Krigströtthet? Kanske det, men striden är inte över

av Ragnhild Artimo Forum 1992-03, sida 17-18, 12.03.1992

Taggar: Teman: jaktplan

Depret

Bruno Depret, 43, Dassault Internationals delegat i Helsingfors, förnekar å det bestämdaste all krigströtthet. Hans rörelser är avspända då han tänder en cigarrett bakom sitt stora skrivbord, gör en svepande gest och säger — Trött hinner man vara efteråt.

Ingenting i hans apparation avslöjar att han nyligen — mitt i det krävande förhandlings- och offsetarbetet — halkat och allvarligt skadat ena handen, förlorat två liter blod, gått igenom ett antal blodtransfusioner och magrat flera kilo, eller att bolagets Helsingforsbyrå i januari utsattes för inbrott. Det är en del av vardagens fataliteter.

Att försöka sälja jaktplan är att ha jour dygnet runt, sju dagar i veckan, säger Depret, som kommer till byrån halvniotiden, sköter förhandlingar, presentationer, möten och skrivbordsarbeten, har telefonkonferenser till huvudkontoret i Paris sextiden på eftermiddagen, och bokar in möten och middagar för kvällarna. Dessutom har Depret rest runt till universitetsstäder, teknologibyar och företagskluster i offsetsyfte.

Nu har han sin familj. hustru och fyra barn, tillbaka i Paris efter en inledande sejour här, och kommuterar till Paris ungefär var tionde dag.

På frågan om han finner Helsingfors förfärligt tråkigt svarar han nekande, annat vore ju otänkbart, men medger att det andliga klimatet på restauranger kunde vara litet mera glädjebetonat, litet mindre tillknäppt. Maten, skyndar han sig att tillägga, är alldeles utmärkt. Och det är ju en eloge från en som inte är tafatt i köket och som ”när jag blir pensionerad” gärna skulle öppna en restaurang själv. I Paris, inte Helsingfors.

Depret, ursprungligen jurist, har jobbat vid Dassault i 18 år. Det är han inte ensam om.

FRUN, 3/199 — Merparten anställda har varit i firman oerhört länge, det är regel snarare än undantag. Det är något i företagets anda och image som gör arbetet meningsfullt. De anställda knyter med åren ett äktenskap med firman, och skilsmässor är ovanliga.

Här, på arktisk mission sedan augusti 1990, har Bruno Depret kultiverat sina kontakter inom flygvapnet och den till jaktplansaffären knutna statsförvaltningen.

— Vi har lättare att kommunicera idag än då vi startade, står varandra närmare och kan diskutera utan risk för missförstånd. Det är värdefullt. Om Dassault vinner jaktplansordern, är jag inställd på att fortsätta förverkligandet av projektet i Finland så länge det behövs. Jag tycker om att arbeta här.

FALO, French Aero Liaison Office, som förutom Dassault inkluderar Thomas-CSF, Snecma och Matra, har acklimatiserat sig i sin nya operationsmiljö: så effektivt att 18 personer från FALO frejdigt deltog i Finlandialoppet i februari. Depret själv joggar i terrängen på Blåbärslandet och Degerö fyra gånger i veckan. Det är bra för kroppen. men lika viktigt för den intellektuella spänsten, säger han. Och — ett maratonlopp har ju också jaktplansrundan varit.

Om offsetläget för Dassaults del konstaterar Depret att den preoffsetbit man samlat ihop kommer att uppgå till runt en miljard mark då kontraktet undertecknas. Huvudsakligen direkta motköp, bla. på sektor skeppsvarv och pappersmaskiner.

Dennis J. Järvi, 36. verkar nöjd men smått hetsad: han har precis bakom sig en intensiv tvåveckorsperiod med McDonnell Douglas presentation av

F/A-18 i Finland. Järvi har varit här knappt ett år — Att vi kom med i offertrundan först i april senaste år är både ett plus och ett minus, säger han. — På tekniksidan har det varit bra att kunna fokusera ansträngningarna på att presentera tekniska parametrar etc. Men på offsetsidan har den korta tiden varit ett handikapp. Det har varit jobbigt att sy ihop goda offsetaffärer som svarar mot offsetkommitténs målsättningar och som är gynnsamma för oss. Det tar oerhört mycket tid att få bra deals till stånd — sådana som uppfyller kraven på högteknologi och långsiktighet.

