Norden som hemmamarknad
av Björn Sundell Forum 1983-05, sida 20-21, 16.03.1983
F - RUN “5/83 jeg FRUN
Norden som hemmamarknad
Av BJÖRN SUNDELL
B De enskilda nordiska länderna är små på den internationella arenan, därom råder inga tvivel En ökning av handelsutbytet de nordiska ländema emellan kunde stärka prägeln av de nordiska länderna som en enda stor “familj och bidra till att göra Norden till en hemmamarknad och en starkare bas för företag som exporterar varor till länder utanför Norden.
Craden av nordiskt samarbete i ekonomiskt hänseende kan givetvis mätas på många sätt. Politisk-ekonomiska åtgärder, såsom den gemensamma nordiska arbetsmarknaden utgör ett mätinstrument. Ett annat mätinstrument är nordiska bolags investeringar i grannländerna. Här visar statistiken exempelvis att hälften av alla utländska bolag i Finland, ca 500, är svenska. Nya etableringar sker dock inte i nämnvärd grad i Finland, utan i stället har finska bolag sökt sig över till Sverige.
Ett tredje mätinstrument utgörs av enskilda samarbetsprojekt av typen Volvo-Valmet på traktormarknaden och TeleX-satelliten. Det fjärde sättet att mäta samarbetet — och det är detta vi i huvudsak skall betrakta i denna artikel bygger på handelsströmmarna mellan de nordiska länderna.
Nedåt sedan 1970
När man då talar om Norden som hemmamarknad är just handelsutbytet eller varuströmmarna länderna emellan en god indikator på utvecklingen. Ända fram till åren 1972-73 växte den internordiska handeln relativt stadigt. Det som härefter hänt, framför allt från 70-talets sista år, är inte särskilt uppmuntrande ur deras synvinkel som myntat begreppet nordisk hemmamarknad.
En undersökning som påbörjades 1982 vid Industriens Utredningsinstitut i Sverige, men som ej ännu slutförts eller offentliggjorts, ger er god bild av utvecklingen åren 1965-80. Forskaren bakom undersökningen, Eva Christina Horwitz, som sedermera lämnat sin post inom institutet, har granskat hur de enskilda nordiska ländernas marknadsandelar utvecklats i respektive nordiska grannländer.
Horwitz bygger sin utredning på 41 olika varugrupper som utgör basen för de nordiska ländernas export. Hon har undersökt hur väl varje
Norden borde betraktas som en enda stor hemmamarknad inom de enskilda nordiska länderna! Det här är ett påstående som ofta har framförts när det nordiska samarbetet kommit på tal. Alla goda föresatser till trots visar statistiken dock att den interna nordiska handelns betydelse stadigt avtagit sedan den första hälften av 70-talet.
enskilt nordiskt land kunnat behålla sina marknadsandelar i de andra länderna.
Resultaten av hennes undersökningar framgår ur Figur 2. Som basår har hon valt året 1970 (1970 = index 100), varefter hon granskat hur ett enskilt nordiskt lands export av de ifrågavarande produkterna utvecklats i förhållande till marknadens tillväxt som helhet i Norden.
Figuren kunde lämpligast förtydligas genom att man tar ett land som exempel, låt oss säga Norge. Från 1965 fram till 1974 ökade Norges försäljning av de ifrågavarande varorna i de andra nordiska länderna mera än marknadens tillväxt som helhet. Efter 1974 har norrmännen dock fått ge vika, dvs marknaden har vuxit snabbare i de nordiska länderna än importen av norska varor.
Finland gick framåt
Finland, som ju började från en ganska låg kvantitativ nivå på 60-talet har däremot kunnat öka sina marknadsandelar fram til! slutet av 70-talet.
Eftersom Horwitz’ utrednin omfattar de viktigaste varor som sålts mellan de nordiska länderna, kan man säga att figuren i stort sätt visar i vilken grad ett nordiskt land ersatt importen av varor från de andra nordiska länderna antingen med egen hemmaproduktion eller med import från något utomnordiskt land. Eftersom ersättande hemmaproduktion bara i några enstaka fall varit aktuell, visar figuren de facto i vilket skede och i hur hög grad nordiska varor fått ge vika för import frän andra, utomnordiska nationer. Danmark började förlora marknadsandelar inom den internordiska handeln är 1972, Norge år 1974 och Sverige år 1970. Finlands export till de nordiska länderna ökade dock snabbare än den nordiska marknaden växte (tillväxten uttryckt i ökad totalimport +/förändringar i hemmaproduktionen) vilket innebär att Finland erövrade marknadsandelar under 70-talet.
