Kris i byggnadsbranschen

av Max Arhippainen&Mikael Ingberg Forum 1990-17, sida 10-11, 08.11.1990

Taggar: Teman: byggande

KONJUNKTUR KE RAPPORTEN

Innehållet i Konjunkturrapporten baserar sig hn viudsakltigen på uppgifter från Statistikeentrulen och Tullstyrelsen. Konjunkiurrapporten. sammanställs av Max Arhippainen och Mikael Ingberg.

KRIS I BYGGBRANSCHE en nedgång i byggnadsbranschen D:- väntats redan en längre ti står nu vid dörren. Hela ekonomin går mot en lågkonjunktur. men denna kommer att drabba byggnadsbranschen mer än andra genom den mycket häftiga överhettningsperiod branschen genomgått under de senaste åren. Följderna av att den ekonomiska politiken och bostadspolitiken för byggnadsbranschens del inte lyckats utjämna konjunktursvängningarna, vilket ju borde vara meningen. utan tvärtom stärkt dem, drabbar inte bara företagen i branschen utan i allra högsta grad de bostadsbehövande.

Åren 1988 och 1989 kan med fog kallas för ”galna år” i byggnadsbranschen, speciellt då det gäller bostadsbyggande. Orsakerna till boomen var många. Ökningen i hushållens disponibla inkomster var god. och ungefär samtidigt kom avregleringen av kreditmarknaden. Med redan tidigare ökade efterfrågan på bostäder som känt, med en stark prisstegring som följd. Denna uppfattades som en signal till byggnadsbolagen att börja bygga mera bostäder — då den årliga bostadsproduktionen tidigare under = 80-talet legat kring 45 000—50 000 bostäder per år. steg den upp till 60—70 000. Den pågående högkonjunkturen gjorde också att flera andra former av byggande, som industrins, öka de samtidigt. Allt detta hade naturligtvis kostnadshöjande effekter i branschen, vilket ytterligare ökade pristrycket på de färdiga byggnaderna och bostäderna.

Nu har de mycket höga bostadspriserna och de stigande räntorna totalt tagit udden av bostadsefterfrågan. Detta skedde redan i våras, men då byggde man ännu på projekt som påbörjats, varför antalet färdiga bostäder ännu i år är högt. Men antalet påbörjade bostäder har rasat ner till under 50 000, och förutspås minska ännu mer nästa år. Den minskade efterfrågan på bostäder har ju också gjort att de skyhöga bostadspriserna börjat sjunka. Kasten skedde främst bland de fritt finansierade bostäderna. Under mitten av 80-talet höll sig antalet nya statligt delbelånade bostäder strax under 20 000 medan de fritt finansierade rörde sig i trakten över 25 000. År 1988 påbörjades över 40 000 sådana och ifjol över 50 000. I år beräknas alltså nästan 50 000 fritt finansierade bostäder bli färdiga, medan bara 26 000 påbörjas. Nästa år antas siffran sjunka till 22 000.

Samtidigt betyder den begynnande lågkonjunkturen att också annat byggande avtar, även om endel affärsbyggande antas kunna hålla volymen i stort sett (beror på att investeringsskatten i huvudstadsregionen, som infördes för att bromsa överhettningen avlyfts), och industribyggandet än nu i år t o m antas öka en del. Totalt sett förutspår Byggnadsföretagens förbund dock att den påbörjade byggnadsvolymen i år minskar med 11 procent jämfört med i ifjol. I nästa år antas den vara hela 19 procent lägre än det.

Branschen går snabbt mot en nedgång, där man kan räkna med konkurser och friställanden, vilket är ironiskt jämfört med talet om den enorma arbetskraftsbristen bara någon månad sedan.

I ingens intresse

Ingen vinner på dessa stora kast i produktionsvolym och priser, inte företagen, inte deras kunder, inte nationalekonomin och inte de bostadsbehövande.

Ett tecken på det sistnämnda är att boendekostnaderna i Finland i en internationell jämförelse är fullständigt orimliga. Det framgår t ex med all önskvärd tydlighet av ett PM, som en rad av organisationerna i byggnadsbranschen gett ut. I det nämns bl a om hur många års disponibla inkomster går åt för en familj att skaffa sig en normal bostad. Då det 1986 tog en genomsnittlig tvåbarnsfamiljs 3,4 års disponibla inkomster att skaffa sig en typisk bostad. 3 rum och kök på 80m”, så har denna tid bara på några år ökat till 4,7 år (i huvudstadsregionen är tiden så lång

