Lyckad jungfrutur för Sovjets Buran

av Mihail Tjernytov Forum 1988-20, sida 32-33, 15.12.1988

Taggar: Orter: Sovjetunionen

Gasledning..

fortsättning från föreg sid lagd, och likaså hur konsumtionen kunde öka under närmaste tjugo åren fram till år 2010. De siffrorna förekommer också i Nordiska ministerrådets rapport.

Rapporten hävdar optimistiskt att Nordens nuvarande förbrukning av naturgas på ca 4 mrd kubikmeter per år skulle kunna höjas fyrfemfalt inom loppet av tio år. Av gasleveranserna skulle Norges andel då kunna vara 5—7 mrd mö/år.

När det gäller Danmarks deltagande i den samnordiska gasmarknaden utgår man i rapporten från att de små danska gasreserverna (Danmark 200 mrd m?, Norge 3 100 mrd m?) knappast hinner till för annat än nuvarande gasleveranser till Sydsverige och Mellaneuropa, och senare som gasköpare från Norge.

Neste uppskattar att gasförbrukningen i finland växer från nuvarande 1,8 mrd mi/år till 5 mrd mi/år före utgången av 90-+alet. Det anses realistiskt.

Det innebär att det sovjetiska gasröret fylls enbart av finländska behov redan före år 1995. För Sverige skulle det då bli kvar en mycket liten mängd 1993—95 och inget alis under senare hälften av 90-talet.

Alliså, menar ministerrådet, måste en stamledning byggas från Norge till Mälardalen och vidare till Finland. Det skulle vara viktig infrastruktur för alla tre länder. Ungefär 1000 kilometer klok energipolitik. €

Teknikforum..

fortsättning från sid 1 visningens målsättningar som i allmänhet riktiga, pekar man på många brister som borde tillrättaläggas. Enligt kommittén saknar den naturvetenskapliga undervisningen tex på alla nivåer möjligheter till tillräcklig experimentell verksamhet. Detta återspeglas såväl i studieplaner och -metoder som i studiematerialet. | gymnasierna är undervisningsprogrammen i de naturvetenskapliga ämnena så betungande att de inte kan genomföras på ett sätt som ger eleven praktiska möjligheter att ta del av den kunskap som erbjuds och få en helhetsbild av densamma. I gymnasierna är grupperna på de obligatoriska kurserna i allmänhet så stora att experimentell undervisning inte kan komma ifråga. Eftersom obligatoriska kurser i fysik inte ingår i gymnasiets läroplan, anser kommittén, att grundutbilaningen i fysik är bristfällig.

Innehållet i kurserna i matematik uppfyller inte heller helt de krav som samhället och den vetenskapligt-tekniska utvecklingen ställer. Även informationstekniken som ett hjälpmedel i matematikundervisningen anses tillsvidare vara på utvecklingsstadiet.

Kommittén pekar även på bristen på behöriga lärare och på lärarnas bristande kunskaper speciellt i matematik och fysik. Vidare tar man fram förhållandet mellan journalister och forskare, som inte alltid förstår varandra, och forskarnas ofta svaga förmåga att popularisera vetenskap.

32

B U RA N oda övertygade sovjetexpertise et här var verkligen fascinerande: en strålande landning utan pilot. Det skulle jag aldrig ha trott, om jag inte sett det med egna ögon, utbrast den mycket erfarna rymdflygaren Georgi Gretsko, när han tillsammans med andra som samlats I flygledningscentret i Baikonur på en stor bildskärm i en direktsändning från rymdflygfältet såg hur ett stabilt flygande mycket tungt, lokomotivliknande aggregat dök fram ur de låga molnen och efter en vacker gir landade på startbanan.

Flygledningscentret brast ut i våldsamma ovationer, när den sovjetiska rymdskytteln Buran (Snöstormen) landade efter sin första testflygning.

Tre timmar tidigare, när Buran förbereddes för flygningen, var stämningen en annan. Det är lätt att förstå, eftersom kombinationen Energia-Buran är en mycket komplicerad rymdteknologisk helhet, där allt måste fungera exakt och vilken liten detalj som helst kan leda till tråkigheter — milt sagt.

