Liinamaa: Permanent förhandlingsmaskineri ett önskemål

Taggar: Personer: Keijo Liinamaa Teman: företagande

PORTRAÄTTET

FORUM

Liinamaa: Permanent förhandlingsmaskineri ett önskemål

Vicehäradshövding Keijo Liinamaa, 40, tjänstledig riksförlikningsman, chefstabilisator och som han själv för närvarande kallar sig »medlare» är denna gång avporträtterad i Forum. Vad Liinamaa är idag är välbekant, men mindre bekant kanske är att han åren 1955—58 var juridisk sekreterare i FFC, Mänttäs köpings 16 Forum 13/6 direktör 1958—65 och sedan från 1965 riksförlikningsman. Hans intresse för samhället visar sig även i mängden av olika förtroendeuppdrag han innehar och har innehaft under årens lopp. Därtill säger han sig vara intresserad av sport och musik.

Medlarens rollförväntningar

Om man granskar förlikningsmannainstitutionen bör man konstatera att den är skapad för att vara ett hjälpmedel då förhandlingarna mellan intresseorganisationerna har låst sig och arbetskonflikt hotar. Därtill hör till riksförlikningsmannens uppgifter att upprätthålla kontinuerliga kontakter till arbetsmarknadsorganisationerna samt att aktivt söka förbättra relationerna mellan de olika intresseorganisationerna. Främst skall han väl söka finna en för alla parter godtagbar väg ur problemen, varvid han dock kan föreslå vissa tillägg eller förändringar och sålunda framföra sina egna åsikter, men i huvudsak går uppgiften ut på att söka kompromisser.

Insikter i såväl juridik som ekonomi är förutsättningar i detta yrke, ty å ena sidan gäller det att vara på det klara med en mängd detaljer, främst vad som berör inkomstpolitiken, vilka sedan bör granskas mot bakgrunden av hela den ekonomiska politiken, men å andra sidan hör det till rutinen att avfatta en mängd paragrafer och även läsa paragrafer skrivna av andra. En egenskap som däremot är synnerligen viktig och vilken kanske inte direkt kan erhållas från böckerna är förmågan att uppnå ett förtroendefullt förhållande med de båda parterna. Om jag uppnått detta måste värderas av andra, men jag vill framhålla att min strävan alltid har varit att vara ärlig mot mig själv och andra och alltid spela med öppna kort.

Arbetsmarknaden i Finland i ett utvecklingsskede

En direkt internationell jämförelse är kanske inte lätt att göra, men jag kan säga att under de 15 år jag på rätt nära håll följt med utvecklingen, har det skett ett framåtskridande i stora mått i synnerhet inom avtalspolitiken och jag anser att samarbetet just nu är inne i sunda fåror. Frågor av olika slag kan diskuteras sakligt utan att det redan i begynnelseskedet uppstår konflikter. Efter det allmänna avtalet år 1944 har man uppnått en mängd viktiga avgöranden, såsom t.ex. förkortningen av arbetstiden, uppnåendet av principerna för uppsägningsskyddet, statistiksamarbetsavtalet, som är ett tecken på ett ömsesidigt förtroende och vilket i framtiden säkert kommer att leda till ännu längre gående åtgärder och sedan har vi förstås stabiliseringsavtalen, vars verkningar inte enbart berör arbetsmarknaden utan även i högsta grad hela den ekonomiska politiken.

Stabiliseringen utfalllt bättre än väntat

Ja, jag är väl jävig att uttala mig i denna fråga men i största allmänhet kan man väl säga att ingen förhoppning direkt sprack, men å andra sidan har man kanske inte uppnått alla de resultat som man väntade sig och främst (kanske det är fråga om att man inte uppnådde resultaten så snabbt som man skulle ha önskat. Om man däremot granskar stabiliseringen som en åtgärd att förhindra inflationen kan man endast konstatera, att den har lyckats, t.o.m. bättre än vad man väntade sig. Det är klart att man har varit tvungen att ta till hårda metoder och dessa har även lämnat sår efter sig, men detta har varit nödvändigt med tanke på den totala utvecklingen. Däremot har man inte fått bukt med arbetslösheten så snabbt som man önskade sig. Det är klart att det finns en hel del detaljer som man kunde kritisera, men dessa har i alla händelser inte haft någon betydelse för stabiliseringens helhetsverkan.

