Minusränteknarkare
av Stefan Törnqvist Forum 2016-05, sida 11, 26.05.2016
Kan vi någonsin återgå till normaliserad räntenivå och penningpolitik? Det har nu gått åtta år sedan finanskrisen och räntorna ligger fortfarande vid noll eller under, medan ”sedelpressen” (en stimulanspolitik avsedd att bidra till inflation) fortsättningsvis går i Europa och Japan.
[caption id=“attachment_8035” align=“alignright” width=“213”]
Stefan Törnqvist har 25 års erfarenhet av bankbranschen, som företagare och vid Ålandsbanken.[/caption]
Trots all stimulans har tillväxten under alla dessa år varit svag i västvärlden och världsekonomin hålls igång främst av utvecklingsmarknaderna samt av att samhällen och hushåll i västvärlden fortsätter att skuldsätta sig.
Finanssektorns kapitalkrav har höjts varvid banker, försäkringsbolag och pensionsinstitut överlag är någotsånär solida. Storföretagen har samlat på sig stora kassor men de investerar väldigt lite som följd av överkapacitet inom de flesta branscher. I brist på investerande företag har konjunkturen förblivit så svag att ekonomin inte tål en normalisering av ränte- och penningpolitiken. Hur hamnade vi här?
Oskulden försvann. År 1971 kopplade USA loss dollarn från guldet för att kunna finansiera sig med sedelpressarna.
År 1980 lärde Ronald Reagan hela världens politiker hur man vinner politiska val genom att skuldsätta staten. Under 1980-talet avreglerades finansmarknaderna, varvid också hushållen började skuldsätta sig och tacka politikerna för sin nyvunna ”levnadsstandard”.
Under 1990-talet började USA:s centralbank svara på varje finansiell störning med räntesänkningar, vilket drev på skuldsättningen ytterligare. I början av 2000-talet sänktes bankernas kapitalkrav (Basel II) och skuldsättningen blev en lånefest. Denna ledde till finanskrisen, som dock inte tilläts eskalera då centralbankerna sänkte räntorna till noll och startade de virtuella sedelpressarna (nu då en stor del av pengarna i samhället inte är fysiska). Ett sista försök att hålla liv i lånefesten, alltså.
Hyperstimulerat skuldträsk. ”Det nya normala” är idag en statsskuld om 100 procent av BNP, svag tillväxt och ett årligt budgetunderskott på 3–5 procent, samtidigt som centralbankerna stimulerar med minusräntor och sedelpress.
Ett hushåll som är kapabelt att amortera tusen euro per månad i räntor kan ha en skuld på en miljon euro till följd av dagens räntenivå. Avigsidan av detta är att ökad skuldsättning innebär förhöjd räntekänslighet.
Till exempel för finska staten med cirka 100 miljarder euro i statsskuld innebär varje enskild procentenhet i lånestockens räntenivå en ytterligare miljard i budgetbalansen. Också finansmarknaderna är mycket högt värderade som följd av låga räntor. Dagens kurser klarar knappast av en kombination av recession och förhöjda räntor.
Banker och försäkringsbolag är också räntekänsliga då de nya myndighetskraven tvingar dem att ha stora innehav av statsobligationer. Bank of America räknade ut att en uppgång i obligationsräntorna om en halv procentenhet medför en värdenedgång om 1,6 biljoner (tusen miljarder) USD i världens bestånd av statsobligationer.
Redan en marginell höjning av räntenivån kan alltså skapa problem, då skuldsatta stater och hushåll tvingas dra åt svångremmen samtidigt som finansmarknaderna vacklar.
Ond spiral. Är det då möjligt att normalisera räntenivån och penningpolitiken utan att skapa en ny recession, som i sin tur medför behov av nya räntesänkningar och stimulans?
För att klara av detta skulle världen behöva en högkonjunktur som drivs av företagens investeringar, men på grund av överkapacitet är detta som sagt osannolikt. Så länge politikerna får bestämma kommer deras målsättning att vara att vinna nästa val.
Historiskt sett har det varit svårt att stoppa sedelpressen då den väl startats. Så länge marknaden har förtroende för staten och centralbanken bevaras penningvärdet, men inte heller detta kan tas för givet i all oändlighet då det under senare år har uppstått missnöjesrörelser på vänster- och högerflankerna, ofta med radikala partiprogram.
Om de kommer i maktposition kan det få allvarliga konsekvenser för räntenivå, inflation, penningvärde och rentav världsekonomi. Ett smakprov fick vi vid förra sommarens grekiska tragedi.
Bubbelrekord. Världsrekord i stimulans har nu skapat världsrekord i finansbubbla, vilket negativa räntor i långa obligationer utgör ett bevis på.
Västvärlden är skuldsatt och beroende av ständigt utökad stimulans. Hur man ska ta sig ur en sådan situation utan finanskris – där sinar min fantasi.
Frågan är närmast när bubblan spricker och vad konsekvenserna blir. Spricker den obehärskat blir det väl inledningsvis finanskollaps och deflation, fortsätter man stimulera tills förtroendet tryter får vi väl (hyper?)inflation. Eller så blir det såpass stora politiska omvälvningar att lån och penningvärde inte är vårt största problem. Eller en kombination av dessa.
Ingen har upplevt en sådan här ekonomisk situation på global nivå tidigare. Jag hoppas på att någon finner en utväg jag inte kommit på.