Livsmedels­branschen sover

av Peter Nordling Forum 1988-12, sida 42-43, 25.08.1988

Taggar: Teman: Livsmedels­branschen

LIVSMEDELSBRANSCHEN SOVER

Text: Peter Nordlin — Det blir inte lätt för livsmedelsindustrin att möta den internationella konkurrensen. Finländsk livsmedelsindustri har inte varit tillräckligt på allerten, fastslår VD Stig Meincke.

VD Bertel Paulig föredrar att möta européerna nere i Europa. Annars kommer de hit och det är värre

Livsmedelsindustriförbundets VD, Matti Pallari betonar vikten av forskning och utvecklin som ett försvar mot europeiska livsmedelstillverkare.

Finländsk livsmedelsindustri har inte vaknat i tid och reagerat för vad som kommer i och med den europeiska integrationen på 90O-talet. Det säger Stig Meincke, VD PN för Oy Karl Fazer Ab.

42 12/1988 FORUN svårt att möta den kommande kon kurrensen utifrån speciellt då det gäller områden där det redan existerar internationell konkurrens. Här kan de kommande konkurrenterna bl a falla tillbaka på skalfördelar tack vare stora marknader.

Då det är fråga om färska matvaror är livsmedelsbusinessen i Norden hemmamarknadscentrerad. Vår export om 15 procent av produktionen är att beakta som liten.

Men då marknaderna blir fria måste exporten upp. Annars biir tillverkarna tvungna att själva äta upp en stor del av produktionen.

Det är tydligt att Oy Selfina Ab:s VD, Gustav Mattson träffade huvudet på spiken då han konstaterade att framför allt livsmedelsbranschen och andra branscher som skyddas av allehanda restriktioner och tullar behöver saneras.

— lneffektiviteten är hög och därför har vi höga livsmedelspriser, sade han (Forum 8/88).

Omstruktureringen av branschen har faktiskt redan pågått en tid. Speciellt då det gäller mejerier och köttgrossister har nyheterna kommit i en jämn ström. Ett färskt exempel är Ingmans och Hernholmens kombinationsfusion som genomfördes i juli Ett exempel från en annan sektor av livsmedelsbranschen är företaget Apetit som bildats av Pauligs och Huhlamäkis djupfrysenheter.

Svårt i Norden

Men mycket återstår ännu att göra.

— Vi har inte ännu en tillräcklig skalekonomi och tillräckligt stor hemmamarknad för att kunnan hävda oss, säger Meincke.

Att Norden har ett kallare klimat än övriga Europa förvärrar ytterligare situationen.

— Det gör exporten av jordbruksprodukter nästan hopplös. Gud avsåg knappast att finländarna skulle idka jordbruk, säger Pauligs VD, Bertel Paulig, pessimistiskt och hänvisar till att skördarna är dubbelt större redan i Skåne och fyra gånger större i England. Det här gör att produktionskostnaderna är synnerligen höga.

Dessutom håller de råvaror som odlas i Finland inte alltid samma kvalitet som de som odlats utomlands.

Den här problematiken aktualiserades senast för en månad sedan då Helsingin Sanomat — presenterade HemholmenIngmans import av vetedeg som ett eventuellt hot mot den inhemska produktionen.

Den djupfrysta degen som importerades från Sverige uppgavs ha bättre egenskaper vid bakningen än deg som gjorts på inhemskt vete.

Orsaken till att man importerade färdig deg är att det krävs tillstånd av statsrådet för att importera säd medan det är fritt fram att importera halvfabrikat. Några dagar senare meddelace /ltasanomat att Hemholmen-Ingmans import var ett ettårigt experiment som nu avslutats därför att den eko FORUN, 12/1988

Es Stig Meincke kommer vi att h nomiska betydelsen var obefintlig. Det är dock möjligt att importen återupptas. Om beslutet, som fattas efter sommaren, blir positivt heter det antagligen att experimentet fortsätter. Detta därför att man inte vill irritera Finlands Bageriförbund mera än nödvändigt.

Dramatisk förändring

Enligt Meincke förändras konkurrenssituationen dramatiskt i livsmedelsbranschen i och med år 1992. Detta speciellt om man tidigare utnyttjat det han kallar konstgjorda skydd, d v s orealistiska prisutjämningar och importavgifter. Det finska prisutjämningssystemet innebär att råvaran till produkter som exporteras får köpas till världsmarknadspris. Importvaror beläggs med en importavgift som är lika med skillnaden mellan råvarans världsmarknadspris och dess pris I Finland.

