Mannerkoski och VTT

av Ragnhild Artimo Forum 1987-09, sida 16-18, 21.05.1987

Taggar: Bolag: VTT Personer: Markku Mannerkoski Teman: forskning

Mannerkoskt, VTT:

VETENSKAP OCH FORSKNING PRODUKTIONSFAKTORE — Rutintest är inte nyskapande forskning, säger Markku Mannerkoski, VTT:s nya generaldirektör. — FoU-resurserna måst stärkas och statens andel av förskningsmedlen måste ökos. Vi behöver en förbättrad teknisk berecskap också för ott KUNNA ta emot nytt kunnande.

1 men Teknillinen Seura och Högskole ingenjörernas och arkitekternas centrafförbund HAC-KAL aktualiserade frågan i en resolution inför regeringsförhandlingarna. Markku Mannerkoski, generaldirektör för Statens tekniska forskningscentral VTT sedan april (se även Nya utmaningar i Forum 2/87), anser frågeställningen irrelevant — Många länder har en vetenskaps- och teknologiminister. Här i Finland har vi en existerande vetenskaps- och teknologipolitisk apparat, och Statens råd för vetenskap och teknologi uppställer målsättningarna. Det är inte nya organ vi i främsta rummet behöver, utan ett definitivare engagemang från statens sida när det gäller de stora linjerna. Statens forskningsmedel släpar efter godkända planer. Och hela den nationella forskningssatsningen ligger ännu långt under den 2 procent av BNP som vi inom kort måste uppnå — även om satsningarna har ökat relativt bra under 80-talet.

Generaldirektör Mannerkoski ställer sig dock inte helt främmande till tanken att ansvaret för vetenskap och forskning skulle centraliseras till ett enda ministerium, men för att den önskade effekten skulle uppnås borde ett helt nytt ministerium med en stab av sakkunniga inrättas.

Merparten, nästan två tredjedelar, av allt forsknings- och utvecklingsarbete i Finland utförs av/inom företagen. Mannerkoski finner inte denna obalans i sig negativ; nyckelfrågan är nödvändigheten att öka och intensifiera den forskning den offentliga sektorn svarar för. I grunden handlar det om behovet att höja ”det andliga aktiekapitalet”. Utan en målmedveten och intelligent riktad satsning är ett nationellt teknologiskt bakvatten inte bara en risk, utan en realltet.

Bror vi en teknologiminister? Suo Tio procent är taket?

Behovet att stärka den nationella forskningsprofilen är ett återkommande tema i festtal och föreläsningar, men har ofta negligerats i (statsbudgetsammanhang. För VTT betyder det en subtil men definitiv begränsning av antalet nya forskar- och andra vakanser. Antalet anställda idag är c 2 500. — De senaste fem åren har VTT haft en ökning om 70-130 manår per år. 1981 var fortsättning på s 1 — VTFEsS utveckling förutsätter fördjupad och mera långsiktig forskning, och kontinuerlig satsning på nya forskningsområden, säger Markku Mannerkoski, ny generaldirektör för Statens tekniska forskningscentral.

9/1987 FORUM,

IImarinen utbetalade 2,5 miljarder i pensioner

Nyckeltal över vår gemensamma pensionstrygghet år 1986

Utbetalda pensioner, milj.mk 24982 +20792 Premier, milj.m 32299 +11292 + 934 Avkastning av placeringarna, milj. mk 1273,8 + 9,6 4503,7 +10,794

Utbetalda pensioner, st. 113 474 Nybeviljade pensioner, st. 13533 +33,1 4 Omsättning, milj. mk Försäkringar, st. 74253 + 19924 Lån sammanlagt, milj.mk

Pensionsförsäkringsaktiebolaget

ILMARINEN

Eriksgatan 41, 00180 Helsingfors .Telefon (90) 184 11187,9 +12,69 fortsättnin ökningen 138, dvs 7,5 procent, 1986 73 manår eller drygt 3 procent. Av 100 planerade nya tjänster skulle 80 finansieras genom uppdragsforskningen och bara 20 skulle belasta statsbudgeten. Men staten vill bromsa upp personaltillväxten — i sig en sund trend, men inbesparingsobjektet är kanske inte så välbetänkt. VTT är en viktig forskningsinrättning, och budgetuppbromsningen inkräktar på våra möjligheter att åstadkomma resultat.

Idag svarar VTT för cirka 10 proceni av allt tekniskt forskningsarbete i landet — mer än samtliga tekniska högskolor tillsammans. Centralens forsknings- och utvecklingsarbete tjänar såväl näringslivet och produktionen som samhället.

— Men rutintest och en del av uppdragsforskningen är inte i egentlig mening nyskapande. VTT:s utveckling förutsätter möjligheter till fördjupad och mera långsiktig forskning, och möjligheter att avdela resurser för nya potentiellt viktiga områden. En restriktiv politik kringskär dessa möjligheter, fastän VTT oavlåtligt måste omallokera sina resurser att svara mot nya behov.

