Myten om det pluralistiska samhället

LEDARE 28. 11. 1973

Forum 19/1973

Myten om det pluralistiska samhället

TILL FESTTALARES och samhällsmedvetna skribenters obligatoriska inne-fraser har det redan länge hört att tala om för oss att vi lever i ett pluralistiskt samhälle. Ett samhälle alltså, rikt på kulturer som frodas vid sidan av varandra, ett samhälle som ynglar av sig en oöverskådlig teknologisk mångfald och en värld där olika ekonomiska system existerar och många utvecklingsbanor löper sida vid sida mot ett mer eller mindre oklart definierat mål.

Det här förefaller att förutsätta att människor i dag är olika varandra och att samhället översvämmas av subkulturer och varierande livsmönster.

EN LOGISK FÖLJD av den här förutsättningen är att det vore lätt att hitta originella människotyper med friskt och eget tänkande. Är det så? Har man inte blandat ihop mångfald med föränderlighet? Är inte i masskommunikationernas tidevarv likheten mellan nylänningen, österbottningen, svensken och amerikanen större i dag än för hundra år sedan? Blir med andra ord inte subkulturerna allt färre? Människor ser samma västernfilmer, läser samma sensationsreportage och talar om sina mycket likartade problem på arbetsplatserna och i hemmen.

Kanske är pluralismen delvis en myt och mångfalden bara ett överflöd av information (som ingen riktigt orkar smälta) och i bästa fall ett ökat medvetande om att det tills vidare — märk väl tills vidare — existerar olikheter i de trots allt större och homogenare samhällsgrupperingar som håller på att uppstå.

DEHÄR LITE KVASIFILOSOFISKA funderingarna har uppstått inför ett lagförslag som, i likhet med många andra under senaste tid, har en rätt så ansträngande förlossning bakom sig. Ett lagförslag som ska föreläggas riksdagen — kanske när det här läses redan har förelagts riksdagen — gällande de omstridda kabeltelevisionssändningarna. TV-program skulle i framtiden få sändas av privata kabelbolag, som erhållit koncession av riksdagen för en viss tid. Ansvarighetsfrågan skulle lösas på samm sätt som för rundradion, dvs varje program bör ha en ansvarig redaktör.

Enligt förslaget ska högst en tredjedel av inkomsterna få komma från reklam. Och det finns ju faktiskt ingen anledning till att Reklam-TV ska monopolisera de kommersiella tv-programmen.

Yttersta vänstern väntas sätta sig på tvären, de håller på en kemiskt reklamfri TV.

FRÅGAN ÄR VARKEN rent ideologisk eller rent teknisk. Den är både och. I de diskussioner om kabelsändningarna som kommer, att föras i riksdagen har man anledning att också beakta ett faktum som framläggs av en av vårt lands främsta radiotekniska experter, professor Tiuri, i detta nummer av Forum. TV-sändningarna tar redan nu oproportionerligt mycket i anspråk av tillgängliga radiovågor — antalet användbara frekvenser är som känt inte obegränsade. Det är trångt på våglängderna redan nu, och anspråken på kommunikation via radio ökar inom områden där radiovågorna inte kan ersättas med kablar. En stor del av TVprogrammen måste därför sannolikt förr eller senare maka på sig. Och då kommer kabelsändningarna ändå in i bilden — eller in med bilden, hur man nu tar det.

VILKA ”IDEOLOGISKA” verkningar kabelTV-överföringarna via många olika kabelbolag kan få har experterna inte lyckats nå enighet om. Mediaexperten McLuhan var för en tid sedan stjärnskottet som alla citerade. Nu har hans förutsägelser visat sig svikta i många punkter. Det är inte lätt att spå, allra minst om framtiden, för att använda ett till olidlighet slitet uttryck.

Det förefaller dock troligt att kablade TVprogram har möjlighet att bli lokalare och mera differentierade, inte lika hårt massproducerande som hittills. Något som i bästa fall kan motverka den känsla av främlingskap som människor nu lätt upplever i den dagliga konfrontationen med fjärrstyrd mekanisk underhållning. Med andra ord: kanske kan myten om det pluralistiska samhället bli lite mera sann.

I varje fall får de redan nu illa beryktade finländska grävskoporna ganska många flera kablar att gräva sönder …

7