Livskraftiga förortscentra stommen i Hfors stadsplanering

av Bosse Österberg Forum 1974-07, sida 07-09, 19.04.1974

Taggar: Orter: Helsingfors Teman: stadsplanering

Forum 7/74

Livskraftiga förortscentr stomme i Hfor stadsplanering

Förr, ända fram till tiderna före kriget, planerades och byggdes Helsingfors stad bitvis — stadsdelsvis — som fjällen på en fisk. Resultatet blev en enhetlig stadsstruktur som fungerade bra. Tiden efter kriget har präglats av en utveckling som inneburit en splittring av stadsbilden. Avgränsade separata förorter har vuxit upp och man har kunnat konstatera, att så som det gjordes blev det inte bra.

Nu försöker man planera om och få till stånd en förbättring av förstadsområdena, genom att utlokalisera centrumfunktioner från innerstaden, och få till stånd livskraftiga kompakta förortscentra, samtidigt som man utvecklar vidare det tidigare stadsbyggnadssättet för att stöda centrumboendet.

Det här var utgångspunkterna, då generalplaneavdelningen vid stadsplaneringskontoret började arbetet på en justerad generalplan, som sedan presenterades 1970.

e Bättre kommunikationer i de isolerade förortern e Tyngdpunkten vid spårtrafikens utvecklin e Samhällena kring tågstationerna aktiveras, och tågbanorna elektrifieras. Bostäderna koncentreras till ett skäligt avstånd från stationerna. Spårförbindelse till förorter som nu var utan. Metro österut.

e Centrum, får inte svälla ut och sluka bostäderna i innerstaden, det bör decentraliseras. Tre nya centra föreslogs, Böle, Malm och Botby. Kampens utbyggnad undersöks.

e Begränsning av biltrafiken föreslogs.

Den här generalplanen var inte den den första.

Helsingfors har vuxit enligt stadsplan sedan år 1817, då den första stadsplanen stadfästes.

Stadsdel har fogats till stadsdel och staden har brett ut sig som en jämn matta.

Nya trender började för Helsingfors del att synas i stadsplaneringen i Eliel Saarinens förslag till stadplan för StorHelsingfors av år 1918. Förortstänkandet hade kommit in i bilden. I och med att staden växte ville man skapa små avskilda samhällsenheter som inte var en del av den tunga stadsstrukturen, men som samtidigt hade goda förbindelser med det gamla centrum.

Inflyttningen = till Helsingfors växte enormt efter kriget och nya områden inkorporerades för att tillfredsställa ett ökat behov av byggnadsmark.

Förortsidén växte sig allt starkare och steget togs fullt ut då Helsingfors 1960 presenterade sitt förslag till generalplan. Idén var att vägnätet skulle kraftigt byggas ut och garantera förortsområdena goda kommunikationer sinsemellan och med centrum.

Förortsområdena planlades enligt principen om ljus, luft och närhet till naturen. Följden blev glest placerade höga vita hus i tallskog som småningom vissnade bort.

De nya områdena har fått en rätt tröstlös prägel. Trycket på att bygga nya bostäder var våldsamt, samtidigt som resur Vänd!

T

Med stadsplanering. förstås planläggning av mark och även vattenområden så, att deras användning för bestämda ändamål blir fastslagen (markdisposition).

Stadsplanen fastställs av inrikesministeriet och får laga kraft. All byggnadsverksamhet skall följa bestämmelserna i stadsplan. Byggnad får icke uppföras på oplanerad mark.

Vem utför stadsplanering?

Kommunen har monopol på planeringen inom sina gränser. Helsingfors har därför ett eget stadsplaneringskontor som över sig har en stadsplaneringsnämnd. Nämnden besluter i stadsplanefrågor som verket förbereder,

Helsingfors är en stor kommun och planeringsuppgifterna är följaktligen många, Där stadens egen arbetskraft inte hinner till tyr man sig till konsulter.

Stadsplanering kan således utföras även av privata planerare men planen skall godkännas inom stadsplaneringskontoret.

Stadsplaneringens tre uppgifte — generalplaneringe — stadsplaneringe — trafikplaneringen

Generalplan uppgörs med siktet inställt på en tioårsperiod. Dess uppgift är att i huvuddrag visa var olika samhällsfunktioner skall lokaliseras (tex industriområden, bosättningskoncentration, centrumfunktioner etc). Generalplanen utarbetas i samstämmighet med stadens ekonomiska långsiktsplanering som även den läggs upp för en tioårsperiod.