Av de utländska delegaterna är vicepresident Järvi, f.d. F/A-I8-pilot, den enda som nu har familjen med sig här — hustru och två barn. Det är vad som anstår en amerikan med farfarsrötter i Kuusamo. I augusti utökas familjen. Ifall flygvapnet vid det laget valt F/A-18 får barnet dubbelt medborgarskap — efter födelselandet och om barnet t.ex. skulle vilja bli president i någotdera landet, skrattar Järvi.

Att ha familjen med sig gör det möjligt att leva ett normalt liv också ”i fält”. Det är en styrka, och styrka har uppgiften krävt. Men Järvi klagar inte. Han har t.o.m. tagit sig tid att lära sig terrängskidning, något man inte föds till utanför Norden. Han sköter konditionen också på en gym i Forum när tidtabellen medger det.

Järvi ler en hel massa, bländande vitt. År han så segerviss i detta OS med bara en medalj att hämta? År han så glad att vara i vintermörka, regnslaskiga Finland, sina förfäders hemvist? Är det en motreaktion mot finländsk surhet? Eller håller han bara distans?

Dennis J. Järvi säger att han känner sig lycklig över att vara med i den finska jaktplansrundan. Han har jobbat hos McDonnell Douglas i sju år. Om bolaget, som ju på civilsidan är Finnairs hovleverantör, vinner ordern, är Järvi mer än villig att stanna här och lotsa projektet i hamn.

Om McDonnell Douglas inte får beställningen, klarerar Järvi ut sig och Helsingforskontoret så raskt som möjligt: ”cut your losses”. Och åker tillbaka till Staterna. Då kanske han tar sabbatsår för vidareutbildning. Hans tidigare mastersgrad i management skulle, tycker han, inte fara illa av att kompletteras med en examen i utrikespolitik och utlandsrelationer. Jaktplansrundan har varit fin praktik.

Men — egentligen har han nog tänkt ro hem ordern.

vän 17

Lumme

Matti Lumme, 56, har den intressanta sitsen att han försöker sälja jaktplan till sitt eget land. Som överste i.a. vid luftförsvaret är han väl förtrogen med våra försvarsbehov och känner ”köparorganisationen”, som direktör i Saab Flygdivisionen Ab, med operationsbas i Scan Automobile är han intensivt engagerad i säljprojektet. också om hans tid teoretiskt delas mellan JAS-projektet och Saab Combitechs missiler och instrument. Matti Lumme är också offsetmeriterad från Draken-projektet.

— JAS-39 Gripen har jag följt med från 1983, då vid försvaret, och har hela tiden varit övertygad om att det jaktplanet blir bäst för Finland. Nu gäller det att övertyga beslutsfattarna också!

Lumme lider klart av för-lite-tidsyndromet. Han är nerv- och kommunikationspunkt här för organisationen i Linköping, och skall koordinera och dirigera inputen därifrån vidare till de olika bearbetningsfronterna i den finländska köparändan. Det betyder en massiv budskaps- och kontakttrafik. och Lumme har också nyckelansvaret för kommunikationen till media på finska.

Också Lumme konstaterar att motköpsbiten är den som egentligen nu kräver mest resurser. Men han gör det i den glada förvissningen att IG JAS — delvis kanske av historiska skäl — där kommit mycket långt.

— Vi hade fått ihop ca 1,8 mrd SEK offset före årsskiftet och 1992 runt 500 miljoner. Vi känner oss tilllitsfulla gällande vår offsetkaka — och provflygningarna har också gått bra.

