varlerar

Normerna för de tunga metallerna varierar fortfarande från land till land men man strävar efter en enhet, särskilt inom handelsblocken. För Finlands del gäller värdet 6 ppm, ett totalvärde för den kombinerade halten av kadmium, bly, zink och andra tunga metaller. Detta betyder 0,6 mg/kvadratdecimeter. Finland använder en sk kall test, dvs en ättikstest under 24 timmar i rumstemperatur. Koktesten som tex Sverige använder går ut på en halv timmes kokning tre gånger i följd. Om det rätta sättet tvista de lärde. För Finlands del betyder den tillåtna halten ca 3 milligram per liter. Enligt överinspektör Aalto når man precis samma resultat i båda testförfarandena,

Det är värt att veta att den som regelbundet tärt föda ur kadmiumhaltiga kärl inte drabbas av någon plötslig sjukdom. Men man har skäl att anta att den kumulativa risken är större för dem.

Vad ska då den stackars konsumenten försöka se upp med? Framförallt är det röda, gula och orangefärgade emaljkärl som är farliga, dvs kärl med dessa färger på insidan, kokytan. — Ändå, säger ing. Rosendahl, behöver inte alla kärl som är röda eller gula vara kadmiumhaltiga. För Arabias del gäller dock genomgående att kärlen är vita på insidan. Vita kärl är inte farliga, ej heller vitt porslin.

Arabia tillverkar dock också emaljerade tallrikar som är gula, men säger att de absolut håller kraven. När det gäller emalj som är blå, grön, svart, etc är det ingen fara. Enbart med gula, röda, orange alltså.

En brittisk undersökning av tung metall i hushållskärl säger att man för Storbritanniens del funnit att mer än 30 procent av importvaran innehåller alltför höga halter.

Också hos oss är det skäl att se upp med utländska varor, särskilt sådana som kommer från små fabriker. Dessutom kan det finnas små variationer i produkter från fö ”rena” fabriker. Produkter från Portugal tex har visat sig vara av rätt låg standard och borde närmast användas som prydnadsföremål. Portugiserna är med om de internationella bestämmelserna men det finns små företag som är svåra att övervaka, så risken finns alltid i någon mån.

— Lagen, säger ing. Rosendahl, tvingar inte importören att ta prov, däremot har han ansvaret om något framkommer. Det råder ingen tvekan om kontentan av allt detta: Staten bör med det snaraste sträcka till ett stort kapital för kontrollorganet. Så att vi äntligen kunde få en kontinuerlig kontroll av varor och livsmedel. mj

Forum 7/1973