NATIONALEKONOMISKA ugn VARIABLER juni 90 juli aug sept HELA EKONOMIN 1 Totalproduktion, 26-för/år | — 5.9 26 2.3 4 Medelta Arbetslöshetsgrad 32 320 3220 0.0 2 juli 89— oe Inflation 6.7 AR 5,9 9 6.2 24 5.6 24 juni 90 juli avg > Partipriser. — 96-för/år 3.9 24 268 339 3.8 2 INDUSTRIN Löner, =" 7.970 Totalvolymen, —2-för/år 0.7 Ke 270 UTRIKESHANDELN - ; -” D D — Trä- & pappersind, “+ | — 5 . - - 2 Exportpriser, — 96-förfår 2.590 | — 0.398 — 069 —- 129 — Metallindustrin. = 57 a a Importpriser, —” 0.87 | —- 154 1.74 177 Producentpriser, “- 4.0 Zz 2.1 2 1.936 Exportens värde, —"— 6.87 | — 446 — 3,07 Produktivitet, —”— - I a 2 269 Importensvärde, —"— 10.6 2 4.296 — 17.4 26 Sysselsatta, “= 2 a 90 697 Handelsbalansen, Mmk — 427 -— 537 — 418 Löner, “= 8.046 Källorna finns presenterade i Konjunkturrapporten 9/1988, dock så att den använda Volymindex för industriproduktionen är 1985 = 10 1 17/1990 FORUN som 6,3 år). I andra industriländer är motsvarande tid 3 år. Det framgår inte av PM:et ifall jämförelsen gjorts med likadana bostäder i länderna, eller ifall man mätt tiden utgående från en typisk bostad i respektive land. Har man vilket är sannolikt gjort det sistnämnda blir skillnaden ännu värre i jämförelse med åtminstone Sverige. eftersom man i Finland har en klart lägre genomsnittlig boendestandard och -storlek.

Även om man i sig på lång sikt kan välkomna att bostadspriserna nu börjar sjunka, tröstar det knappast de som varit tvungna att köpa sin bostad de senaste åren, eller speciellt de som hamnat i kläm i samband med sitt bostadbyte så att det gamla bostaden inte kunnat säljas.

Bostadspolitiken

Enligt min uppfattning kan man hitta en rad klara brister i den bostadspolitik som förts, men i lika hög grad i den bostadspolitiska diskussion om förts, I skrivande stund pågår en interpellationsdebatt i riksdagen, där regeringen får försvara sin ränte- och bostadspolitik mot oppositionen. Ingendera har ett speciellt bra fall att försvara: den verkställda bostadspolitiken har långt karaktären av ett lapptäcke, men kraven som i allmänhet framställs går inte in på strukturproblemen, utan föreslår nya appar i täcket.

Helt klart är att bostadsmarknaden dramatiskt påverkades av av regleringen av kreditmarknaden. Med facit i hand är det ätt att säga att det gick alldeles för snabbt ör att bostadsmarknaden skulle hållas i någon slags balans. Problemet ligger dock inte i om avregleringen borde ha gjorts eler inte, eller ifall den borde återinföras, eftersom den i sig var helt nödvändig. Problemet var snarare att den påbörjades så sent, att det då det kom igång gick för snabbt.

En brist i diskussionen är att den så ångt koncentrerat sig till nyproduktionen. Av hela bostadsbeståndet står nyproduktionen i år, alltså topproduktionsåret, för ungefär 3 procent. ”Normala” år brukar siffran ligga kring 2 procent. Mot denna bakgrund står det helt klart att det är användningen av det existerande bostadsbeståndet som är det som påverkar tillgången på bostäder, och någon patentlösning som att ”bygga bort” bostadsbristen lyckas inte.

Ett strukturproblem är att Finlands bostadsmarknad är helt tudelad: vi har dels de fritt finansierade bostäderna där priser och volymer varierat kraftigt, dels den statligt delbelånade och reglerade delen som långt har sociala motiv (arava). Dessa två har glidit alltför långt från varandra idag så att boendekostnaderna i de olika formerna inte står i någon rimlig proportion med varandra. De åtgärder som presenteras i bostadspolitiken är helt riktade till den sociala bostadsproduktionen. En rad av de reformer som verkställts eller planeras som bäst kommer visserligen att innebära välkomna förbättringar på detta område, men man skall inte tro att bostadproblemet löses med det. En betydande del av problemen finns idag på den fritt finansierade sidan, där åtgärder borde vidtas parallellt med de nu påbörjade. MA €

FÖRUN, 17/1990

BÖRSEN

UTBUDET AV BÖRSAKTIE em minns mera den tid då man allV mänt klagade på att materialbrist rådde på börsen? Hugade spekulanter ville bara köpa och när utbudet av aktier inte nämnvärt ökade sköt kurserna i höjden. Den s k materialbristen medicinerades rikligt med nyemissioner och rentav med några nyinträden på vår börs. Så här var det förr. I dag handlar det om att köpa bort företag från börsen.

