Krokiga kommunikationslinjer

Taggar: Teman: telekommunikation

lacdaren

Krokiga kommunikationslinjer

INDUSTRIN FRAMLADE för en tid sedan sina kommunikationspolitiska linjer i form av 10 korta teser. Linjedragningen fick redan vid presentationen skarp, men i huvudsak konstruktiv kritik, och den debatt som följt har också varit kritisk. Och inte utan orsak, eftersom pappret inte riktigt lever upp till den nivå som tidigare program från andra områden representerat, och inte heller ger en riktig bild av den sakkunskap som industrins organisationer och specialorgan på området besitter. Månne förtroendemännen haft för mycket att säga till om.

Programmet utgår från en solid grund genom att det betonar två friheter: yttrandefriheten och näringsfriheten. En fri kommunikation bör tryggas både för avsändaren och mottagaren sägs det i inledningen. Men när man sedan går in för att granska de olika delområdena, som sträcker sig från tillverkning av kommunikationsutrustning och kommunikationsförbindelserna till de olika formerna av massmedia blir skalan för bred och punkterna samt rekommendationerna för korta och ytliga.

En sådan bred behandling av kommunikationsfrågorna som industrin försökt sig på är knepig att hantera, och extra svår att göra i korthet. Den tekniska utvecklingen har visserligen fört med sig att den tekniska sidan av kommunikationen — telekommunikationen i mycket bred bemärkelse — i hög grad påverkar den massmediala sidan av kommunikationen, men att samla dem under samma hatt är ändå svårt.

Inom telekommunikationerna är näringslivets intressen mycket direkta som tillverkare och framförallt konsument av kommunikationsutrustning och -service, och fungerande kommunikation är nödvändig infrastruktur för industrin i informationssamhället. Inom massmedia (och gruppmediabiten) finns förstås också tillverkarintresset med, men huvudpoängen är ändå den att ett fritt näringsliv i en fungerand marknadsekonomi behöver ett livligt och öppet informationsflöde på alla nivåer i samhället och bland alla medborgargrupper för att kunna fungera.

På den tekniska sidan är industrins intresse framförallt servicekonsumentens, eftersom tillverkningen av kommunikationsutrustning trots allt begränsar sig till ganska få företag, bland dem framförallt ICF-ordföranden Kari Kairamos eget. Den betoning som programmet ger åt kommunikationssatellitprojekten är också snarare industripolitisk än kommunikationspolitisk. Konkret är de krav på att byggandet och utnyttjandet kommunikationsförbindelser skall vara fritt kanske det centralaste, svårigheterna att få bygga upp kommunikationsnät för det egna företagets behov framgick vid diskussionen vid presentationsmötet.

Den fråga som vållat mest praktiska problem är friktionen mellan post- och televerket och de regionala koncessioninrättningarna beträffande de nya serviceformerna inom teletrafiken. Industrins linjedragning är här mer diffus än väntat, man nöjer sig med att kräva att principerna för samarbetet skall klargöras. En klarare linje hade varit väntad, men svårigheterna att skapa den är uppenbara. Koncessionsinrättningarnas rättigheter måste tryggas, men post- och televerket kan inte utestängas från all luckrativ ny verksamhet om verket skall kunna drivas enligt affärsmässiga principer. Möjligheterna att uppnå en lösning kunde förbättras om lagstiftningen moderniseras och verket ges en mer självständig roll såsom Rekola-kommittén föreslagit i sitt färska betänkande (ledaren 13/84).

Lägre priser i fjärrteletrafiken är ett annat önskemål i programmet och här har postgeneralen redan gett sitt svar: taxorna skall sänkas — om finansministeriet ger sitt bifall.

Beträffande pressen presenteras inga märkvärdiga synpunkter, men hunnet till Rundradion skärper man tonen 5/85 FRU även om Rundradions betydelse som nationellt och riksomfattande programbolag betonas. Rikskaraktären borde enligt programmet betyda att bolaget avstår från lokal verksamhet. Med tiden borde man också lämna licensfinansieringen av verksamhet — en vacker tanke, men svår att förverkliga om inte Rundradion i egen regi får börja sända reklam. Andra verksamhetsformer kan knappast generera tillräckliga intäkter.

Men att släppa reklamen fri i Rundradion är knappast politiskt möjligt, och knappast förenligt med industrins program, som mycket klart går ut för att backa upp MTV. MTV bör enligt programmet få egen koncession, samma möjligheter att utnyttja sändningsnätet som Rundradion, och dessutom rätt att jämbördigt delta i annan elektronisk kommunikation — en frihet som man alltså vill förneka Rundradion som ”riksbolag”.

KabelTV och lokalradio uppmuntras i programmet, och för kabelTV talar industrin för att den närmast jämställs med pressen. Synpunkten är riktig, eftersom grunden för reglering, det begränsade utrymmet i etern, inte gäller här. Begränsningarna för reklam föreslås också slopas, uppenbarligen med den förnuftiga baktanken att programbolagen själva gör det. Tittarna och lyssnarna får hastigt nog av för mycket reklam och reagerar med att överge stationen!

Industrins kommunikationspolitiska linjer är alltså i många avseenden krokiga, och ganska grovt uppskissade. Försöket är i alla fall gott, vilket trots kritiken erkänts, och borde följas upp med klarare och bättre formulerade linjer. I)