Måste vi rädda bankerna?

av Håkan Nylund Forum 1992-04, sida 05, 26.03.1992

Taggar: Teman: banker

LEDAREN

Håkan Nylund (grundräntebunden låntagare , ne ww

C åste vi rädda bankerna tatsmakten fattade senaste vecka beslut om et omfattande stödpaket för bankerna i vårt land.

Stödpaketet skall stärka bankernas kapitalstruktur och därmed deras möjligheter att bevilja krediter. och förbättra deras lönsamhet. Aven om paketet tek niskt är uppbyggt så att skattebetalarna direkt står för bara en liten del av stödet. så har det ändå hunnit väcka en kör av protester. Skall skattebetalarna och låntagarna betala räkningen för bankernas kasinoäventyr?

Svarct är förstås ja. Det är de berömda ”vanliga medborgarna” som måste stötta upp bankerna, eftersom det är de och inte Storkapitalisterna som har pengarna här i landet. Skattebetalarna och bankkunderna äger också största delen av landets banker. Andels- och sparbankerna ägs helt av sina deponenterkunder, Postbanken och numera SCAB av staten och därmed skattebetalarna, och affärsbankerna i stör utsträckning av små, vanliga aktieägare. I stödoperationen är vi alltså ute och tryggar vår egendom.

Sett i ett större sammanhang är vi ute och tryggar hela vår nationalekonomi. Hur impopulära bankerna än må vara, så är de någonting mer än vanliga företag (och borde förstås ha skötts med mer ansvarskänsla). Bankerna är blodomloppet i hela ekonomin, och ansvarar för betalningssystemet och dess stabilitet. Bankkrascher i stor skala måste vara omöjliga i en utvecklad ekonomi, eftersom storkonkurser — som ingalunda ännu står för dörren — skulle rubba grundläggande samhällsfunktioner och förtroendet för vår ekonomi. Vår egen krassa fördel kräver att bankerna hålls flytande.

Bankernas dåliga skick beror i många fall — men inte alla — på baksmällan från kasinoekonomin. Många banker ägnade sig åt en fullkomligt vettlös risktagning, en risktagning som hade slutat illa även under gynnsammare konjunkturer. Alla aktic- och fastighetsaffärer kunde helt enkelt inte ha gått ihop ens med en fortsatt dundrande högkonjunktur. Men hur många av oss vanliga låntagare är själva helt oskyldiga? Många som sitter fast i bostadslånefällan har själva traskat in i den, drivna av samma snikenhet och spekulationslust som bankerna.

En följd av kasinoekonomin som bankerna helt själva ansvarar för är, att de började försumma sin grundbusiness att ta emot depositioner, ge lån och förmedla betalningar. Den sortens verksamhet var tjafs för kamrerstyper, medan de egentliga pengarna skulle tjänas på ”affärer”. Nu betalar bankerna dyrt för sitt misstag. och försöker febrilt bygga upp den gamla bankaffären igen.

Men trots att räkningen från kasinot spelar en stor roll i bankernas krisdrama, så börjar de allmänt dåliga tiderna vara den faktor som tynger mest. Bankernas stora kreditförluster består i allt mindre utsträckning av enskilda, stora smällar från felspekulationer. och allt mer av ackumulerade småförluster från normal kreditgivning. Detta befriar inte bankerna från deras ansvar och skuld till eländet, men gör det litet lättare att förstå dem.

Flertalet banker är inte i ett så dåligt skick. att sam hället absolut måste träda in för att rädda dem. Stödoperationen behövs för att få bankerna på fötter utan att det drabbar samhällsekonomin alltför hårt. Om bankerna enbart på egen hand skulle sätta sitt hus i skick skulle saneringen drabba bankkunderna hårt. Bankerna skulle vara tvungna att driva en oerhört försiktig men hård kreditpolitik, där ingen risktagning sunde tillåtas. Följden kunde då bli en kreditdepression, som skulle fördröja samhällsekonomins återhämtning med flera år. Stödoperationen handlar alltså mer om att stöda hela ekonomin än om att rädda banerna. Stödet skall för det första ge bankerna ett kapitaltillskott. som höjer deras soliditet och därmed deras möjigheter att bevilja krediter. Pengarna ges som statsgaranterade lån i en form som jämställer dem med eget apital. Bankerna betalar räntan på lånen, och skall senast om fem år betala dem tillbaka. Skattebetalarna ger alltås inte bankerna några pengar. utan bidrar bara med sin kreditvärdighet. som är bättre än bankernas. Om inte bankerna kan betala tillbaka lånen förvandlas de till aktier. vilket väckt farhågor om en smygsocialisering. Men om läget är så dåligt att klausulen träder i kraft är socialiseringen antagligen ett av de minsta bekymren!

En annan bit i stödpaketet är grundandet av en garantifond, som bättre än nuvarande system säkrar spararnas depositioner om en bank skulle gå omkull. och som också på annat sätt kan stöda bankerna med garantier. Här kan man fråga om det är rimligt att alla depositioner ges en total garanti? Stora, högavkastande placeringar i marknadspengar borde i princip ses som placeringar förknippade med en viss risk, och inte som vanliga bankdepositioner. En total garanti av all inlåning kan i värsta fall uppmuntra placeringar till extra hög ränta i svaga banker, som bl.a. skedde under sparbankskrisen i USA.

Den del av stödpaketet som väckt mest protester är höjningen av grundräntan med en procentenhet så, att låneräntorna stiger utan att depositionsräntorna gör det. Åtgärden förbättrar klart bankernas räntebidrag — skillnaden mellan räntan på in- och utlåning som bankerna bl a lever på — och därmed lönsamheten. Den minskar också i någon mån skillnaderna mellan de gamla, billiga grundräntebundna lånen och de nya, dyra marknadsräntebundna lånen. Höjningen drabbar i stor utsträckning bostadslånen, vilket förklarar protesterna tillsammans med den principiella obehagligheten att spelreglerna plötsligt förändras mitt under pågående spel.

Man måste dock komma ihåg, att de billiga, grundräntebundna lånen i praktiken inneburit en stor ojämlikhet mellan låntagarna och i många fall en inkomstöverföring från mindre välbärgade låntagare till välbärgade. Unga bostadsköpare och låntagare som ofta har en svagare ekonomi har fått ta dyra, marknadsräntebundna lån, medan äldre låntagare med en ofta stabilare ekonomi haft gamla, billiga lån. Även om grundräntehöjningen inte omedelbart lättar räntebördan för någon kommer den på sikt att utjämna ojämlikheten mellan låntagarna.

F RUN 4/1992