Lagstadgat samarbete
av P-O Roos Forum 1979-09, sida 12-13, 23.05.1979
agen om samarbete lagen om samarbete lagen om samarbete lagen om samarite lagen om samarbete lagen om samarbete lagen om samarbete lagen om sa
Politik är vilja till makt. Detta gäller lika väl i en demokrati som i en diktatur. I första hand vill man göra det egna partiet mäktigare och den vägen erhålla den personliga makt som är nödvändig för att man skall kunna förverkliga sin politiska vilja. Förutsättningen för att kunna utöva makt är att bli vald och återvald. En icke-vald politiker är ingen politiker.
= Som en konsekvens av ovanstående blir valet och dess förberedelse den allt överskuggande realiteten i en politikers liv. Mellan valen hinner man knappt andas ut, allra minst engagera sig i långsiktighet — som dessutom är förspilld möda om man inte skulle bli återvald. Långsiktiga löften lockar också väljarna sämre än kortfristiga. Långsiktigheten blir mera en uppgift för statsmaskineriets planeringsinstitut och högre ämbetsmän, men också deras handlingsfrihet och -kraft påverkas i avsevärd grad av kortsiktiga politiska beslut och av andra omständigheter som bestäms av vad som är politiskt möjligt. Men speciellt nationalekonomin «inkluderar sektorer, vilkas skötsel oundvikligen förutsätter långsiktsinriktning även av politikerna.
För företagen med stora riskkapital bundna i anläggningar är långsiktigheten en självklarhet. Utifrån kommande krav på ändringar av företagets interna struktur och arbetsformer kan upplevas som förödande för företagets konkurrenskraft — mao för dess lönsamhet och sysselsättningsförmåga. Före 1 tagen är en del av nationalekonomin, och nationalekonomins ramar och utveckling bestäms av den politiska ledningen. Men endast företagsledningen och de anställda kan avgöra vilka åtgärder som förbättrar eller försämrar ifrågavarande företags produktivitet. Åtgärdernas innehåll och prioritetsordning varierar dessutom från företag till företag.
Det dunkelt sagda .-..
Företagsdemokratidebatten i Finland har präglats av en svårbegriplighet som gjort det nästan omöjligt att konkretisera målsättningarna och definiera olika alternativs för- och nackdelar. Orsaken till denna svårbegriplighet kan möjligen sökas i ovannämnda olikheter i synsätt. Företagsdemokratin kan ses som en allmän politisk fråga eller som en företagets interna fråga. Därmed har debatten rört sig på två olika plan, det politiska och företagsplanet. Till yttermera visso har debattörerna också två roller att spela i detta sammanhang: å ena sidan den politiska människans (med det egna partiets fördelar för ögonen), andra sidan den anställdas (med egna och även företagets fördelar för ögonen). Genom att rollinkarnationen tillför diskussionen olika och tom icke-definierbara tidsperspektiv är förvirringen fullständig — och synbarligen på en del håll avsiktlig. Ofta får man också det intrycket att den politiska människan är ute för att ta kål arbetsglädjen. Den politiska människan ser i företagsdemokratin en möjlighet att öka det egna partiets väljarunderlag och makt — också den ekonomiska makten. Den anställda ser en möjighet att öka sin arbetstrivsel och sina inkomster. Dessa målsättningsplan är oförenliga, och det säger sig självt att arbetet för de politiska målsättningarna måste hållas utanör företaget; dess rätta plats är de politiska partierna och riksdagen.
All verksamhet politisk?
Den allmänna trenden idag är strävan att under demokratins täckmanel politisera all mänsklig samvaro. Om man med demokrati också avser individens frihet, är tendensen att åta de politiska partierna definiera reglerna och ramarna (och bevilja pengarna) för alla gruppaktiviteter en maktcentralisering som är ett lika stort hot mot demokratin som en statlig planering som också omfattar företagens interna frågor. En levande demokrati bygger på fortsatt decentralisering av makten, både den
FORUM 9/7 politiska och den ekonomiska. I företagsdemokratidebatten har de politiska målsättningarna gällt en maktkoncentration till fackföreningsrörelsen, som redan nu har en skrämmande makt ur individdemokratisk synvinkel sett. Det vore troligen till fromma för det allmänna samhällsdemokratiska klimatet om politikerna (och även fackföreningsrörelsen) nu och framdeles lämnade handhavandet av företagsdemokratin åt företagen och deras anställda. Det är ett gott tecken att socialdemokraterna i Sverige äntligen medger att exempelvis diskussionen om företagsfonderna inte hör hemma i företagen, utan är en fråga om den ekonomiska maktens = fördelning, som bara kan lösas politiskt av politiska instanser och i samhällsdemokratisk ordning.
Den samarbetslag som träder i kraft den 1 juli har inte stiftats för den politiska människan inom företaget, utan för anställda på alla nivåer. Lagen ger den anställda större möjligheter än hittills att medverka till att arbetsplatsen blir både tryggare och trivsammare. Denna medverkan skall huvudsakligen ske inom linjeorganisationen — dvs i det dagliga samarbetet med «arbetskamrater, chefer och underlydande. Den anställda har naturligtvis all rätt och all orsak att också vara en politisk människa, men den rollen bör spelas utanför företaget.
Lagens innehåll refereras på annan plats i tidningen.
