Kortare arbetstid?

av Håkan Nylund Forum 1982-19, sida 07, 01.12.1982

Taggar: Teman: arbetstider

ledaren

Kortare arbetstid?

FÖRKORTAD ARBETSTID ordineras fortfarande flitigt i debatten som medicin mot den höga arbetslösheten. Idén är enkel och klar, man utgår från att arbetet som skall uträttas är en fixerad storhet som kan delas upp i den tid som det kräver för att utföras och den mängd människor som krävs för att uträtta det inom denna tid. Med denna utgångspunkt är det lätt att få fram siffror som visar att en förkortning av arbetstiden med ett visst antal timmar skulle kräva ett bestämt antal personer till för att få den bestämda mängden arbete utfört. Det enda problemet som återstår att lösa är enligt denna modell frågan om förkortningen av arbetstiden skall genomföras så att inkomstnivån sjunker i samma grad eller inte.

I praktiken fungerar modellen emellertid inte, eftersom den utgår från en statisk syn på arbetet. Arbetet är ingen fast kaka som man kan skära bitar av, utan en dynamisk process som är nära kopplad till den som utför det. Ju längre vi går mot informationssamhället är arbetet dessutom kopplat till den person som utför det och hans kunskaper och information, och resultatet beror på detta och inte på den tid som läggs ned på arbetets utförande.

Det praktiska arbetslivet visar också med all önskvärd tydlighet att de luckor som uppstår vid arbetstidsförkortningar som helger och semestrar vanligen fylls genom en effektivare arbetsinsats under den tid som finns tillgänglig, dvs genom höjd produktivitet. Undantagen är förstås olika ‘dejour- och övervakningsuppgifter där arbetets karaktär är att finnas på plats.

Det mest sannolika resultatet av en förkortning av arbetstiden vore alltså en uppskruvad arbetstakt och höjd produktivitet i stället för nya arbetstillfällen. Kraven på att förkortningen skall ske utan att inkomsterna sjunker gör dessutom en sådan utveckling ännu mer

Forum 19/8 trolig.

Man kan också fråga hur kort en arbetsdag och -vecka kan vara. Arbetets igångsättande och avslutande kräver en viss tid, och dagen splittras också av nödvändiga avbrott och pauser för lunch, kaffe osv, vilka knappast kan förkortas särskilt mycket Med en kortare dag ökar alltså andelen av improduktiv tid.

Ett sätt att hindra detta vore förstås att förkorta arbetstiden genom att öka antalet lediga dagar. Men då opinionerna samtidigt är mot skiftesarbete och för enhetliga lediga perioder kan man knappast tänka sig att nya arbetstillfällen skulle tillåtas uppstå under ökade ledigheter.

Till sist kan man också fråga sig om förkortad arbetstid kan förenas med kraven på höjd livskvalitet. Kortare arbetsdagar skulle visserligen ge mer tid för familjeliv och fritidssysselsättningar, men behoven att höja produktiviteten och få arbetet uträttat på kortare tid skulle i stället öka pressen och stressen inom arbetslivet, som redan nu upplevs som ett problem. Olika undersökningar visar klart att de flesta upplever arbetet som betydelsefullt och berikande och inte som något nödvändigt ont. Frågan är om inte tvärtom längre men mer avspända arbetsdagar skulle höja livskvaliteten?

Det är dock inte skäl att fördöma alla nya förslag till en omfördelning av arbetet och dra alla nya idéer över en kam. VD Matti Pekkanen vid Skogsindustrins Centralförbund berörde vid ett seminarium om etiken i affärslivet som arrangerades i Borgå för drygt en vecka sedan några förslag till en omfördeining av arbetstiden.

Pekkanen sade, att man inte kan förutsätta att alla människor arbetar lika länge. En vettig utvidgning av delstidsarbetet kunde bereda nya arbetsplatser.

Likaså kan man tänka sig att det i samhället finns sådana arbetstagare som helst skulle arbeta under bara en del av året.

Diskussionen om arbetsdelning, ‘jobsharing” har varit relativt livlig i bl a Västtyskland och Storbritannien de senaste åren. Idén om arbetsdelning bygger på att det finns medborgare som har råd och lust att arbeta låt oss säga fyra eller sex timmar om dagen, eller under en del av året. Sådana grupper är studerande, småbarnsföräldrar och äldre personer som snart kommer att gå på pension. En flexiblare inställning till arbetstiden skulle ge de anställda en möjlighet att sinsemellan komma överens om arbetstiderna. Huvudsaken är att de arbetsuppgifter som bör utföras verkligen blir undanstökade, inte att varje anställd finns på plats åtta timmar om dagen.

Naturligtvis lämpar sig arbetsdelningen inte för alla platser, och det Matti Pekkanen efterlyser är närmast en fördomsfriare inställning från fackets och arbetsgivarnas sida.

Nämnas kan att det brittiska industriförbundet CBI i en publikation som gavs ut i oktober tog fram ”job-sharing’ som en dellösning på Storbritanniens akuta arbetslöshetsproblem.

Arbetstiden har sjunkit stadigt i vårt land. Vilka effekter detta har haft på sysselsättningen är ännu inte helt klarlagt. En generell förkortning av arbetstiden utan lönejusteringar neråt löser inte arbetslöshetsproblemen. Arbetsdelningen som bygger på frivilliga beslut från alla berörda parters sida och som innebär att lönen står i direkt proportion till det utförda arbetet, kunde däremot innebära ett steg i rätt riktning. Åtminstone vore det skäl att utreda förutsättningarna på samma sätt som man gjort i England och Västtyskland.

Håkan Nylund