Läkemedelsjättar utnyttjar u-länderna

av Raimo Asplund Forum 1977-06, sida 35-36, 05.04.1977

Taggar: Teman: läkemdedelsbranschen

e Läkare som arbetar i u-länderna klagar ofta över att det råder brist p allting som den stora sjuka majoritete verkligen behöver, men däremot”finns det gott om specialmediciner och -utrustning för medicinala rariteter.

e U-länderna saknar personal och laboratorier som skulle kunna kartlägga de verkliga behoven och som skulle dela ut de bristfälliga resurserna till

Det bör här speciellt uppmärksammas, att den finländska läkemedelsindustrin inte en enda gång har nämnts i de uppdagade skandalerna inom medicinförsäljningen till u-länder. Även de övriga nordiska länderna går fria från beskyllningar.

rätta ändamål. — I-länderna är däremot väl skyddade mot sådant.

e Under ett par års tid har i olika sammanhang — mest i vetenskapliga publikationer — framkommit att de stor läkemedelsfabrikerna utnyttjar u procent.

De nordiska läkemedelsfabrikerna — i synnerhet gäller det Finland — är relativt små och har inte resurser att exportera till — eller korrumpera — u-länder. Dessa skulle däremot sannolikt gärna köpa av OSS.

De nya staterna köper gärna a länderna. Bl a WHO har verifierat otaliga fall. Flera mutskandaler har uppdagats och t ex vinstmarginaler på över 6 00 länder som inte har tex militära ”baktankar”. Som exempel på ”emotionella” inslag i affärerna kan nämnas, att Orion var tvungen att övergå från sin blåvita etikett — även Israels färger — till en neutralare vid export till en del arabländer.

Läkemedelsjätta utnyttjar = Alltsedan David Livingstone har väl varje läkare som arbetat i u-länderna klagat att behovet av mediciner är ofantligt större än tillgången. Den första som fäste uppmärksamheten vid att man misshushållar med ringa resurser var den mexikanska sociologen Ivan Illich i sin bok ”Medical Nemesis. The Expropriation of Health".

Han ansåg att de utvecklade ländetnas möjligheter att skydda sig mot medicinolyckor av typ thalidomid-katastrofen var utomordentliga goda. — Men med flera exempel bevisade han att problemen överförts till u-länderna.

År 1975 slogs det larm. Dr Halfdan Mahler, en av ledarna i WHO, Världshälsoorganisationen sade på ett möte: “Mediciner som inte är auktoriserade för försäljning i sina egna ursprungsländer, eller som indragits på grund av ineffektivitet eller icke önskade biverkningar, har marknadsförts i u-länder. En del andra mediciner har sålts till dessa länder med helt andra bruksindikationer än i ursprungsländerna — dvs den påstådda gynnsamma effekten har inte varit verifierad — och dessutom finns det exempel på sålda mediciner, vars sammansättning i u-länderna har varit helt annan än i

FORUM 6/7 -ländern i-länderna.” (Mahlers tal har refererats bla i New Scientist, Vol 70 No 998.) Han fortsatte: ”T om sådana partier ur produktionen som inte fyllt de officiella kraven i i-länderna och ofta inte ens fabrikers-egna krav, har sålts till u-länder. Bla föråldrade partier!” Han sade dessutom att läkemedelsindustrin utnyttjar u-ländernas bristande möjligheter att genomföra effektiv läkemedelskontroll. . Dr Sanjaya Lall har gjort ett sammandrag av alla uppdagade missbruk i sin rapport för FN-organet UNCTAD. Han sade bla:

Försäljningen av produkter, licenser och ”know how” från i-länderna motsvarar endast i ringa grad u-ländernas verkliga hälsoproblem.”

I denna rapport samt i flera andra senare framläggs, att en hänsynslös korrumpering av inköpsländernas myndigheter kan bli avgörande för hur ett u-land använder sina bristande resurser. Många läkare i u-länder har sagt att det ofta finns gott om mediciner för sekundära behov, men ytterst lite för de verkliga folkmedicinska problemen.

Väldokumenterat berättar dr Lall om exempel på överpriser till u-länderna.

Toppen var ett överpris på 6 478 procent — jämfört med världsmarknadspriset — på ett parti Librium som såldes till Colombia. Fallet hade rapporterats av Constantine Vaitsos som skrivit om det i ”Intercountry Income Distribution and Transcontinental Corporations. Bevismaterialet var så klart att försäljaren har vägrat att kommentera det. Priset på ett läkemedel är givetvis mycket imaginärt, men alldeles nyligen publicerades en katalog, ”Pharmbulk’, på 600 sidor över kemikaliepriserna på världsmarknaden. Ad notam: katalogen är enbart avsedd för förädlare inom branschen och är icke allmänt tillgänglig ens för myndigheter. Ur katalogen framgår att hälsovårdsmyndigheterna världen runt årligen betalar 7 miljarder dollar, dvs 28 miljarder mark, i överpris till den kemiska industrin i Europa, USA och Japan genom att de köper medicinråämnen på ”fel” ställen. Råämnet till Valium, diazepam, kan på flera ställen köpas 35 procent billigare än hos Hoffman-La Roche, vilket skulle sänka slutproduktens, det nervlugnande pillrets pris med åtskilliga procent. Konsultfirman Aries International som Vänd 3 publicerat ”Pharmbulk” kräver att vinstmarginalen för mediciner borde fastställas till högst 200 procent av fabrikernas råvarupriser! Om man begränsar priskontrollen till enbart 3 000 läkemedelsråvaror, skulle man redan ha över 20 000 färdiga mediciner under priskontroll, säger boken.