Till detta kommer smygprotektionismen. Det talas t ex om två gästtillverkare som bildat en laglig kartell och har tillstånd att importera råvaran till världsmarknadspris. Trots det skyddar vi oss mot gästimport genom en importavgift i storleksordningen 28 procent. Och det är något som inte upphör att förvåna en.

Meincke konstaterar att de finska livsmedelsföretagens konkurrensberedskap på de internationella marknaderna är bristfällig.

Mera frihandel

Andra förändringar som berör livsmedelsbranschen är att listan över frihandelsvaror förlängs. Idag tillämpas frihandel på ca 40 procent av livsmedelsprodukterna i Finland. Prisutjämningssystemet vid export reduceras men fortlever doc — Ytterligare harmoniseras tekniska normer och standarder, d v s varudeklarationer och liknande. Och det innebär att möjligheterna till smygprotektionism minskar.

För jordbruksprodukternas del tror Meincke inte på några omedelbara omvälvande förändringar. Här kommer förändringarna först i samband med de GATTförhandlingar som förs i slutet av 90-talet.

Den här uppfattningen delas också av Pauligs VD, Bertel Paulig. Han tillägger att Finland saknar både politisk och ekonomisk beredskap för att kunna delta i integrationen. Det beror bl. a på subventionerna och skyddstullarna som inte försvinner genast vid ingången av år 1992. Men ju mera förädlade produkterna är desto snabbare berörs de av integrationen.

Summan är att 90-talet — och dit är det minsann inte långt — ställer enorma krav på finländsk livsmedelsindustri. Gör vi ingenting nu är loppet snart kört och utländska storföretag tar över.

Enligt Meincke finns det redan tydliga indikationer på att köpsugna utländska företag noggrannt kartlagt den finländska livsmedelsindustrin. Svenska Volvo har redan köpt åboföretaget Marco-California via dotterbolaget Felix som är svensk marknadsle dare i fråga om bl a potatisprodukter, ketchup och ättiksinläggningar.

Större hemmamarknad krävs

Strax innan Forums intervju med Meincke har han presenterat 90-talets krav för sin styrelse.

— Det viktigaste, säger han, är att ha en tillräckligt stor bas- eller hemmamarknad och den kan eventuellt, beroende på bransch, uppnås genom samgående eller branschrationalisering. Först därefter kan expansionen gå vidare till det övriga Norden och Europa.

Receptet är bekant. Internationaliseringsmodellen har varit densamma i de flesta branscher.

Den stora hemmamarknaden är ett krav för att producenterna skall få längre serier och få ned priserna på en europeiskt sett konkurrenskraftig nivå.

Härifrån är steget inte långt till strukturomvandlingen, som med all säkerhet fortsätter. . Överkapacitet — finns i hela branschen.

Meincke tar upp kexsektorn som ett exempel. Den består nu av fyra tillverkare: VKT, Jyväs-Hyvä, Kantola och Fazer — samtliga med överkapacitet. Av Fazers kapacitet är mellan 30 och 40 procent outnyttjad.

— Fazer, som är marknadsledare med 37 procent och som har betydande likvida tillgångar, kunde i och för sig köpa upp alla tre konkurrenter. Men vi är också öppna för partnership och samarbete med de andra företagen, konstaterar Meincke.

Samarbetet kunde gälla process- och produktutveckling, marknadsföring, råvaruinköp och tekniskt samarbete. Och då det gäller nordiska företag talar Meincke varmt för den här modellen. Trots en viss rationalisering i början av 70-talet är situationen ungefär densamma i sötsaksbranschen. Här heter de stora pojkarna Panda, Huhtamäki, Chymos och Fazer.

Meincke betonar vikten av att samarbetsförhandlingarna inleds så fort som möjligt med tanke på att branschen bör vara starkt rustad mot slutet av 90-alet.

Lokala smaker

Beträffande bagerisektorn är det knappast troligt att man nämnvärt kan skära ned antalet produktionsenheter med tanke på färskhetskravet och kravet på att brödet skall smaka olika i olika delar av landet.

På sötsakssidan kan man däremot vänta sig att det blir glesare mellan smakupplevelserna. fom Weyrnan, chef för Fazer Konfektyr, sade för en tid sedan i en intervju för Kauppalehti att också smakerna blir allt mera likadana i och med integrationen. Troligt är att några få stora tillverkare svarar för lejonparten av sötsaksproduktionen medan endast mindre tillverkare typ Halva och Brunberg kan bjuda på lokala smakupplevelser.

fortsättning på sid 7 43