Myten om homo economicus

Den nyttomaximerande psykopaten är en myt, tack gode Darwin för det.

Sedd från rymden liknar jorden ett klot. För enkelhetens skull kallar vi jorden ”rund” fastän den i själva verket är en smått tillplattad sfär med otaliga krumbukter.

Likaså inser de flesta samhällsvetare, inklusive psykologer, sociologer och liberala ekonomer att mänskligt beteende är komplext, motsägelsefullt, ofullkomligt och oförut­sägbart. Ändå bygger konservativa, neoklassiska ekonomer sina antaganden på axiomet om Homo economicus, den kallblodigt optimerande ekonomiska människan. Det gör den ekonomiska analysen enklare och genererar (skeva) resultat som bekräftar vissa fördomar. Neo­klassiska, reduktionistiska ekonomiska modeller skapar ofta dåliga förutsägelser, ibland med små och triviala följder, ibland med monumentala och förödande resultat.

I en japansk studie med ett ekonomiskt ”fångens dilemma”-spel från 2014 (Yamagishi, Li, Takagishi, Matsumoto, Kiyonari http://bit.ly/2ncgwzW) klassades enbart 7 procent av individerna i en rik förort som pursjälviska nyttomaximerare.

Transcendens. Sofistikerade ekonomer är medvetna om att idealbilden av homo economicus är en karikatyr. Som individer, konsumenter och placerare handlar vi känslostyrt snarare än logiskt, rationellt, strängt kalkylerande eller ens nyttomaximerande. Ofta agerar vi impulsivt och kortsiktigt. Lika ofta utför vi självuppoffrande, altruistiska, kärleksfulla och frivilliga handlingar. Därtill beter vi oss ibland självdestruktivt och risktagande.

Förutom att vi generellt inte styrs av egen­intresse så är få av oss begåvade med perfekt (eller abnormt hög) rationalitet eller kunskap. Vår tid, energi och hjärnkapacitet räcker inte till för att bli experter på fler än några få utvalda ämnen.

Ekonomer älskar matematik eftersom siffror ger en air av visshet och auktoritet. Kanske vissa ekonomer i smyg skäms för att förknippas med ”mjuka” och luddiga vetenskapsgrenar som sociologi och psykologi och drömmer våta drömmar om att träda in i finrummen bland de hårda, entydiga vetenskaperna som fysik eller kemi.

American psycho. Men våra hjärnor fungerar inte som robotar eller kalkylatorer – förutom då hos de manipulativa psykopater som tycks befolka vissa delar av till exempel finansvärlden. Lyckligtvis är människan i allmänhet ingen en själlös materialist, tvärt emot vad de konservativa ekonomiska teoretikerna gärna vill anta (kanske i ett försök att skänka en vetenskaplig legitimitet åt ideologier som helst struntar i medmänniskan?).

Att medvetet försumma kända faktorer – och reducera människan till en stereotyp av strikt materiella beståndsdelar – är att genomföra andra klassens vetenskap. I själva verket borde kanske stora delar av ekonomin ses som en form av bristfällig sociologi eller socialpsykologi, som skulle må gott av att kompletteras med tvärvetenskaplig forskning.

Mer info om den japanska studien: http://bit.ly/2mrJih7

Torsten Fagerholm text