Motorkälken som miljöhot

av Kai Finell Forum 1971-11, sida 19-20, 09.06.1971

Taggar: Teman: motorkälken

Motorkälken som miljöhot

Av dipl. ing. Kai Finell

Snöscootern, motorkälken, snömobilen eller hur man nu vill kalla detta förträffliga »drivans kommunikationsmedel», har på bara några få år definitivt slagit igenom också hos oss. Fordonet är nu så allmänt spritt över hela landet att också kverulanter — i miljövårdens intresse — börjat uttala mer eller mindre klart specificerade farhågor över snöscootertrafikens roll som ekologisk störningsfaktor. Än så länge är skriverierna dock inspirerade mera av mänskliga irritatilonsmoment än objektiv sakkännedom. Det syns kanske malplacerat att under rådande barmarkstid diskutera ett utpräglat vinterfordons egenskaper. Enligt artikelförfattarens mening vore det emellertid helt på sin plats att man i vederbörande instanser redan nu förbereder sig för nästa säsongs intensifierade klagoskrifter.

Vi ska inte här dra fram snömobilens goda sidor. De är många och klart uppenbara för alla som är det minsta förtrogna med transportproblemen i lappmarken, skärgården eller annars svårtrafikerade nejder, med långa avstånd mellan boplatser och publika serviceställen. I stället bör vi dra fram i rampljuset och noga analysera de faktorer som gjort att den nästan exponentiellt ökande »snowmobile» expansionen i Nordamerika nu håller på att växa myndigheterna över huvudet. Naturligtvis är det första rangens struntprat att, likt en övernitisk New Hampshireforstmästare, publicera allvarligt menade farhågor över att hela jordens befolkning löper risk att utrotas genom snömobilens luftföroreningar. Visserligen är antalet motorkälkar enbart i Nordamerika numera en bit över miljonen men det blir totalt trots allt inte mer än drygt 20 miljoner tvåtaktshästkrafter. Ett tal som är föga imponerande i jämförelse med alla andra existerande avgasproducerande maskiner.

De nordamerikanska försäljningssiffrorna ger dock en liten tankeställare. Att under säsongen 1970—1971 såldes över 600 000 nya motorkälkar i Nordamerika får en att undra över var amerikaner och kanadensare i framtiden ska göra av med alla utrangerade snöscootrar. Redan det är ett miljöproblem i sitt slag.

Naturligtvis har vi i vårt land även proportionellt sett, ännu en lång väg till dylika hisnande siffror men med tanke på att Finland — tack vare sina många insjövattendrag och kustskärgårdsvatten — hör till de absolut ledande länderna ifråga om användning av utombordsmotorer, bör man kunna räkna med en liknande utveckling ifråga om det framtida

Forum 11/7 snöscooterbruket. Att denna utvecklingstendens redan föreligger bevisas bäst av det vaknande intresset för motorkälken som rent sport- och rekreationsredskap.

Otaliga fabrikat

Det är just denna snömobilsport som har gjort fordonet till en formidabel landsplåga i USA och Kanada. Även om vi i Finland ännu inte har nått så långt är det allt skäl att följa med den nordamerikanska situationen — om vi överhuvudtaget

Vänd!

Sound Strainer

Megaphonea

Snöscooterns ljuddämpning är inte mera något tekniskt problem och knappast heller något ekonomiskt. Utan nämnvärd prisförhöjning kan också en utpräglat vinterstartvillig tvåtaktsmotor förses med en ljuddämpare som inte bara sänker bullernivån med 40’/9 utan dessutom höjer motoreffekten och förtar motorljudets irriterande knattrande karaktär. Den megafonliknande avgastratten alstrar ett vakuum som förbättrar cylinderventilationen mellan förbränningstakterna. I övrigt innehåller aggregatet ljudreflektor, resonator och tontrekvensfilter.

19

Utpräglad arbetsmaskin. Dragkraft cirka 800 kg.

ska ha någon chans att leda utvecklingen i en sund och så litet miljöfientlig riktning som möjligt.

Popularitetens enorma omfång i Amerika framgår kanske bäst av det faktum att medan vi i Finland har kanske ett drygt tiotal märken att välja emellan, så presenteras i ett nummer av tidskriften »Snowmobiling» data för de 42 ledande fabrikaten representerande inte mindre än 258 olika modeller i prislägen mellan 495 och 2595 $, dvs cirka 2 000—11 000 mk i vårt mynt.

I många avseenden har snowmobilexpansionen tagit myndigheterna helt på sängen. I vissa trakter av Kanada och USA blev situationen så ohållbar från ren säkerhetssynpunkt att man tvingades utfärda kategoriskt förbud mot att, utan radiotelefon, åka ut i terrängen med snöscooter. De moderna maskinerna med motoreffekter på upp till 80 hk — medeltalet för de nyssnämnda 258 modellerna ligger vid 27,5 hk — kan på en kvart föra en vid ödemarksliv och tvåtaktsmotorer vintertid helt ovan person längre ut på de ofta mer än meterdjupa snövidderna än han ens med skidor skulle kunna avverka på en hel dag.