Reglementeringen innebär ju dock alltid en undantagsåtgärd, men vi kan konstatera att vi ända sedan kriget alltid haft en viss grad av prisreglementering och för närvarande har vi det i större grad. Det är dock inte möjligt att använda sig av en dylik reglementeringspolitik alltför länge. Stabiliseringsavtalen har ju förutsatt en dylik prisreglementering, men samtidigt bör man sträva till att utveckla en inkomstpolitisk förhandlingsmekanism, så att de nuvarande reglementeringsåtgärderna kan ersättas med ett annat gemensamt förfaringssätt, som skulle garantera sådana inkomstpolitiska avgöranden i framtiden att inflationen skulle kunna tyglas och att frågan om inkomstfördelningen på ett lämpligt sätt skulle kunna lösas. Detta system måste bygga på en samverkan mellan den offentliga sektorn i dess helhet å ena sidan och de ekonomiska intresseorganisationerna å andra sidan så, att dessa skall kunna fatta sina beslut på ett ändamålsenligt sätt med tanke på den ekonomiska utvecklingen i dess helhet. En dylik förhandlingsmekanism förutsätter dock ett permanent förhandlingsmaskineri och ett aktivt informationsutbyte så, att alla parter skulle ha samma utredningsmaterial till sitt förfogande.

Staten är i och för sig en mäktig arbetsgivare både gällande arbetarsidan och tjänstemannasidan och i detta hänseende bör staten aktivt deltaga i kollektivavtalsförhandlingarna, i synnerhet som vi nu håller på att övergå även för tjänstemännens del till ett avtalssystem som i stort sett påminner om kollektivavtalssystemet. Överhuvudtaget har ju statens åtgärder en stor betydelse för inkomstpolitiken, vilket motiverar ett intimt samarbete mellan statsmakten och intresseorganisationerna.

Indexbindning inom långsiktiga avtalsbranscher

Utvecklingen fram till år 1971 och därefter beror i hög grad på hur det nuvarande systemet lyckas och i vilken mån vi sedan år 1971 normaliserar förhållandena. Förbudet mot indexbindningar däremot beror på huruvida vi har en maktlag eller inte och det är svårt att efter ett och halvt års erfarenhe ge några definitiva svar på hur man i framtiden bör förfara, men för närvarande ser det ut som om det vore ändamålsenligt att inte ta steget tillbaka till indexbindningarna. Min egen värdering är dock, att om vi gjorde detta finns det vissa främst långsiktiga avtalsbranscher, där man lätt ånyo kan trygga sig till indexbindningar, men i avtal på, låt oss säga, under fem år, tror jag inte indexbindningar är på sin plats.

Lönedifferenserna ökar?

I det här fallet kan man ju säga att allting är relativt, men det viktigaste i detta sammanhang är ändå att de lägst avlönade skall kunna erhålla en viss trygghet. Undersökningar har visat, att lönedifferenserna under de senaste åren har ökat och jag tror att vi inte skall fortsätta på en sådan linje. Personligen är jag dock tveksam när det blir fråga om en lag om minimilön, ty jag utgår ifrån att problemet bör kunna skötas av arbetsmarknadsorganisationerna bl.a. så, att man på båda hållen skulle uppnå en högre organisationsgrad, vilket skulle innebära att kollektivavtalen skulle omfatta en allt större del av arbetsmarknaden. Att direkt angripa detta problem lagstiftningsvägen anser jag vara förhastat och det kan nämnas att man på arbetsmarknadshåll redan kommit överens om att gemensamt undersöka vilken väg man skall gå för att i framtiden kunna undvika så låga löner som idag inom vissa branscher ännu förekommer.

Vi har ju gått in för solidaritetsprincipen i vårt land när det gäller lönelyfr men det finns ju även andra alternativ, men detta är ett svårt problem inom arbetsmarknadssektorn. När man talar om ett centraliserat avtal är det synnerligen svårt att beakta de olika branschernas förutsättningar. Man borde då ge de olika branschförbunden en viss förhandlingsmarginal så, att de vid behov skall kunna frångå det egentliga ramavtalet. Men att förverkliga ett system som innebär att man differentierar lönelyften i förhållande till respektive branschs produktivitetsökning så, att man även hade det under kontroll skulle förutsätta en synnerligen stor mogenhet från organisationernas sida. Saker blir inte lättare av att det inom olika branscher kan finnas samma yrkeskategorier och därför verkar det som om detta, som nog i teorin skulle kunna genomföras, i praktiken skulle stöta på synnerligen stora svårigheter.

Arbetskraftsbrist år 1973?

Prognoser av detta slag har gjorts på många håll och det ser nog ut som om det åtminstone skulle komma att råda brist på yrkeskunnig arbetskraft redan i början av 1970-talet. Därför borde man vidtaga snabba åtgärder både med avseende på utbildningen av nya årsklasser och omskolning av den nuvarande arbetskraften, ty den snabba utvecklingen kräver att arbetskraften idag är såväl yrkesmässigt som geografiskt rörlig. Härvid gäller det dock att lösa en mängd olika proble bl.a. i samband med bostadspolitiken. Vänd!