Murphys finger med i spelet

Två veckor efter det första uppskjutningsförsöket hände det sig att en av serviceplattformarna inte frigjorde sig från skytteln utan blev kvar för bråkdelen av en sekund. Som tur var reagerade datorn blixtsnabbt på felet och avbröt nedräkningen. Och om det inte skulle ha gått så här lyckligt? Var och en kan föreställa sig vad som händer när över 2 000 ton raketbränsle fattar eld.

General Vladimir Gidulinja sade efter att starten uppskjutits att han var glad över det skedda: man fick tillfälle att ännu en gång kontrollera allt från början. Den felaktiga serviceplattformen undersöktes noggrant Men vem kunde garantera att inget annat fel skulle komma fram?

Berättelser om felfritt fungerande tekniska system är typexempel på slappa tidningsskriverier, trots att folk inom rymdtekniken verkligen strävar till att systemen skall fungera felfritt så långt som möjligt.

Obemannade flygplanslandningar

Den första automatiska landningen med Buran föregicks av sextio landningar med flygolanet 7U-154. Planet hade besättning, men manöverutrustningen rördes inte. Det enda besättningen gjorde var att följa med hur automatiken fungerade.

En ”dublett” av Buran sköts upp tiotals gånger och landade på nytt på flygfältet med automatstyrning. Hur många blindlandningar av denna typ skulle krävas, innan tvivlen inte längre pinade konstruktörerna? Vad kan göras när det färdiga EnergiaBuran-systemet, fullständigt klart för en andra uppskjutning, börjar täckas med ett isskikt på grund av ett oväntat lågtryck?

Den enklaste lösningen hade varit att skjuta starten på framtiden en gång till. Det hade emellertid medfört ett par veckors extra arbete igen och hade utöver materiella kostnader skapat ny stress. Erkännande bör ges för modet hos de människor, som vågade ta risken — om än en väl avvägd risk.

På rymadflygfältet var förberedelsearbetena för uppskjutningen febrilast natten mellan den 14 och 15 november, då skytteln började matas med bränslekomponenter. Klockan fem på morgonen var ”handarbetet” slutfört och då var det den automatiska utrustningens tur att fortsätta startförberedelserna.

Efter en timme dundrade bärraketen Energias motorer igång och lyfte Buran från startplattformen upp | bana. Starten var ingen speciellt vacker syn: det var molnigt och skytteln försvann nästan genast ur sikte.

Sedan var det bara att övergå till den prosaiska tekniska övervakningen.

— Sidoenheterna har avskiljts, meddelade operatorn när skytteln hade stigit till 60 kilometers höjd.

— Bärraketen har avskiljts från farkosten.

20/1988 FORUN — Banmotorerna har startat. Allting klaffade, helt enligt programmet.

Automatiken fungerade

Under den första flygningen gjorde Buran endast två varv av den enkla orsaken, att den egentliga banandelen inte bekymrade konstruktörerna speciellt mycket. Erfarenheten från rymdflygningar visar, att det sällan inträffar överraskningar i inloppsbanan. Aven Burans flygning gick noggrant enligt manuskriptet.

För Tlygledningen uppstod problem förs när skyttelns bromsmotorer hade startats: skytteln började gira, den tog en omväg på 80 kilometer åt höger och 20 kilometer åt vänster. I princip var även detta normalt, men vem vet vad sådant irrande kan leda till? Först då fjärrkontrollen tog farkosten i sina osynliga, men fasta elektroniska tyglar, blev det klart, att skytteln noggrant lyder kommando från den automatiska utrustningen.

Buran hade tagit det första steget mot rymden — och gjort det övertygande. €

Oo Text: Mihail Tjernytjov (APN en sovjetiska rymdskytteln Bura genomförde på morgonen den 1 november en lyckad testflygning. Starten lyckades i andra försöket. Den första nedräkningen hade två veckor innan stoppats av automatiken på grund av ett fel. Denna gång fungerade allt klanderfritt, uppskjutningstekniken, bärraketen Energia och själva skytteln.

Konstruktionen av rymdsystemet Energia-Buran, som skall användas flera gånger, har pågått i ett tiotal år. Till sina tekniska egenskaper avviker Energia-Buran väsentligt från den amerikanska motsvarigheten Shuttle.