Horwitz’ undersökning sträcker sig fram till år 1980; vad som därefter inträffat berättar den inte. Med hjälp av tullstatistik från de nordiska länderna kan man dock fortsätta kurvorna, och detta har gjorts i Figur 2 för Finland. Tulstatistike - snart ett minne blott visar att trenden för Finlands del bröts från och med 1981. Fram till dess hade de andra nordiska ländernas import från Finland ökat snabbare än de här ländernas totalimport.
Är 1981 ökade importen från Finland dock något långsammare än totalimporten, och 1982 betydligt långsammare. Därmed har den internordiska handeln också här fått ge vika för handel med utomnordiska länder.
Vissa reservationer
Figur 2 visar alltså att den internordiska handeln rmminskat i betydelse sedd i relation till de nordiska ländernas totala handelsutbyte. Figuren är riktgivande och skall därför betraktas med en viss föriktighet. Kurvorna bygger delvis på handelns värde, inte på volymen. Inflationen har drabbat olika produkter på olika sätt och dessutom förvränger valutakursförändringar i viss mån resultaten. Men trots dessa reservationer visar figuren
Tabell 1
Nordens respektive Sovjets betydelse för finsk export (1)
Norden Sovjet 1977 = 25,0 6 19,4 Yo 1978 = 23,9 17,8 1979 = 25,5 13,8 1980 = 24,4 17,6 1981 21,5 24,7 1982 = 20,6 26,7 1983 Gan) 17,8 32, (1) dvs den procentuella andelen av Finlands totalexport som gick till ifrågavarande område. Källa: Tullstyrelsens statisti Å— — med all tydlighet, att Nordens betydelse som hemmamarknad har minskat och att någon form av mättnad inträffade i mitten av 70-talet.
Den som ställer sig skeptisk till ovannämnda slutsatser kan betrakta Figur 1 och tabell 1 som ser på utvecklingen ur finländsk synvinkel. Toppåret 1979 gick 25,5 procent av den finländska exporten till de nordiska länderna. 1982 var motsvarande siffra 20,6. Sovjets andel har till följd av oljeimporten och projektexporten samt exporten av bla fartyg och konsumtionsvaror till Sovjet, ökat till 26,7 4 1983 från 13,8 4 1979.
Trenden är densamma vad beträffar Finlands import av nordiska varor. Tullstatistiken visar att 20 procent av Finlands totalimport toppåret 1978 kom från Norden. Nordens andel var i fjol 16,6 94.
Som läget är för närvarande, är Norden i betydligt mindre grad en hemmamarknad än på 70-talet. Det vore alltså skäl att —- medan tid är — fundera över de praktiska möjligheterna att bryta den negativa trenden.
Statsminister Olof Palmes krav på skydd för den svenska tekoindustrin, svenskarnas stramare hållning gentemot introduktionen av nya nordiska bolag på stockholmsbörsen, bristen på intresse att i praktiken öppna dörrarna för utländska bolag på helsingforsbörsen, svenskarnas och norrmännens begränsningar vad gäller importen av danskt kött, spårvagnsaffären i Göteborg där svenska spårvagnar tydligt prefererades framom finska, samt den finländska inställningen till Navire-affären vilken innebar att norrmännen inte fick köpa bolaget som istället gick till Kone och Wärtsilä, visar att det fortfarande finns en hel del revirtänkande. Många klyftor måste överbyggas innan man i praktiken kan tala om Norden som en hemmamarknad. O
SOVJET
NORDE ’ 77 78 79 80 81 82 77 78 79 80 81 82
Figur 1. Nordens respektive Sovjets relativa andel av Finlands totalexport. (Källa: Tullstyrelsen)
Index . Figur 2.
Index 1970-100
FINLAND
SVERIG 1980 198 1970 1975
Figur 2. Den interna nordiska handeln. Figuren visar förändringarna inom de enskilda nordiska ländernas import av nordiska varor. Basåret är 1970. Exempel: Importen av finländska varor inom de andra nordiska länderna ökade under de flesta åren under 70-talet snabbare än de nordiska ländernas import i genomsnitt. Däremot minskade de svenska varornas andel av den nordiska totalimporten. Se artikeltexten för närmare förklaring. (Källa: Eva Christina Horwitz, Industriens Utredningsinstitut, samt nordisk tullstatistik 2 s 21