Ledaren : Inför syndafloden

Taggar: Teman: ekonomi

FORUM

Inför syndafloden

Politiker i rött, grönt, svart och vitt är tämligen odeciderat för ökad per capita inkomst.

Denna tillväxt mätes i regel genom bruttonationalprodukten. Ja, BNP anses rent av i sig själv ha blivit ett kriterium för ekonomisk utveckling. Mera ett mål för att öka konsumtionen och mindre ett medel för att ange hur olika ekonomiska enheter tillfredsställer sina behov.

Ökad BNP försvaras med att det är ett hyggligt och egentligen det bästa möjliga måttet på hur ett samhälle och dess medlemmar får det bättre. På basen av BNP kan vi sedan räkna ut hur det s.k. välståndet är fördelat i nuet och hur det ska bli I framtiden. Ökar den årliga bruttonationalprodukten med 4 procentenheter på 10 år har »välståndet» vuxit minst 40 procent. Är vi då 40 procent lyckligare 1979 än 1969? Och »vi», det är de enskilda människorna, företagarna, Helsingfors, Finland osv.

En ny nationalekonomisk skola har börjat diskutera BNP och den därmed förknippade »inkomst»ökningsideologin. Varför anses det i väst liksom också alltmer i öst och i uländerna, att bruttonationalprodukten nödvändigtvis måste stiga, undrar man. BNP’ anger ju enbart varors bytesvärde, att min bil i dag är värd 6 000 mark och 5 000 om ett år. Vilket är då bilens bruksvärde 1970? Stirrar vi så blint på att omsättningen, inkomsten och värdet ska stiga successivt, att ännu brukbara ting måste värderas till noll? Funktionsdugliga bilar »begravas». I Stockholm slänger man bort 800000 ölburkar per dag. Bilarna och ölburkarna borde utnyttjas av det ekonomiska kretsloppet, anser BNP-belackarna eller anti-köpslit-släng-ideologerna. Varför kör vi bil med bensin som innehåller protein vilken kunde användas för bättre ändamål? Varför driver vi inte bilar med väte? Dylika exempel finner man lättast i välfärdssamhället, som bildar modell för övertron på den nominella tillväxten. Sammantfattningsvis söker kritiken sätt stopp för den växande produktfloran, spara och utnyttja den förmögenhet (konsumtionsvaror men även t.ex. fabrikernas maskinpark) vi redan har, samt omprioritera olika ekonomiska enheters behov. Det framgår inte direkt av t.ex. Lund-ekonomen Lars Söderströms intressanta analys över ämnet Människa eller konsument (Almqvist & Wicksell, Stockholm 1968), vilka instanser det är som ska minska farten på konsumtionssamhällets maskineri och kretslopp. Ett nytt »ransoneringssystem» för att hålla tillbaka överoch snedproduktionen och åstadkomma en »riktig» och »människocentrerad» produktion i stil med det Söderström föreslår förutsätter dock att »vi» representeras av grupper som känner ansvar inför »medborgarna» och inte inför »konsumenterna». Uppenbarligen vill Söderström ställa de medborgerligt förankrade politikerna till överdomare för producenter och konsumenter. Jag är övertygad om att företagare i gemen skyggar för tanken på att få ett slags »programråd» å la Rundradion för att omprioritera och styra den konsumentinriktade produktionen. Mången skulle avfärda förslaget som ren romantik, eller ett obehövligt intrång i företagarens integritet. Röster skulle också höjas för att organet blir byråkratiskt, småföretagarna skulle kanske känna sig åsidosatta osv. Problemet behöver emellertid inte betraktas ur dylika kråkvinkelperspektiv. Vi kommer ändå inte ifrån det faktum att hetsjakten på mänskligt sett sekundära ting hotar förinta hela mänskligheten. I stället för att låta oss ledas av marketingraseriet och överkonsumtionen kunde vi styra råvarorna att hellre tillfredsställa behovet av protein i människofödan än behovet att byta ut vår bil vartannat år. Vad ska vi göra när våra livsviktiga råvaror tagit slut? För vem ska vi då öka bruttonationalprodukten?

Ralf Helenius

Pol, dr

Forum 13/69 5