Lönsamhet livsvillkor — fortfarande
Förutsättningen för att samarbetet skall löpa utan större friktioner är att företaget är konkurrenskraftigt och lönsamt. Ett olönsamt företag måste enligt marknadsekonomins lagar skära ned kostnaderna. Av kostnadsposterna är praktiskt taget alltid lönekostnaderna den största posten. En reducering av personalstyrkan utöver den naturliga avgången innebär oundvikligen sand i samarbetets hjul. Alla berörda parter — kunder, anställda, ägare, fackföreningar, banken, kommunen och staten — måste ha intresse av att företaget lönar sig. Ett företags kontinuerliga lönsamhet förutsätter i en marknadsekonomi en = tillräckligt rörlig arbetskraft — både ledning och övriga anställda. Kravet på rörlighet kan ibland bli större än den naturliga avgången medför. Den enskilda anställda vill naturligtvis ha
FORUM 9/7 rätt till full rörlighet — på egna villkor. En påtvingad rörlighet upplever han som en personlig motgång och tom rättslöshet. Då rörligheten blir så stor att man talar om ökad arbetslöshet, får frågan en allmänpolitisk karaktär och måste skötas enligt samhällspolitiska och samsamhällsekonomiska spelregler.
Det marknadsekonomiska företagets oundvikliga krav på arbetskraftsrörlighet bör gå att kombinera med ett krav på ökad anställningstrygghet, men förutsätter en ökad långsiktighet i planeringsarbetet, och ett ännu bättre samarbete mellan företagen å ena sidan och statsmakten och de kommunala myndigheterna å andra sidan. Rörlighetsmöjligheten är också en central ansvarsfråga när man lokaliserar företag till utvecklingsområden. Då det gäller anställningstrygghet och den fysiska och psykiska (rätt till värde och värdighet) arbetstryggheten för den enskilda, måste man inom företagen anamma en större öppenhet, målinriktning och långsiktighet.
Vems kapitalökning?
En annan mycket aktuell och brännbar fråga inom samhällspolitiken är äganderätten till nationalkapitalets årliga ökning. För enkelhetens och ändamålsenlighetens skull projicerar politikerna gärna diskussionen på den del av nationalkapitalets ökning som sker inom de privatägda företagen. Den årliga kapitalökning som ett företag borde producera är resultatet av flera insatser, av vilka de viktigaste är insatt risktagande kapital, arbetskraft och företagaranda. Kapitalökningen tas ut från företaget i form av lönepåslag, skatter och kapitalutdelningar. En betydande del av kapitalökningen stannar vanligen i företaget som självfinansiering och reserver för dåliga år.
Även diskussionen om denna fråga skall ske på det politiska planet, utanför företaget. Frågan om inkomstökningen ligger utanför det nya samarbetsavtalet och behandlas fortfarande av =<:arbetsmarknadsparterna, och fördelningen av den återstående kapitalökningen avgörs i huvudsak av lagar, som stiftas av de folkvalda politikerna. För de anställdas trygghet är det naturligtvis till fördel om största delen av kapitalökningen kan återinvesteras i det egna företaget. En långtgående decentraliserad fördelning av national kapitalets ökning är nog också det tryggaste för samhällsdemokratins bevarande.
Samarbetet får inte försvaga företagets konkurrenskraft. Ett företag är en planekonomi i miniatyr, som för att planen skall fungera kräver ett visst mått av disciplin. Man kan inte nämnvärt revidera delplanerna utan att skada helhetsplanen. Samarbetet bör sättas in framför allt i planeringsskedet, och arbetet bör basera sig på en klar målinriktning både vad resultat och kostnader beträffar.
Samarbete om samarbete! En framgångsrik inkörning och tilllämpning av den nya lagen förutsätter skolning, tålamod — och tid. Man bör skynda långsamt, ha rätt att begå misstag, och ha tid och vilja att korrigera dem. Skolningen måste vara ”trefaldig”: skolning i den nya lagens innehåll och tillämpning, skolning i företags- och nationalekonomi, och skolning i samarbetsteknik — eventuellt också gruppsykologi. De anställda och företagsledningen bör gemensamt dra upp linjerna för samarbetet med beaktande av företagets aktuella situation, utsikter och utvecklingsbehov, och i det praktiska samarbetet ta fasta på det som bäst passar deras företag. Målet bör vara de anställdas samarbete för de anställda. Redan nu existerar inom de flesta företag ett flertal positiva samarbetsformer, dessa skall naturligtvis få leva vidare också efter den 1 juli detta år. Arbetsmarknadsparternas roll och uppgift är att styra inkörningen av lagen genom en gemensam rekommendation i ovan antydd anda, och därvid åsidosätta eventuella politiska ambitioner.
Forums läsare är i nyckelställning då den nya lagen skall tillämpas: de kommer att delta i samarbetet som representanter för arbetsgivaren, som högre tjänstemän och som representanter för olika fackföreningar. De har möjlighet att obundet och objektivt diskutera hithörande frågor både inom sina respektive ideella föreningar och i Forums spalter. Det är av största vikt att de som deltar i samarbetet också försöker skapa sig en personlig syn på samarbetsfrågorna — en syn som bygger på så starka etiska principer, att den står pall för det slitage som också denna mänskliga samverkan medför. P-O Roo 13