Den ekonomiska långsiktsplaneringen, som stadsstyrelsen uppgör, utgör en förteckning över vilka investeringar staden ämnar göra under fastslagna skeden av tioårsperioden.

Vad menas med stadsplanering?

Tillsammans med generalplanen är den ekonomiska långsiktsplanen stadens främsta instrument att styra stadens utveckling med.

Stadsplanen är en specificering av generalplanen. Om generalplaner tex har en rekommendation om att ett område skall anvisas för bostadsbebyggelse, bestämmer stadsplanen var inom området, förutom bostadsbyggnader, allmänna byggnader som skolor och annan service skall placeras, byggnadernas höjd och avstånd från varandra mm. Stadsplanen är alltså en detaljplan. Trafikplaneringen inriktar sig på gatu- och vägplanering och planering av trafikutrymmen för både den lätta (= fotgängare, cyklister) och den tunga trafiken (fordon). (Trafikplanen utgör en del av stadsplanen och ingår i den. Trafikplanering är också omreglering av trafiken inom det befintliga gatunätet.)

S serna för bla vägbyggnad och allmänna kommunikationer (busstrafik) var ötillräckliga. Det var de här olägenheterna som den nya generalplanen skulle korrigera.

För att finansiera utbyggnadsprogrammet beslöt stadsstyrelsen att utgå från en målsättning, som tog sikte på ca 700 000 invånare år 1980 och med detta som grund uppskatta de kommunala kommande investeringarna. Den slutliga siffran fixerades senare till 600 000. Dimensioneringen var således inte en prognos, utan en måttstock för finansieringsprogrammet.

Planeringen har intensifierats i förstadsområdena, samtidigt som stadsplanerarna försöker hejda omvandlingen av den gamla stenstaden.

De gamla stadplanerarna tillät en oerhört exploatering av tomterna och den enorma byggnadsrätten gav upphov till osunda bostadsförhållanden, med trånga bostäder och otillfredsställande belysningsförhållanden.

En allmän sänkning av byggnadsrätten företogs i innerstaden år 1961. Målet var att befria kvarterens inre från onödiga och slumbetonade gårdsbyggnader. Samtidigt infördes ett generellt byggnadsförbud i väntan på att stadsplanerna skulle förnyas.

En alltmer omfattande kontorisering av bostäder, dels lovlig, dels olovlig, had under årens lopp blivit skönjbar, och stadens centrala delar avfolkades.

År 1969 utarbetade därför stadsplaneringskontoret en plan, de sk ”gula områdena”, inom vilka det inte i några som helst fall skulle få byggas affärshus. De områden som cityfunktionerna fick utveckla sig inom avgränsades till det sk ”cityblocket?.

1971 uppgjordes en zonplan för innerstaden, som var en noggrannare undersökning av förhållandet mellan bostadsbeståndet och <kontoriseringstrenden. Zonplanen förbjuder att användningssyftet för tomter och enstaka bostäder ändras inom angivna områden annat än till bostadsändamål.

Zonplanen förberedde innerstadens delgeneralplan som skall ligga till grund för all stadsplaneändring inom den gamla stenstaden.

Idag planeras stora områdeshelheter som projekt. Ett projekt börjar med planläggningen och slutar med uppföljning av planens förverkligande. Sådana projekt är Böle-området, Malm, Östcentrum i Botby, och Haga-Vanda.

Projektet börjar som en delgeneralplan, sedan planeras ett försökskvarter där också byggandet börjar. Resten av kvarteren får därpå sina stadsplaner. Innerstadens delgeneralplan är stadsplaneringskontorets viktigaste satsning just nu. I sin restriktiva anda skall den komplettera centrumfunktionernas decentra lisering och på så sätt rädda stadens gamla delar från att kontoriseras.

I övrigt kan man konstatera, att befolkningstillväxten i Helsingfors har avstannat och befolkningsantalet tom minskar. :

Detta förklaras med en sjunkande nativitet, som är ett allmänt fenomen i välståndsländerna, större krav på bostadsyta dvs färre personer per rumsenhet, och så den fortgående smygkontoriseringen, som minskar utbudet på bostäder. En annan faktor som spelar in är de knappa resurserna. Nybyggnad sker inte i tillräckligt snabb takt.

Vi är inne i en ond cirkel. Ju färre invånare desto mindre skattemedel. Ifall vi vill behålla vår nuvarande kommunala servicestandard, och därtill höja den, måste de, som blir kvar, betala högre kommunalskatt. Ungefär 80 2, av stadens skattemedel betalas av stadens invånare.

