Ledare : Kommunalt kurage

Taggar: Teman: ekonomi

FORU »Att mark lägges under stadsplan innebär i och för sig, att den får en viss offentlig status. Det vore enbart följdriktigt om samhället automatiskt finge rätt att förvärva sådan mark, om det så önskar, självfallet mot full lösen. Den enskilde tomtägaren, som mitt inne i ett expanderande samhälle sitter på sina kvadratmetrar och väntar på högstbjudande, är ingen inspirerande symbol för fri företagsamhet. Han kan tydligare framträda som en propp i vägen för sund utveckling. 16 Forum 5/69

Kommunalt kurage

Det är rationellt att en egnahemsägare innehar sin tomt med äganderätt. Det är naturligt att en bonde äger den mark han brukar och att en fiskare äger både det vatten och den mark som är väsentliga för honom i hans näring. Men redan när en enskild äger en stadstomt, som tiotals eller hundratals människor skall bo på, kan man på helt opolitiska grunder ifrågasätta det förnuftiga i en sådan ordning. Och helt irrationellt — för att inte använda starkare ord — är det när en enskild lägger sig till med stora områden obebyggd mark och förvandlar den till tomtmark för mer eller mindre stadsmässig bebyggelse.

Egendomligt nog har en stor del av våra städers och samhällens tillväxt skett efter detta tvivelaktiga mönster. En markägare har behövt pengar och därför gjort affär med en exploatör, som har pengar och vill ha mer. Detta är kärnan i gryndersystemet. Så har många förortssamhällen kommit till, oftast med vinstintresset som den verkliga drivfjädern. Vad slags bosättning som skapats på dessa områden och i vad mån den har motsvarat de faktiska behoven har kommit i andra hand. Ibland har resultatet varit någorlunda lyckligt, därför att vinstintresse inte alltid utesluter vare sig positiv fantasi eller ansvarskänsla. Men då det å andra sidan inte heller garanterar sistnämnda dygders förhandenvaro eller spelrum, har det lika ofta gått ganska illa. Och mycket sällan har de berörda samhällena haft något verkligt inflytande över den utveckling de sålunda satts att genomgå.

Det är bl.a. av dessa skäl man så glatt hejar på Kyrkslätt kommun, som visat tillräckligt kurage att sätta grynderna på plats och snuva dem på de väntade vinsterna av markprisstegringen.

Men även om det är en gudi behaglig gärning att sätta krokben för spekulanterna, så är det inte tillräckligt. Det gäller för kommunerna i allmänhet — inte bara Kyrkslätt — att bedriva stadsplaneringen tillräckligt snabbt för att inte grynderföretagen skall kunna skylla p att de själva måste ta initiativet för att få fram tomtmark. På många håll har kommunerna därvidlag varit lata, långsamma och försiktiga. De har verkat snarast tacksamma om någon annan velat ta mödan, risken (och vinsten) av att planera och genomföra bostadsproduktion. Först erfarenheterna av vad detta senare inneburit för kommunen i nya, dyra serviceplikter har väckt den till medvetande om det nyttiga att vara med, när planerna ritas upp.

Vad som inte upphör att förvåna är kommunernas ängsliga återhållsamhet i fråga om att själva förvärva den mark, på vilken de ämnar låta bebyggelsen expandera. Bristande kapitalresurser kan inte kommunen skylla på mer än andra, framför allt inte de kommuner, mot vilka den allmänna flyttningsrörelsen är riktad. Där representerar själva byggnadsmarken så stora och ostridiga värden, att det lediga kapitalet måste vara intresserat. Det är ju ändå i de allra flesta fall genom den allmänna kapitalmarknaden som både markförvärven och byggena finansieras, om också ofta med andra, initiativrikare låntagare som pådrivare. Att förränta och amortera sådana lån med t.ex. vettiga avgälder från de bostadsföretag, till vilka marken i stadsplanerat skick skulle upplåtas på arrende, borde också för en kommun vara i huvudsak ett matematiskt problem. Arrendeformen skulle dessutom ge kommunen full kontroll över tomtkostnadens andel i hyran samt över markens användning på längre sikt.

Att mark lägges under stadsplan innebär i och för sig, att den får en viss offentlig status. Det vore enbart följdriktigt om samhället automatiskt finge rätt att förvärva sådan mark, om det så önskar, självfallet mot full lösen. Den enskilde tomtägaren, som mitt inne i ett expanderande samhälle sitter på sina kvadratmetrar och väntar på högstbjudande, är ingen inspirerande symbol för fri företagsamhet. Han kan tydligare framträda som en propp i vägen för sund utveckling. OO