Luckor i valdebatten

Taggar: Teman: politik

Ledaren

Luckor i valdebatten

VALDEBATTEN inför det förestående riksdagsvalet har överlag varit ganska lam, och inga tecken tyder på att den skulle bli mer fartfylld under de få aterstäende dagarna. Diskussionen om vår säkerhetspolitik har egentligen varit det enda mer dramatiska inslaget i valkampen.

I övrigt har diskussionen främst kretsat kring de för tillfället överpopulära ”nymoralistiska” frågorna som riksdagens anseende och arbete, missbruk och korruption samt de misstag som begicks i samband med pensionsreformen. Alla viktiga frågor, men ingalunda de enda väsentliga i dagens situation.

Ekonomin och den ekonomiska politiken har däremot fått föga uppmärksamhet utöver rutinmässiga konstateranden att arbetslösheten är stor och problematisk samt att statsskulden växer i oroväckande takt och att något måste göras. Inte ens skattefrågorna har förmått väcka några större känslor.

Denna tystnad om de ekonomiska frågorna förvånar, dels för att den ekonomiska politiken redan under flere år varit den absolut ledande sektorn inom politiken, dels för att vår ekonomiska framtid efter valet varken är särskilt ljus eller väl utstakad.

Tecknena på att det efterlängtade konjunkturuppsvinget är på kommande blir allt starkare ute i världen. Även om det skulle komma fortare än väntat dröjer det innan effekterna börjar kännas i Finland. Vi har fortfarande en period av lågkonjunktur framför oss, som mäste överbyggas så längt det är möjligt. Men ännu viktigare är att börj förbereda uppgångens strategi, hur vi skall kunna dra största nytta av uppsvinget.

En del av elementen finns redan på plats. Omsättningsskattelättnaderna som infördes på hösten börjar bita på allvar då konjunkturen kommer och investeringsaktiviteten ökar. Vissa andra lättnader på skattesidan har också införts. Men fortfarande väntar problem som omfångsbeskattningen, de självägande företagarnas förmögenhetsskatteproblem, de indirekta arbetskraftskostnaderna mm på en lösning.

Det största ekonomisk-politiska problemet är ändå statens egna finanser. Statens starkt ökade skuldsättning har visserligen som fenomen uppmärksammats, men diskussionen om hur problemen skall lösas har varit diffus. Det finns en medvetenhet om att vi inte har råd med nya och kostsamma reformer, men frågan är om enbart äterhållsamhet räcker till. Den stigande statsskulden börjar vara ett strukturellt finansproblerm, som knappast sopas bort av nästa högkonjunktur då skattebasen ökar och en del kostnader faller bort. Utgifterna måste ändå gallras.

Gallringen kan emellertid inte ske helt schematiskt med exempelvis ett visst procenttal över hela linjen. Sådana sparkampanjer berövar ofta den otfentliga sektorn nödvändiga verksamhetsförutsättningar och ökar enbart ineffektiviteten hos byräkratin. Socialsektorn och undervisningen är lockande sparmål pga sin storlek, men kraftiga nedskärningar här kan vara både oändamälsenliga och orättvisa.

Statsutgifterna måste granskas ur en grundläggande, principiell synvinkel. Vilka uppgifter mäste skötas av det offentliga med tanke på grundläggande de demokratiska principer, och vilka kan uppfyllas på annat sätt? Valdebatten har knappast ens snuddat vid detta.

Frågorna rörande utvecklandet av arbetslivet har också passerats med tystnad, trots att situationen på arbetsmarknaden är låst och trots att det är uppenbart att de sk kvalitetsfrägorna uppenbarligen mäste lösas av regering och riksdag. Var står egentligen partierna på dessa punkter?

Energipolitiken - eller egentligen kärnkraftsfrågan - har också effektivt tigits ihjäl trots att de gröna försökt väcka debatt och trots att den nya riksdagen kommer att få ta ställning till utbyggandet av kärnkraften. Partierna har signalerat en viss olust för utbyggandet av kärnkraften, men har nogsamt undvikit en grundligare diskussion.

Samförständspolitiken har i mänga avseenden varit välsignelsebringande för värt land. Den får dock inte drivas så längt att den leder till utslätning och profillöshet på den politiska kartan. Tomrummern fylls snabbt ut av populistiska strömningar och skendebatt av den typ vi sett i TV:ns valutfrågningar.