Program och projekt

VTT:s forskningsprogram är ett viktigt led i strävandena att öka och fördjupa centralens eget kunnande på aktuella tyngpunktsområden. Tio program har startats, och årstakten är i genomsnitt tre nya program med en “”körtid” på ungefär tre år. Årets forskningsprogram gäller plastteknik (se Forum 8/87), optoelektronik och undervattensteknik.

— Programmen har en årsbudget på knappa 40 Mmk. I personella resurser kräver varje program 9—16 manår — eller personår heter det visst nu. Det är alltså fråga om program av rätt betydande format, och det har visat sig att detta arbetssätt gett goda resultat i relation till insatsen.

Tyngdpunktsområden som VTT de närmaste åren satsar på är bla rmekatronik (där också TEKES/Teknologiska utvecklingscentralen i vår kört igång ett program, se Forum 5/87), informationsteknologi, styckeproduktionsteknik, bioteknik och rymdteknik.

Konkurrens om nya enheter

Statens tekniska forskningscentral har idag enheter på sex orter: centralförvaltningen och merparten laboratorier finns ute i Otnäs-Esbo, dessutom finns enheter i Helsingfors, Tammerfors, Uleåborg, Jyväskylä och Outokumpu.

— lnititativ till grundandet av nya laboratörier har kommit från städerna själva. I år grundas i Tammerfors ett maskin- och anläggningstekniskt laboratorium. 1988 står två nya enheter på programmet — I Jyväskylä en sektion till laboratoriet för databehandling och i Villmanstrand en sektion till laboratoriet för verkstadsproduktionsteknik.

18

Uleåborg vill ha ett optoelektroniklaboratorium, och både Åbo och Kuopio föreslår ett laboratorium för bioteknik…

Mannerkoski verkar alls inte missnöjd över detta sakernas tillstånd — Det är glädjande att man runtom i landet känner intresse och förtroende för VTT. Men vår ”decentralisering” handlar om placeringen av de nya enheter VTT behöver för sin verksamhet, och som kan finansieras, och inte om att utlokalisera enheter som re VTT:s halvledarlaboratorium i Esbo.

dan etablerats. Varken pengar eller andliga resurser borde splittras på alltför många enheter.

Företag! Kräv fortbildning!

Forskarbristen kan i sista hand bara lösas utbildningsvägen.

— Öm den tekniska utbildningen motsvarar dagens krav, är den redan utdaterad. Den måste föregripa morgondagens krav, säger Markku Mannerkoski. — Både kvantitet och kvalitet måste tillgodoses. Den kvantitativa sidan har alltid varit problematisk: industrins rekrytering av folk med teknisk utbiloning varierar i takt med konjunk turerna, vilket försvårar långsiktig planering vid de tekniska utbildningsanstalterna. Då beslut om nya utbildningsprogram måste fattas minst ett år | förväg, och den totala studietiden för exempelvis diplomingenjörer är 6—7 år, är problemet svårt att komma åt.

Studietiden är klart för lång idag.

I andra ändan av utbildningscykeln finns sedan behovet av och möjligheterna till fortbildning och avläggande av högre examina. Mannerkoski nämner Nokias ”doktorsfabrik” (Se Forum 2/87) som ett glädjande men ensamt exempel.

— Faktum är att arbetsgivarna med förvånande små insatser kunde befrämja fortbildning vid sidan av eller inom ramen för arbetet. Det är viktigt för den nationella tekniska kunskapsnivån att företagen genom sådana prioriteringar visar betydelsen och värdet av fortbildning, och bidrar till att motivera sina anställda till självutveckling.

Inom högskolorna är det viktigt att snabbt få till stånd förbättrad fortbildning. Som exempel konstaterar Mannerkoski, att assistentvakanserna, de mest naturliga fortbildningsplatserna, redan nu ofta nog är besatta med studenter — eller doktorer. Assisteniernas förmåner borde bättre följa samhällets behov av kvalificerad arbetskraft på olika sektorer.

Gärna hjärnexport

Vart tar duktiga forskare väger? Är brain drain ett stort problem på den finländska forskararenar — Nej, säger Mannerkoski kategoriskt. — I många fall skulle litet mera brain drain vara välkommet; det finns efterfrågan bara på dem som åstadkommer bra resultat. Hittills har gallringen i leden inte varit iögonenfallande. Problematisk har den blivit bara i några få fall då hela forskarteam stuckit iväg — med allt sitt kunnande och alla sina rön. Det betyder nolläge här, och att börja om från scratch.

Om det internationella forskningssamarbetet säger Mannerkoski, att såväl det nordiska som ett vidare internationellt samarbete expanderade kraftigt under 70-talet. En ny, aktiv trend kan de nya internationella samarbetsmodellerna — Eureka, ESA m fl — anses representera, Men de räcker inte ensamma.

Det är extra viktigt för ett Iitet, perifert beläget land att försäkra sig om kunskapsutbyte. Naturligtvis måste utbyte basera sig på att den som vill ha, också skall ha något att ge. Det är hela forskningsproblematiken i ett nötskal.

Ragnhild Artimo 9/1987 FRUN,