Kurssäkring mot valutarisk företagarens huvudvärk
av Ulf Burmeister Forum 1973-13, sida 21, 05.09.1973
Taggar: Teman: valutakris
Kurssäkring mot valutarisk företagarens huvudvär + Oron på valutafronten har gjort det vanskligare att förhandla sig fram till Internationella kontrakt. Medellånga och långfristiga avtal är svåra att åstadkomma med kursförskjutningar om mer än 2 ?/o på en dag och 30 ?/o på 6 månader mellan de viktigaste internationella valutorna.
- Kurssäkring mot valutarisk har blivit företagarnas huvudvärk. Men det går faktiskt även i nuvarande labila läge att I utrikeshandeln trygga sin kalkylmässiga vinst.
Den finska importören eller exportören kan komma överens med den utländska kontrahenten om att köpeskillingen skall erläggas i finska mark. Han kan yrka på att en sk valutaklausul intas i köpekontraktet, varvid kontraktvalutan binds vid en viss kursnivå. En annan sak är sedan att det speciellt för våra importörer är svårt att få sina kontrakt uppgjorda i finska mark med tanke på vår valutas ringa internationella prestationsnivå. Kontrahenternas inbördes storlek spelar också en betydande roll. Våra internationellt sett små företag råkar lätt i en underlägsen förhandlingsposition, speciellt med de stora muftinationella företagen, som i allmänhet har sina standardkontrakt.
Gifta Ihop eller fördela?
Finländska företag med omfattande utrikeshandel kan ytterligare sprida sin valutarisk genom att fördela den på olika valutor. Men detta skyddar inte alltid mot en förändring av markens externa värde. Vid en unilateral nedskrivning av finska marken blir ju alla valutor dyrare och vid en eventuell revalvering tvärtom.
De företag som har både fordringar och förpliktelser i utländsk valuta, t ex de som både bedriver import och export, kan undvika valutarisk genom att kombinera dessa affärer, ”gifta ihop” dem, genom att köpa och sälja i samma valuta. Det går lättare nu genom att våra valutabestämmelser fr o m början av året ersatte den tidigare överlåtelseskyldigheten av utländsk valuta med en sk hemtagningsskyldighet. Exportlikviden kan fritt deponeras på inhemskt valutakonto i avvaktan på eventuella betalningar i utländsk valuta som företaget senare har att prestera.
Terminsaffärer för den försiktiga
Vår valutareglering minskar dock fortfarande i många fall företagens svängrum i valutafrågor. Det är nämligen inte utan vidare möjligt tex för en exportör att uppta lån i utländsk valuta för att kunna möta en vid senare tidpunkt förfallande exportfordran i densamma. Inte heller kan en importör i ‘allmänhet på förhand med inhemska kassamedel förvärva utländsk valuta och deponera den i väntan på att hans importbetalning skall förfalla till betalning. Däremot kan den försiktige köpmannen avtala med sin bank om en terminsaffär,
Forum 13/197 varvid parterna på avtalsdagen överenskommer om att vid en bestämd senare tidpunkt göra en valutaaffär till en viss fastställd kurs. Vid avtalstillfället erläggs ingen som helst betalning i någondera riktningen, utan man avtalar endast om den kurs som skall tillämpas då avräkningen av exportresp. importlikviden blir aktuell,
Terminskurser för de viktigaste transaktionsvalutorna är i allmänhet tillgängliga för kontrakt upp till 12 månader, i undantagsfall ända upp till 2 år. De noteras löpande för perioder om 1, 2, 3 och 6 månader (det är även möjligt att ingå terminskontrakt för andra perioder än jämna månader). För längre perioder är det svårt att uppbringa en terminskurs trots påtryckningar från industrin i många länder.
Vad det kostar
Vad kostar en terminsaffär? Helt allmänt bestäms priset av utbud och efterfrågan. Tekniskt är det enklare att förklara prisbildningsmekanismen med räntefaktorn. En hög räntenivå måste ju, under annars oförändrade förhållanden, göra en valuta mer åtråvärd.
I teorin skulle alltså ett land med hög räntefot locka till si - kortfristigt investeringskapital från länder med lägre ränte nivå. Efterfrågan på den förra valutan skulle då öka, med en stigande avistakurs som följd. Detta under förutsättning att framtidsutsikterna för ifrågavarande valuta inte bedöms så oförmånliga att inte ens en hög nominell ränteavkastning attraherar internationellt investeringskapital. Om emellertid investeraren inte önskar ta någon valutarisk säljer han samtidigt valutan på termin. Då ökar utbudet på terminsmarknaden och priset sjunker, ända tills ett nytt jämviktsläge uppstår. Ett konkret exempel: En finländsk importör vänder sig till sin bank för att köpa schweiziska franc på termin för tre månaders leverans då kassakursen är 128 mk/100 Sfr. Tre månaders schweiziska franc på den sk eurovalutamarknaden kan deponeras till en procentsats om 6 “/o p a medan finska marken är värd 10 9/0 pa. Den finländska banken kan då omedelbart genom att uppoffra egna kassamedel förvärva schweiziska franc till rådande kursläge och deponera dem på eurovalutamarknaden till en procentsats om endast 6 ?/ov pa, varvid banken avhänder sig i räntehänseende värdefullare finska mark och ådrar sig en ränteförlust om :49/0 pa. Terminskursen för 3 månaders schweiziska franc skulle följaktligen rent tekniskt i detta exempel bl 128 : 4 -:90 128 + (100 - 360 Detta påslag (eng. premium) återspeglar sålunda den ränteförlust banken ådragit sig. Vissa bankirer påstår att det kan jämföras med en försäkringsavgift för kunden. Om räntan för den främmande valutan varit högre (tex engelska pund för tillfället) så hade terminskursen varit i motsvarande grad lägre. Om den varit lägre än avistakursen på avtalsdagen, mao billigare att köpa på termin än kassa, skulle kunden ) = 129,28.