I september gav KOP ett anbud på Sponsors aktier. I oktober meddelar familjen Reenpäd att de ämnar köpa bort Otava från börsen. Urvalet på börsen fortsätter att minska. Vad är det egentligen fråga om? Har börsens rykte skamfilats så allvarligt av 80-talets excesser att man inte mera vill ha med börsen att göra? Har försöken att nypa åt sig corners i olika bolag lett till att ägarna numera tryggt vill hålla alla fyra hörn förankrade inom en liten grupp förtrogna, eller vad är det egentligen fråga om?

Ytterst handlar det om att vår börs för tillfället är helt ointressant för ett företag som behöver finansiering. Goda nyinvesteringsprojekt i Finland lyser med sin frånvaro. Intresset för att placera i börsaktier har krympt ihop så kraftigt att den placerande allmänheten knappast kan antas vara beredd att lösgöra många slantar för att delta i en omfångsrik nyemission. Ett försök att gå in för en sådan emission skulle därför närmast tolkas som en desperat åtgärd vidtagen för att inga andra finansieringskällor står till buds. Man kan föreställa sig hur företagets börskurs skulle tTeagera.

Om börsen för tillfället är ointressant som finansieringskälla behöver den dock inte vara ointressant som placeringsalternativ. En del aktier börjar faktiskt vara rätt billiga. Skulle större partier aktier kunna köpas utan nämnvärda kursreaktioner vore det bara att gå ut och köpa för den som har pengar att tillgå. Tyvärr motverkar den ringa omsättningen på vår börs en sådan strategi. Kurserna skulle snabbt reagera och när ens intentioner väl kommer fram i dagsljuset är det möjligt att man skulle bli tvungen att reda ut sina förehavanden för bankinspektionen som med vaksamt öga, i värdepappersmarknadslagens anda, försöker stävja insiderhandel och kursmanipulering.

Vad man kan vänta sig är följaktligen just det som vi fått se prov på: Köpanbud på samtliga aktier i bolag som anses undervärderade på börsen. Om de anbud som nu initierats leder till framgångsrika uppköp kommer nog liknande anbud att följa i framtiden.

Det att urvalet på börsen minskar behöver inte i dagens läge tolkas som negativ nyheter för placerarna. När företag avlägsnas från börslistan kommer det intresse som finns för aktieplaceringar att koncentreras till de återstående bolagen och därmed kunde man vänta sig en mera likvid marknad för de aktier som förblir noterade. I själva verket kan man se den nuvarande utvecklingen som en normal marknadsanpassning till en kraftigt minskad efterfrågan på riskutsatta placeringar.

Man kan rentav diskutera om det inte vore möjligt att göra den här marknadsanpassningen ännu snabbare för att på så sätt dämpa magnituden av de kursfluktuationer som vi upplever på börsen. När kurserna går upp och intresset för aktier ökar kommer den största utbudsökningen från nyemissioner. Den mekanismen saknar en direkt motsvarighet när kurserna faller på vår börs.

Kurserna faller vanligen när företagens framtidsutsikter försämras. Det här innebär att företagens investeringsbenägenhet går ner. Varför investera i ny kapacitet om man inte kan vänta sig en ökad efterfrågan som skulle förutsätta mera kapacitet? Vad vore då naturligare än att företaget skulle kunna kanalisera en del av de pengar som förblir oplacerade till aktieägare som anser sig behöva dem. Det här kunde enkelt göras, vilket framförts bl a i Kauppalehti den 23.10 såväl på ledarplats som av finansminister Louekoski, om företaget utan omvägar fick köpa tillbaka sina egna aktier. I USA har det här av hävd varit fullt möjligt utan några negativa konsekvenser.

När företagsledningen upplever att företagets aktier är undervärderade på börsen skulle det alltså kunna köpa upp aktier i det egna företaget. De här uppköpen borde givetvis kontinuerligt rapporteras via börsen till allmänheten samtidigt som rösträtten på de här aktierna inte kan utnyttjas så länge de ägs av bolaget. I praktiken skulle alltså antalet aktier i bolaget krympa med den mängd man köper av de egna aktierna. Pengar skulle överföras från bolaget till de aktieägare som är minst intresserade av att hålla fast vid sina aktier.

Den som anser att det här skulle öppna dörren för ytterligare kursmanipulering bör minnas att fenomenet förekommer på vår börs redan nu, i förtäckt form, i och med att korsägande är tillåtet. Varför inte i stället i vissa situationer rentav uppmuntra till köp av egna aktier på villkor att det sker med helt öppna kort? Resultatet kunde vara till nytta för oss alla i form av mindre konjunkturkänsliga börskurser!

O-(5-8