Osakliga försäkringsvillkor

Men snöscootern är inte bara farlig för ovana förare och pas sagerare. I USA frågar man sig nu allmänt hur mycket sanning det ligger i de stormiga anklagelserna om att motorkälkarnas okontrollerade framfart ödelägger markerna, förpestar luften, skrämmer livet av viltet och all denna skövling ackompanjerad av ett fruktansvärt störande oljud. Dessa faror har redan antytts också i våra tidningar. För myndigheterna vore det därför allt skäl att snarast möjligt ägna snöscooterproblemet all den uppmärksamhet det faktiskt är värt — innan ärendet blir onödigt svårbemästrat. Hos oss är bestämmelserna rö rande snöscootertrafiken ännu rätt vaga med många typisk provisoriska drag. Inte ens försäkringsbolagen har ännu insett att motorkälken är ett helt nytt transportmedel, som inte utan vidare kan inrangeras bland normala vägbundna fordon. Visst är det logiskt att förbjuda en snöscooter att så mycket som korsa en landsväg med mindre än att fordonet är trafikförsäkrat.

I det fallet har man klassificerat motorkälken som moped, vilket för enkelhetens skull må anses vara en, om inte helt rättvis så i alla fall, acceptabel lösning. Men om någon önskar försäkra sin snöscooter mot stöld, skadegörelse och andra olyckor än de den obligatoriska trafikförsäkringen täcker, ja då räknas fordonet genast — i brist på bättre — som motorcykel, med motsvarande rätt höga premieinsatser. Detta är däremot inte skäligt eftersom snöscootern i mellersta och södra Finland kan användas bara omkring fyra av årets 12 månader. Vi ska hålla i minnet att en snöscooter inte tar någon skada av att köra i diket och sällan krockar me 2 andra fordon emedan den endast i undantagsfall får köras på landsväg. Dessutom undandrar sig försäkringsgivaren allt ansvar för snöscooterägarens kanske största risk — att köra ner sig genom svag is.

Mindre oväsen

Det berättigade i anklagelserna mot snöscootern som direkt miljöförstörare är ännu långt ifrån utrett. Klagomålen över det infernaliska oljudet är däremot fullkomligt befogade. Den kolossala efterfrågan på motorkälkar och myndigheternas tafatthet har medfört att tillverkarna hittills ägnat ljuddämpningsfrågan ett minimalt intresse. Det är emellertid ingen konst att förse också snöscootermotorerna med lika effektiva ljuddämpare som moderna motorcyklar och utombordsmotorer numera har. Och väl att märka ljuddämpare som är antingen svåra att avmontera eller så anpassade till motorn att dennas effekt sjunker om ljuddämparen avlägsnas. För våra myndigheter gäller det bara att se upp med att endel av de nordiska tillverkarna inte, liksom ifråga om dagens utbordarmotorer, kommer åt att fördärva människors och djurs trumhinnor med knattrande motorväsen som hör 1920talet till. Så snart snöscootrarna får en lika viskande tyst gång som de amerikanska utbordarna, faller nog en mycket stor del av kritiken mot snömobilerna som fridstörare bort. Här kommer med största visshet en förbättring mycket snart till stånd tack vare amerikansk lagstiftning, som självfallet också tvingar de exportmedvetna japanska snömobilstillverkarna till efterrättelse.

Ekologi

I brist på undersökningsmaterial är ekologerna ännu inte redo att ge några konkreta svar på frågan om snöscootertrafikens betydelse som ekologiskt störningsmoment. Att en effektivare ljuddämpning bör verka i gynnsam riktning står naturligtvis utom allt tvivel. Uppenbart är i alla fall att oeftertänksamma snöscooterförare otta kan lämna efter sig frusna toppar av buskar och träd som stuckit upp genom snötäcket. I vanliga skogsdistrikt är sådana vegetationsskador troligen betydelselösa eftersom snöscootertrafiken gärna söker sig längs tidigare gjorda spår så att spårnätet täcker en bagatellartat liten del av hela skogsarealen.

En betydligt lömskare inverkan på vegetationen har motorkälkarna genom att snön i ofta trafikerade spår blir kompakt packad. Lös luftmättad snö hör till naturens bästa värmeisolationsmaterial. Kompakt snö gör däremot att den underliggande marken snabbt fryser. Plantrötter med liten köldtålighet löper då störte risk att förfrysa än om snön får ligga orörd.

Ju fler spår av kompakt snö och delvis is som korsar terrängen desto mer avgränsade blir också de underjordiska gnagarnas, möss och sorkars, rörelseutrymmen på grund av att spåren i sig själva och den längre ner än normalt frusna marken bildar effektiva spärrar. Dessa små djur, som vintertid är synnerligen aktiva i gränsskiktet mellan lös snö och markytan, där öppningarna till deras underjordiska nät av gångar befinner sig, kan inte forcera spärrarna. Djuren blir därför lätt utestängda från sina näringsplatser och upplagda vinterförråd.

Detta kan verka oförmånligt på smågnagarnas livsbetingelser. Så skadedjur möss och sorkar än är, från mänsklig synpunkt sett, så utgör de trots allt en viktig faktor i det ekologiska systemet eftersom de står högt på däggdjurs och rovfåglars dietlista.

Självfallet kunde man räkna upp flera liknande -ekologiska frågetecken mén detta må nu räcka som ett litet exempel på att frågan tål ägnas allvarlig uppmärksamhet redan innan kanske obotliga skador har skett. Snöscooterproblemet bör därför tas på fullaste allvar. O

Forum 11/71