Läkemedelsindustrin har av tidigare nämnda dr Lall anklagats för att alltid sträva att saluföra sina nyaste — Jäs: dyraste — produkter, trots att det ofta när det gäller u-länder skulle ha varit fördelaktigare att satsa på en mycket billigare om än litet mindre effektiv medicin. Exempel: Streptomycin — och rifampicin — anses som de bästa medicinerna mot tuberkulos. Men streptomycin kostar 20 gånger mera än de äldre medicinerna isoniazid och tiasetozon. Rifampicin är ännu dyrare. Trots något mindre effektivitet borde u-länderna — enligt dr Lall — satsa på de billigare alternativen, då tuberkulosen där är en folksjukdom. Att nöja sig med mindre effektiva men billigare varor är inte okänt för u-länderna. Redan nu använder man allmänt de billiga kloromycetinet i u-länder trots d allvarliga om ock mycket sällsynta biverkningarna, i i-länder endast för specialändamål. Däremot har ögonläkarna varit bekymrade över att man kurerar merparten av alla som lider av trakom med billig sulfa istället för det mycket effektivare — och dyrare — tetracyklinet. Ca 20 miljoner människor lider av trakom och sjukdomen är den allmännaste orsaken till blindhet.

Ibland kan u-länderna dra nytta av sådant som inte i-länderna har användning för. Dr Walter Ormerod vid London School of Hygiene and Tropical Medicine har några exempel: En del nya malariamediciner som kan användas mot clorokin-resistenta malariastammar var ursprungligen avsedda för US Army. Läkemedelsgruppen = nitrofurazoner var ursprungligen veterinärmedicinala preparat som användes mot coccidiosjuka hos höns — numera har de visat sig vara ef 3 fektiva mot sömnsjukan som sprids av tsetse-flugan.

Dr Ormerod är av den såsikten att man i u-länderna bör godkänna mediciner till bruk med andra kriterier än vad som är möjligt i i-länder: ”Sömnsjukan tex dödar oftast sitt offer. Om någon medicin visar sig vara effektiv mot sömnsjukan, bör man godkänna dess användning även om medicinen skulle vara tämligen giftig.”

Däremot uppstod det storm över ”Depo Provera’, ett preventivmedel som intas som injektion var 3—6 månad. Daily News i Tansania tex skrev i sin ledare att denna preventivkampanj ”försöker göra våra kvinnor till experimentdjur, med vilka internationella läkemedelsfabriker bedriver forskning.” — En del myndigheter inom familjeplaneringen ansåg Depo Provera som ett framsteg, enär ansvaret för doseringen överfördes till myndigheterna. Depo Provera tillverkas av amerikanska Upjohn. Motsvarigheten till vår Medicinalstyrelse i USA, FDA, hade förbjudit Depo Provera p ga framkomna bevis att den kan alstra tumörer etc — på hundar hade man konstaterat att risken för bröstkancer steg och eventuellt även sterilitet uppstod. Nämnda organ FDA förbjöd Depo Provera i tablettform (dvs skyddade den västerländska kvinnan) men tillät fortsättningen av kliniska experiment med injektioner (i u-länder). Läkemedelsindustrins möjligheter till fusk är mycket begränsade i i-länderna tack vare snabb och noggrann granskning och informationsbyte. En medicin godkänd till försäljning är mycket säker och i få undantagsfall drar man snabbt in preparatet och genomför ytterligare kontroller. U-länderna saknar möjligheter att granska säkerheten, ändamålsenligheten, kvaliteten etc. Redan lokala biologiska skiljaktigheter kan göra en medicin obrukbar för en folkgrupp.

• Man har föreslagit att u-länderna skull grunda en multinationell ”Medicinalstyrelse” med tillräckliga resurser och befogenhetery- som skulle svara för att de in köpta medicinerna vore de mest ändamålsenliga för ett medlemslands lokala behov utan att den korrumperbara tjänstemannakåren skulle kunna blanda sig i inköpen. Dr Malcolm Segal, ledaren för en avdelning som forskar i u-ländernas hälsoproblem vid universitetet i Sussex har rentav föreslagit att alla mediciner i världen skulle delas i fyra grupper. Den första gruppen skulle omfatta ca 100 preparat som även en icke fullt skolad personal skulle kunna använda på landsbygden i u-länderna, den andra gruppen skulle vara i bruk vid små läkarstationer och sjukhus, den tredje gruppen skulle bestå av preparat enbart avsedda att användas av specialister vid stora sjukhus och den fjärde gruppen slutligen skulle inte förekomma alls i u-länderna. Dr Segal beskriver den fjärde gruppens preparat: ”De är mycket dyra, avsedda för sekundära problem och ersättbara av billigare lika effektiva eller endast obetydligt mindre effektiva alternativ.” Om det hade existerat ett sådant kontrollorgan, skulle det lilla, fattiga Swaziland säkerligen ha köpt sitt ampicillin från Danmark till ett pris som var 25 procent av det det fick betala till Beecham Overseas för varumärket ”Panbritin” och skulle ha valt att inte köpa Valium från Hoffman-La Roche utan diazepam från någon annan till en tiondedel av priset. Då skulle Kenya kanske undvikit att köpa livsfarlig sekundamedicin från ett land i Asien, falskt förpackad som en produkt från Burrougs Wellcome-fabriken. Kenyas högsta hälsomyndigheter dömdes för detta i en stor muträttegång. Radio Kenya, som sänder på swahili, säljer 25 procent av reklamtiden för att göra reklam för receptfria mediciner. Beecham och Sterling-Winthrop svarar tillsammans för 15 procent av reklamen vilket betyder att befolkningen som lider av verkliga hälsoproblem uppmuntras till att köpa lindriga värkmediciner, mediciner mot sur mage och laxerande preparat. Ralmo Asplund

FORUM 6/77