Forum 13/69 17

Arbetskraftsministerium — ett mellanskede

Jag var ordförande för den statliga kommitté, som planerade reformeringen av arbetskraftsadministrationen och vi kom till detta resultat utgående från att det även finns andra alternativ, men att övergången från det nuvarande systemet till någonting nytt lättast kan ske genom att först bilda ett arbetskraftsministerium och sedan småningom överväga huruvida det är ändamålsenligt att flytta över vissa uppgifter till en centralstyrelsenivå. Viktigt är dock att detta arbetskraftsministerium skall kunna upprätthålla intima kontakter med arbetsmarknadsorganisationerna för att man så effektivt som möjligt skall kunna dra nytta av den erfarenhet arbetsmarknadsorganisationerna i dagens läge besitter.

Stabiliseringen oberoende av riksdagens sammansättning

Stabiliseringen är ju i hög grad beroende av de inkomstpolitiska avgörandena och då främst de ingångna kollektivavtalen och dessa uppgörs helt oberoende av riksdagens sammansättning. Om man däremot avser att avgörandena på arbetsmarknaden till vissa delar förutsätter vissa åtgärder från statsmaktens sida kan bilden i någon mån förändras. Men å andra sidan företräder ju arbetsgivaren i allmänhet den s.k. högern, vilket innebär att om man på arbetsmarknadshåll kan träffa överenskommelse så är det även troligt att man kan komma överens med statsmakten, förutsatt att man faktiskt försöker föra en gemensam inkomstpolitik.

Forum: Har Ni för avsikt att i framtiden engagera Er politiskt? Liinamaa: Tillsvidare har jag inte haft något som helst intresse av att aktivt engagera mig i politiken, men framtiden är ju alltid oviss. O

DOSENTUR I FORBRENNINGSMOTORER VED UNIVERSITETET I TRONDHEIM, NORGES TEKNISKE HÖGSKOLE

Ved Universitetet i Trondheim, Norges tekniske hogskole er det fra 1. juli 1969 ledig et nyopprettet dosentur i Forbrenningsmotorer. Dosenturet er administrativt knyttet til Institutt for forbrenningsmotorer og er underlagt professoratet i dette fag.

Fagområdet omfatter forbrenningsmotorer av stempeltypen, herunder såvel ottomotorer som dieselmotorer, med hovedvekt på de termodynamiske, dynamiske og maskintekniske grunnlag for beregning og konstruksjon av disse motorer.

Sammen med professoren i Forbrenningsmotorer skal dosenten delta i såvel grunnleggende som videregående undervisning, samt eksamener innen sitt fagområde. Undervisningen ved hegskolen skjer ved forelesninger, tegnesalsevinger, beregnings- og laboratoriegvinger, samt kollokvie- og instruksjonsvirksomhet.

Ved hegskolen studerer ordingere studenter, licentiander og hospitanter. Dosentens undervisningsplikt m.m. omfatter i prinsippet alle tre grupper.

Dosenten skal drive vitenskapelig arbeid innen sitt fagområde, dels selvstendig og på eget initiativ, dels ved å delta i prosjekter som bearbeides ved instituttet. Videre skal dosenten delta i tilrettelegging og gjennomfering av nye undervisningsopplegg.

Dosenten må kunne dokumentere selvstendig innsats på vitenskapelig og faglig grunnlag innen området. Det vil bli lagt vekt på pedagogiske evner.

For norske sekere er det alternativ adgang til å soke utdannelsesstipend. Den som eventuelt blir tildelt sti pend, må binde seg til å konkurrere på vanlig måte neste gang doserituret blir kunngjort ledig.

Mer detaljert betenkning om dosenturets fagområde, arbeidsoppgaver og krav til kvalifikasjoner fås ved henvendelse til Sekretariatet, NTH.

Den som beskikkes, plikter å delta i hogskolens undervisning og eksamener i henhold til den enhver tid gjeldende studieplan. Ellers fremgår dosentens plikter av St.prp. nr. 18 (1962-63). vedkommende må finne seg i mulige forandringer m.h.t. fagområde og eventuelle endringer m.h.t. pensjonsordning og aldersgrense. For övrig skjer beskikkelsen på de vilkår som er nevnt i lov av 15. februar 1918 om offentlige tjenestemenn med senere og fremtidige endringer og det til enhver tid gjeldende reglement.

Loenn etter klasse 2 i statens sjefsregulativ, brutto pr. år kr 62 540. Herfra går pensjonsinnskott, f.t. kr 1163 pr. år. Utdannelsesstipend utgjar tilsvarende belep.

Seknad med opplysninger om utdanning, faglig og vitenskapelig virksomhet og med vitnemål og helseattest stiles til Kongen og sendes Det Kgl. Kirke- og undervisningsdepartement, Sommerrogt. 15, Oslo 2, innen 1. oktober 1969.

Sertrykk av vitenskapelige publikasjoner og andre arbeider som kan ha betydning for bedemmelsen av sgkerens kvalifikasjoner, sendes (helst i 5 eksemplarer) til Norges tekniske hegskole, Sekretariatet, 7034 TRONDHEIM — NTH innen en måned etter saknadsfristens utlep.

18 Forum 13/6 sn