Stadsplaneringen måste nu ta sikte på att hålla kvar och i mån av möjlighet förbättra den bosättning som finns; göra centrumboende tilltalande.

Det är därför som så stor vikt läggs vid att bevara reparationsdugliga hus. Antalet arbetsplatser på helsingforsudden får inte ökas och trafiken måste begränsas och regleras.

Stadsplaneringen som detaljplanering kommer att bestå i stort sett oförändrad.

Forum 7/74

Dess uppgifter kommer att vara de samma; skapa en juridiskt bindande plan där allt som rör byggande är fastställt. Stadens helhetsplanering, som hittills utgjorts av generalplaner kommer i framtiden alltmera att befatta sig med Helsingfors som region.

Det är en ganska konstlad situation som vi har i våra dagar: Helsingforsregionens kommuner drar åt var sitt håll, tävlar om skattebetalare och kivas om trafikformerna.

Helsingforsregionen är ju ett ekonomiskt helhetsområde med tyngdpukten lagd på Helsingfors innerstad. En enhetlig eller åtminstone samverkande planering vore naturlig.

Den helsingforscentrerade utvecklingen borde fås att upphöra och en vettig utlokalisering av centrum- och affärs- och övriga servicefunktioner kunde därefter spridas ut över hela regionen. |

På så sätt skulle gamla centrum få bestå som det är och boende i innerstaden stödes med nybyggnad i innerstaden och dess randområden. Mark finns att tillgå. Det är ingen olycka att befolkningstillväxten i Helsingfors stad har avstannat, för helsingforsregionen som helhet betraktad, sker en stadig tillväxt. Ifall man utgår ifrån att tillväxt är en garanti för stadens livskraft är detta ju bra. Det som är skevt i utvecklingen är att invånarna i Helsingfors grannkommuner arbetar i Helsingfors, begagnar sig av stadens ser Forum 7/7 vice, men betalar skatt till sin hemkommun.

Helsingforsregionen beter sig som en helhet fast kommunalpolitiken spjärnar emot.

Detta kan inte fortgå alltför länge, resurserna måste samordnas och huvudvikten läggas på det viktigaste: kommunens dvs. stadens invånare, män an.

Så länge helsingforsregionens grannkommuner befinner sig i tävlingsställning med varandra, verkar det vara ofrånkomligt att Helsingfors gradvis ”äter upp” mark av grannkommuner, för även i framtiden behövs byggnadsmark. Det är en osund utveckling.

När kommunerna kan enas om ekonomiskt samarbete och samordnad planering upphör omedelbart behovet av att utvidga stadens administrativa gränser. Felet med stadens utbyggnad efter kriget är att den har skett på fel stället. Det har varit en fläckvis utbredning, med ofullständiga delsamhällen som följd som har belastat den gamla stadskärnan hårt i och med att all service, alla arbetsplatser och det mesta som en bosättning behöver har funnits här. Det är klart att friktion uppstår då alla kontaktpunkter för en hel stads invånare är koncentrerade till stadens gamla centrum.

En av de viktigaste uppgifter staden, och stadsplaneringen med den, måste ta it med är begränsningen av arbetsplatser iirperstaden och främst stadsudden.

Företagen i Helsingfors är till största delen små eller medelstora och rädslan för att förlora arbetskraft gör att de håller sig kvar i innerstaden där kommunikationerna är goda och avstånden korta.

För att avlasta innerstaden och förmå företagen att flytta ut måste de nya centra som byggs vara så bra och ha så goda förbindelser med det gamla city, att en företagare inte känner etablering där som riskfylld.

De nya centra; Böle, Malm och Östcentrum placeras så, att en trygg stödbebyggelse, som ytterligare utvecklas, bildar en naturlig ram inom vilken en livskraftig centrumverksamhets uppväxt kan garanteras.

I innerstaden kan ett större utbud på bostäder skapas genom att utnyttja de de vidsträckta obebyggda områden som här står till buds. Man måste komma ihåg, att allt obebyggt område inte är park. Vi kan inte slösa med den mark som bäst betjänar en sund stadsutveckling.

Storstadsproblemen kommer inte av att staden har många invånare, utan av att delområdena är ofullständiga. Varje område skall ha sitt mått av helheten, annars haltar det. Stadsplanering är viktig men planernas rätta förverkligande är ännu viktigare.

(Bosse Österberg) 0 9