Låt Ordinary Joe ha sina pensionsdrömmar
av Lena Barner-Rasmussen Forum 2010-09, sida 51, 30.09.2010
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 9 2018
Lena Barner-Rasmussen är frilansjournalist.
Låt Ordinary Joe ha sina pensionsdrömmar
Företagsledaren och businessgurun Jorma Ollila intervjuades under sensommaren i Helsingin Sanomat med anledning av sin 60-årsdag. Han förundrade sig över den finländska mentaliteten att man får gå i pension (på finska låter det ännu slappare: pääsee eläkkeelle.) Han uttryckte sin oförståelse över att inte friska människor vill fortsätta jobba.
Visst är Jormas grubblerier förståeliga, ur hans eget perspektiv. Hör man till världseliten bland företagsledare lär det inte vara lätt att leva utan spotlights och presskonferenser. Vem orkar fylla sin vardag med att sitta i golfkärran när man kan göra så mycket annat skoj? Nokias styrelsemöte låter onekligen mer spännande än Arbis grundkurs i khyppling. Det ter sig fullt naturligt att tanken på att uggla hemma på sin gård dag ut och dag in och mocka skit inte är ett inbjudande alternativ för Jorma Ollila.
Men för en plåtslagare som gjort samma monotona arbete i 40 år? Eller kassatanten i Siwa? Eller en IT-stödperson som för n:te gången får rädda någons oumbärliga hårdskiva? Man kan inte klandra dem för att uppleva det magiska 65-årsstrecket som incheckning till Nirvana. En marginell höjning av pensionsåldern med tre år låter kanske inte så farligt om man sitter i ett svalt kontor och gör företagshistoria, men låt Ollila själv montera telefoner i tre år så börjar han nog också snart räkna dagarna till pensionskaffet.
Allt det här är i och för sig naturligt, och helt förenligt med forskningsresultat. Flera undersökningar tyder på att lägre utbildade vill pensione När Fan tar bofinken ger Gud hugsvalan!
SVAR: VISE VD PRATAR STRUNT = MEN DET ÄR OCKSÅ HAN SOM SKA BELÖNAS ra sig tidigare än högre utbildade. I alla fall de som jobbar därför att de måste för att få mat på bordet och kunna betala av på LED -teven. Det vill säga alla som jobbar för att ha råd att leva, inte nödvändigtvis för att man vill förverkliga sig själv, tänja på sina gränser eller för att man bara helt enkelt har ”passion for consulting” som en och annan konsultbyrå kräver i sina rekryteringsannonser?
Trots ett av världens mest jämlika skolsystem har Finland visat tendenser att falla i “toppenfällan! Vi ska bli världsbästa på än det ena, än det andra. Vi har fått kronjuvelen Aalto-universitetet som nu ska börja odla toppbegåvningar inom forskning. Vi ska vaska fram den ena superlativsmänniskan efter den andra.
Det låter i och för sig gott och väl. Men var hamnar Lahtinen, Lundström och alla de andra? Vad händer med Ordinary Joe? För att en pyramid ska bli en pyramid krävs det en bred bas. Och den består av Lahtinen, Lundström och alla de andra. Är det inte dags att värdesätta dem som utgör basen för att toppen ska hållas på pyramiden? Är det för mycket begärt att unna dem att vilja gå i pension så fort som möjligt?
Nu finns det ju en gyllene medelväg också. Man kan bli sin egen chef och jobba för sig själv. Då kan man få allt redan nu. Knyppla på Arbis på förmiddagen och riva sig i håret av stress på eftermiddagen då en kolumn fortfarande är oskriven.
Det kallas att downshifta. Det är trendigt. Tar du inte ut dig nu så kan du bra jobba på till 90 (lite till om ditt privata pensionssparande slår slint). Sakta leder också någonstans. m