Liemannen löser våra bekymmer
av Nicholas Anderson Forum 2019-04, sida 27, 02.05.2019
Kära läsare! Ursäkta min taktlöshet då jag tar upp din förestående död, men frågan behöver diskuteras och diskussionen kan inte reserveras endast för dem som har intressen att bevaka (som gärna fortsätter att åtnjuta status quo!).
En tumregel är att jag aldrig litar på storföretag eller regeringar när de talar om stora projekt, som sällan slutförs inom tidtabell. Jag talar då om tilltag typ sote (social- och hälsovårdsreformen) och kärnkraftslångvalsen Fennovoima. Utgångspunkten är att framställa projektet som genomförbart, eftersom de drivande parterna vill behålla sina jobb – och frestas att anpassa beräkningarna därefter.
Problemet är att vanligt saknar kapacitet och tid att granska kalkylerna, De som däremot har förutsättningar därtill är i regel själva involverade nämnda projekt. Det finns väldigt få obundna ingenjörer, bankirer, konsulter och andra experter som har kurage att offra tid på att sätta dessa projekt under kritisk lupp, eftersom det kunde skada framtida karriärutsikter och professionella kontakter.
Två så kallade ”problem”. Er kolumnist har satsat en hel del tid på att granska Finlands befolkning i termer av åldersgrupper; pensionsföretag och politiker säger att vi kommer att konfronteras med stora problem inom hälsovård och pensioner. Dessa två ”problem”, hävdar man, får följder: dels finns för få förvärvsarbetande för att försörja det växande antalet seniormedborgare som kräver dyr hälsovård, dels saknas tillräckligt med pengar för att finansiera framtida pensioner.
Det betyder både att social- och hälsovårdssystemet behöver en dyr reform (sote), och att pensionsfonderna måste få tillskott i de månatliga pensionsavgifterna (som för många skattebetalares del redan överskrider inkomstbeskattningen).
Båda nämnda konsekvenser kan dock ifrågasättas. Den förväntade andelen pensionärer kontra förvärvsarbetande baserar sig på beräkningar om blott en till två procent av totalbefolkningen. Prognoserna utgår från att folk faktiskt kommer att leva längre, gå i pension vid 63 till 65 års ålder, avla för få barn, samtidigt som sysselsättningsgraden i Finland förblir betydligt lägre än det nordiska snittet.
Emellertid tenderar många av oss att dö rätt snart efter fyllda 71.
Är beräkningarna riktiga? Vår åldrande befolkning avviker inte avsevärt från bilden för 40 år sedan, då de flesta gick i pension vid 67 och hade något fler barn än idag. Feltänk hos tidigare regeringar har kontinuerligt sänkt pensionsåldern, medan andra experter förutspår att dagens 40- och 60-åringar kommer att leva längre än förr. Detta är den typ av falska data som pensionsfonderna och deras lierade använder för att lobba för högre månatliga pensionsavgifter.
Antagandet om högre förväntad livslängd är svagt underbyggt, eftersom dagens 40- och 60-åringar har levt på fettbildande kolhydrater och sockerbaserade drycker. En tuffare arbetsmiljö och ökad alkoholexponering förorsakar också fler fall av hjärtsjukdomar, cancer, fetma och diabetes – som alla tar ut sin rätt förr eller senare. Det är högst antagligt att Liemannen kommer att gallra ut merparten av pensionsproblem tidigare än väntat, och detta kommer att ske under en kort period som avklingar i början av 2030-talet. Barnafödslarna kommer troligen att öka förr eller senare. Den senaste nedgången i nativitet utlöstes av finanskrisen, med pessimistiska rubriker som undergrävde framtidstron hos unga vuxna.
Hur kan sysselsättningsgraden höjas? Ett sätt är att förkorta den totala föräldraledigheten som mödrar är berättigade till, och att förlänga pappornas ledighet. Utbildningen måste utformas med sikte på att hjälpa vuxna att hitta nya yrken och anpassa sig till förändringarna i arbetslivet. Pensionsåldern borde snabbt höjas till 67 eller 70, och vi måste sluta inbilla oss att äldre människor, inklusive kvinnor, vore mindre produktiva!
Dessutom borde pensionsfonderna konsolideras. Ilmarinen, Varma och Elo är små dyra aktörer, relativt sett, på den globala pensionsmarknaden. Deras placeringspolitik genererar inte optimal avkastning, deras administrativa kostnader är för höga och investeringsportföljerna fulla med lågavkastande obligationer och fastigheter, samtidigt spom aktieinnehaven är magra. Man kunde lätt sammanslå bolagen, kapa kostnaderna och öka andelen aktier med högre avkastning – till fromma för oss pensionärer.
Som medborgare har vi redan en massa pengar investerade i de lägenheter eller hus där vi bor, det finns verkligen inga behov av att utöka detta via de obligatoriska pensionsfonderna. Men naturligtvis protesterar banker, mäklare, fondförvaltare och statstjänstemän och andra förmånstagare mot alla försök att förverkliga såna reformer.
Slutligen: en hälsovårdsreform är nödvändig, vi har för många små kommuner. Antalet borde skäras ner från nuvarande 311 till 100 eller 120 stycken. Dessa skulle sedan utlokalisera skötseln av alla social- och hälsovårdsärenden till 10 regionala auktoriteter under alert övervakning av finansministeriet. Denna naturliga och internationellt vältestade lösning har föga förvånande förbisetts av våra navelskådande politiker!