När USA i tiden gick in för rymaskyttlar, frångick man samtidigt engångsraketerna nästan helt och hållet. Det antogs, att skyttlarna skulle bli mer ekonomiska än engångsraketer med tillräckligt många flygningar, några tiotal per år.

Praktiken utvisade emellertid, att det var svårt att följa en så stram tidtabell. Sedan kom Challenger-olyckan, som stoppade flygningarna för en lång tid.

Från år 1981 fram till nu har Shuttleflottiljen, som består av fyra farkoster, genomfört 25 flygningar. Några inbesparingar har inte åstadskommits.

Kostnadskrävande program

De amerikanska rymdskyttlarna har även annars kritiserats mycket, framför allt därför att de har tärt på många andra forskningsprogram, som kunde ha realiserats på billigare sätt. Hur förhåller man sig till dessa problem i Sovjetunionen — I princip är vilket projekt som helst i denna bransch mycket kostnadskrävande, säger direktör Aleksandr Dunajev vid den sovjetiska rymdflygstyrelsen. — Effektivite ten och lönsamheten med bemannade flygningar är mycket aktuella frågor i Sovjetunionen. Men man mäste inse, att det är omöjligt att åstadkomma något nytt på rymdflygningens område utan statens stöd. En helt annan sak är att utnyttja befintlig teknik. Då kan kostnaderna täckas, och dit strävar även Sovjetunionen genom att börja med kommersiella rymdflygningar.

— När det gäller farkoster, som kan användas många gånger, är det givetvis oförmånligt — både ur teknisk och ekonomisk synvinkel — att använda sig av en enda. Därför skall vi bygga några farkoster, som vi sedan använder i flera år. Men det blir ingen intensiv användning med 20—30 flygningar om året.

För specialuppgifter

De sovjetiska experterna har aldrig ens övervägt att frångå användningen av engångsbärraketer för att transportera olika objekt i omlopp runt jorden. Tvärtom står engångsraketerna fortfarande för mestadelen av transporterna. Skyttlarna är till för specialuppgifter, för att transportera experter upp i rymden, för reparationsarbeten eller för att hämta ner utrustning till jorden. Frakttransporter ombesörjs vid sidan av andra uppgifter genom att en farkost alltid kan ta lite extra last.

Det är betydligt — upp till hundra gånger — dyrare att transportera nyttolast med ett skyttelsystem än med engångsraketer. (Sovjetiska experter uppskattar att transportkostnaderna för ett kilogram nyttolast är 10 000—15 000 USD — red) Därför kommer de sovjetiska skyttlarna att skjutas upp i rymden 2—3, högst 4 gånger om året.

Startvikten för Energia-Buran är 240 ton, av vilket bränslets andel utgör cirka 90 procent. Själva farkosten väger över 100 ton inklusive en nyttolast på cirka 30 ton. I princip kan upp till tio personer, besättningen inräknad, arbeta i farkosten.

Sovjetiska Buran och amerikanska Shuttle kan allmänt taget jämföras med varandra. Den sovjetiska farkosten har något större effekt, men då bör beaktas, att den används i svårare förhållanden. De amerikanska rymdcentren ligger närmare ekvatorn och därför klarar sig de amerikanska bärraKketerna med mindre energi än de sovjetiska.

Automatisk landning grundläggande

Buran genomförde sin första testflygning utan besättning. Varför — Automatisk landning är för den här typen av farkoster en grundläggande uppgift, som är viktig även för luftfarten, säger Dunajev. — Resultaten från den första flygningen klargjorde när det blir aktuellt med en bemannad flygning.

— Även på detta plan avviker vår inställning från den amerikanska. Förenta Staterna inledde med bemannade flygningar genast, medan vi i stället undersöker resultaten från den första flygningen, hur farkosten landar på startbanan, och sedan fattar beslutet. Men vi kan inte ännu säga, att Burans nästa flygning är bemannad.

Efter att på tre timmar ha rundat jorden två varv landade den sovjetiska rymdskytteln prydligt på startbanan, som ligger några kilometer från uppskjutningscentret. Enligt experterna lyckades den första testflygningen av Buran strålande. L 33