18

Matti Lumme känner sig positiv för sitt företags del i detta skede av jaktplansrundan, men medger att han efter ett och ett halvt år med JAS-högtryck nog känner av det. Det vill bli på hafs med lunchätandet, och fritiden är det bättre att inte tänka på.

— Om vi kniper ordern, är det första jag gör att ta ut ett par veckors semester! Och sedan fortsätter jag med projektet i denhär ändan, och kommer då framför allt att vara engagerad i offsetaffärernas arrangemang.

Om det inte blir JAS för Finland får Lumme bättre tid att sköta de ungefär fyrtio projekt som är på hans agenda inom Saab Combitech och andra företag just nu.

Och bättre tid för familjen — hustru, två vuxna döttrar och två barnbarn — och för motion och jakt, flygning och sommarstugan nära Heinola.

Sleeper

Edward B. Sleeper, 55, säger efter två år som General Dynamics delegat i Finland — Jag är imponerad över den precision med vilken de finska jaktplansbeslutsfattarna kör igenom sin tidtabell. Det här projektet är unikt i det avseendet.

Sleeper kan rätt uppskatta sådana saker: han är själv, och måste vara, en mästerlig tidtabellsjonglör. Han delar sin tid mellan Helsingforskontoret och GD:s byrå i Bryssel, där han är eurokoordinator för F-16:s uppgraderingsprogram — och där han och Mrs Sleeper sedan 1988 har sitt Europahem (”riktigt” hemma betyder delstaten Maine).

Sleeper, f.d. Hercules-pilot och flygvapenöverste, är ett levande bevis för tesen ”ju mer man gör, dess mer hinner man med”. Han visar aldrig trötthet, har paradoxalt nog alltid tid, och ser envist problem som möjligheter. Men den yttre sorglösheten är bara skinndjup, en artighet mot omgivningen om man så vill: han är perfektionist, och lägger ner oändlig omsorg på koordination, detaljer och siffror. I ett spel med såhär stora insatser har man inte råd att göra misstag. Han medger att det kräver sin tribut, att han ibland vaknar om nätterna och undrar om han kommit ihåg allt, beaktat alla faktorer.

— Men när arbetsbördan med alla tekniska och offsetdimensioner känns massiv, tänker jag på att killarna vid flygvapnet och ministeriet ju har en fyrdubbel arbetsbörda med att gå igenom allt material om alla fyra plan.

Sleeper har under de gångna månaderna blivit väl förtrogen med sitt operationsland framför allt genom oräkneliga offsetturnéer, och har blivit positivt överraskad av den teknologiska och innovatida potential många SMI-företag företer — de behöver bara någon som introducerar dem på balen.

— Det är roligt att göra business här. Att få ihop den volym offset som förväntas ser jag inte som något problem, genom att här finns mer än tillräckligt med intressanta och lovande möjligheter, och vi blir faktiskt nerringda av ivriga företag. Svårigheten är att få tiden att räcka till att evaluera allas potential så att inte de och vi missar värdefulla chanser.

Om General Dynamics vinner ordern. gissar Sleeper att han stannar i Finland två tre år och syr ihop projektet. Då blir det en hel stab GD-folk som mobiliseras hit för att sköta den leveranstekniska sidan och offsetkakan, och totalt kommer samarbetet att sträcka sig över tio år. Speciellt gläder sig Ed Sleeper åt att kanske nästa sommar kunna promenera längs Esplanaden utan att ha bråttom till förhandlingsbordet.

Om GD inte får leverera jaktplanen, retirerar bolaget snabbt och snyggt; det är det mest ekonomiska. Ed Sleeper fortsätter sitt jobb i Bryssel. Eller kanske han pensionerar sig. Han har nämligen ett projekt att sköta, på den privata sidan. Han skall bygga ett flygplan, ett fyrsitsigt propellerplan. Det tar tre år ungefär. Tre år går fort för den som bygger sitt eget plan. Sedan kan han och fru Sleeper flyga från Maine-vintern ner till Florida eller hälsa på sina fyra barn och ackumulerande barnbarn.

31992 F RUN