Ledaren : De tigande cheferna

Taggar: Teman: företags ledning

De tigande cheferna

När vågar en företagschef tala uppriktigt om det företag han leder och de krafter han i sin gärning är beroende av? Uppenbarligen känner han sin frihet ganska kringskuren. Både i förhållande till myndigheter och konkurrenter, kunder och personal vaktar han ängsligt sin tunga och undviker allt, som på ett eller annat sätt kan befaras skada företaget, dess anseende och konkurrenskraft eller oroa dess arbetsfred. Av omtanke om sin egen ställning är han tvungen noga välja sina ord i förhållande till styrelsemedlemmar och andra mäktiga intressenter, såvida han inte besitter en stor personlig auktoritet och integritet. Ofta börjar han emellertid som en ung man, uppfostrad till att försiktigheten är en dygd och omgivningens påpasslighet infam. Med tiden blir förtegenheten hans andra natur, de intetsägande formuleringarna hans uttrycksmedel och den gråspräckliga korrektheten hans företags image. Undantag finns, men de är sällsynta.

Det är synd och framför allt är det onödigt. Det finns knappast någon mer överskattad dygd inom dagens affärsliv än förtegenheten. Den är till sin natur inte en önskvärd och berömlia grannlagenhet utan snarast en rädsla för att öppet vidkännas fakta och med utgångspunkt från dem föra ett samtal med de parter, som på ett elller annat vis berörs av dessa fakta. Rent intellektuellt sett är den en isolering, som måste göra företagens talesmän argumentfattiga och med tiden avtrubba deras andliga spänst. Tyvärr finner man att denna utveckling är påtagligt framskriden ungefär samtidigt med att vederbörande nått sådan ålder och position att han tar risken av att åtminstone i någon mån säga vad han verkligen tänker. Han har blivit ointressant eller något ännu fatalare.

Denna bild av tillståndet inom vår företagsledarkår är som alla generaliseringar orätt mot undantagen. Den tecknas här både i polemiskt syfte och för att motivera ett konkret förslag. Borde det inte höra till en företagschefs väsentligaste uppgifter att med regelbundna mellanrum ge ett verkligt ärligt uttryck för si mening om den verksamhet han bär ansvaret för, dess villkor och utvecklingsmöjligheter? Skulle det inte vara nyttigt både för honom själv och hans uppdragsgivare om han åtminstone en gång om året satte sig ner och gav en koncentrerad, uppriktig återblick på vad som tilldragit sig och hur det överensstämmer med företagets mål och riktlinjer på längre och kortare sikt? Det skulle inte vara fråga om bara en kontroll av budgetar och prognoser utan också ett slags positionsbestämning med hänsyn till den samtidiga utvecklingen i samhället. Skulle det inte vara hans skyldighet att analysera i vad mån företaget direkt eller indirekt berörts av den politiskt-ekonomiska debatten och vilka aspekter denna kan aktualisera för företagets del? Och borde det inte framför allt vara hans ofrånkomliga plikt att i dessa avseenden redovisa sin personliga övertygelse utan hänsyn till huruvida den är angenäm för hans styrelse och aktieägare eller inte? Det finns självfallet ingen möjlighet att föreskriva sådana förpliktelser för en företagsledare. Men i förlängningen av den utveckling mot förkastande av förlegad auktoritetstro som man nu bevittnar inom utbildningen kan man skönja en ny företagsledargeneration med en friare syn på sina plikter än den nuvarande och en vidare syn på sitt ansvar. Det är att hoppas att det för den skall kännas naturligt och riktigt att tala öppet om företagens angelägenheter och att nämna affärslivets företeelser med rätta namn. På det ena området efter det andra av mänskligt liv konstaterar man att det är i de hyssj-hyssj-kringgärdade miljöerna som oarterna trivs och atmosfären blir unken. Det länder inte affärslivet till heder att höra till de sista områden där fönstren slås upp för insyn och vädring. Om företagscheferna börjar tala ur skägget är det inte mer än en ringa början och bära en halvmesyr, om inte uppriktigheten får nå utanför de inre cirklarna. Men den som först bryter tigandets onda cirkel och bildar skola gör nog sina uppdrigsgivare än större tjänst än de förstår och egentligen förtjänar.

Forum 10/6 15