Ledaren : Konsumentupplysaren underbetald

Taggar: Teman: ekonomi

Konsumentupplysaren underbetald

Reklamdebatten har denna höst varit mycket livlig och ibland frågar man sig om inte denna debatt kunde ha varit sakligare. Vår avsikt är inte att nu närmare gå in på vad god reklam och dålig reklam är utan att i stället koncentrera vår uppmärksamhet på konsumentupplysningen som enligt vårt tycke ägnas för liten uppmärksamhet.

Vad är det då för skillnad mellan den information säljaren ger och den information konsumentupplysaren ger? Säljarens uppgift är att framföra alla positiva argument som produkten har och varför inte även alla positiva argument som gäller säljarens firma. Konsumentupplysarens uppgift är att visa på både positiva och negativa uppgifter om produkten. Dessutom gör konsumentupplysaren pris- och kvalitetsjämförelser mellan olika produkter. Vanligen baserar sig dessa uppgifter på undersökningar som gjorts av något undersökningsinstitut. Det är självklart att köparen ställer konsumentupplysarens information framom säljarens, Detta betyder att ansvaret att förmedla dylik information är stort och att köparen förutsätter att informationen är objektiv. Konsumentupplysaren är säkert inte ofelbar och speciellt gäller det att få fram en varudeklaration som tolkas på rätt sätt.

När vi sedan jämför de resurser som säljaren har med motsvarande resurser för konsumentupplysaren finner vi, att konsumentupplysaren är i underläge. År 1969 hade konsumentrådet en budget på 135 000 mk varav 80 000 mk används för utgivandet av rådets publikation »Kuluttåjatietoa» som utkommer sex gånger per år med en upplaga på 14 000 ex. År 1968 satsade svenska staten 6,3 miljoner mk på konsumentinformation, norska staten 3,2 miljoner mk, danska staten 1,8 miljoner medan finska staten satsade 0,4 milj. mk.

Tidningen »Kuluttajatietoa» med svensk bilaga Konsumentinformation B har en upplaga på 14000 ex. medan svenskarnas Råd och Rön har 130 000, norrmännens P-rapporten 190000 och danskarnas Taenk 50 000 och Råd och Resultat 36 000 exemplar. Enligt uppgift kommer konsumentupplysningen i Sverige för budgetåret 1970/71 att kosta staten 23,7 miljoner kronor varav priskartellnämnden drar 9,3 milj. kronor, konsumentrådet 6 milj. kronor, varudeklarationsnämnden 1,8 milj. kronor och konsumentinstitutet 6,7 miljoner kronor. Vår avsikt är ingalunda att föreslå motsvarande belopp för vår konsumentupplysning men det är skrämmande att konstatera, att vi är så få som observerat dessa brister. Det är också skrämmande att Finlands Television som i dagarna fick sin 1 miljonte tv-licens försummar konsumentupplysningen. Kan vi hoppas på en förändring på 1970-talet? När vi frågar mag. Riita Ritvala, sekreterare för Konsumentrådet, hur hennes önskelista för 1970-talet ser ut svarar hon, att hon hoppas på att så småningom få ett Konsument- och Forskningsinstitut för ätt effektivt kunna arbeta med konsumentupplysning. Kanske vi så småningom kommer fram till gott samarbete mellan säljare och konsumentupplysare och att resultatet blir till fördel för köparen. Även i detta avseende har bl.a. Kooperativa förbundet kommit mycket långt. De utger i Sverige en serie broschyrer »Värt att veta» som på ett mycket informativt sätt ger köparen uppgifter om olika produkter och dessutom har de ordnat konsumenthörn i varuhusen. Vi kan väl alla enas om att vår konsumentupplysare är underbetald. Vilken linje vi bör följa på 70-talet kan säkert konsumentrådets energiska sekreterare berätta mera om. | My

Forum 18/69 5