Nationalismens Bryssel-språk
av Emily von Sydow Forum 1995-07, sida 20, 18.05.1995
Nationalismens Bryssel-språk
Nationalismen frodas i Bryssel. Det gäller att till varje pris vidmakthålla sin nationella identitet. Nu talas det t.ex. holländska i kommissionen, vilket var en otänkbarhet tidigare, eftersom alla holländare talade åtminstone engelska och franska flytande.
land — utrikeskommissionären Hans van den Broeks politiska rådgivare ihans kabinett försiggår numera allt på holländska. Den ende stackars utlänningen i kabinettet, är en britt, som förtvivlat går på kurser i holländska och lär sig skilja på 18 schljud. Alla dokument som cirkulerar i kabinettet är också på holländska. Det är en intressant logik i att man i ledningen för det generaldirektorat. där man löper störst risk att utsättas för utländska influenser, gräver ned sig djupt i nationalistisk monokulturalism. Ingen risk för anglofil förflackning där inte.
Femspråkigt finländskt kollektiv
Den finländska regeringen visar upp en språkbredd, som trots allt skall imponera på ministerrådet i Bryssel. Sammantaget talar de ett i det närmaste femspråkigt kollektiv. Individuellt har de flesta engelska — vid sidan om svenskan och finskan.
Vid förhandlingarna håller sig ministrarna nästan genomgående till sitt eget språk, men någon gång kan det ju vara skojigt att kunna tala med en utländsk reporter. Dessa är oftast sorgligt okunniga i svenska och finska. Min erfarenhet från Bryssel är dock att det är bättre att tala sitt eget språk, än att stappla sig tafatt fram på ett främmande.
Emily von Sydo 20
Bara ben i Bryssel är inte br Å andra sidan gick det ju bra för förre lantbruksministern Mikko Pesälä att konversera med den djurvänliga Brigitte Bardot på ett ministermöte. De använde kanske ett universellt språk, för BB:s finska lämnar en hel del övrigt att önska. Hur som helst såg Pesälä gladare ut än någonsin tidigare efter att ha mött den hesa och blonderade BB. som klarade att dölja det mesta utom sin enorma plutmun bakom solglasögonen.
Nationella signaler
Nationalismen har en märkligt stark ställning i denna multinationella gryta och i de curopeiska institutionerna har tjänstemännen nästan alltid någon affisch, liten flagga eller någon annan nationell symbol, för att markera rotfäste. Danskarnas rum är nedlusade med bilder på blonda Skagen-semestrare och rödvita flaggor. men de är nästan värst.
Någon borde göra en sociologisk undersökning om nationalismens uttryckssätt i Bryssel och vilka grupper, som är mest nationalistiska. Ingen annanstans är fördomarna om andra nationaliteter så kristallklara som i den mångkulturella grytan, vilket noteras genom att man blir förvånad när någon bryter mot gängse normer: en välinfor merad och hårdjobbande grek väcker förvånade kommentarer, liksom en blygsam och lågmäld holländare.
Nordbor markant “casual”
Själv brukar jag ha en gissningslek med mig själv, när Jag korsar Rond Point Schuman, där alla nationaliteter strålar samman på väg mot tunnelbanan, eller något viktigt möte med en tjänsteman på kommissionen.
Här går man bara på ytliga tillbehör och då kan följande slutsatser dras, särskilt under sommarhalvåret. Nordbor föredrar ljusa fritidskläder, och de är strumplösa och sandalförsedda så avi de inte blir tagna helt på allvar på möten. Sydeuropéer är mörkt klädda och har aldrig fritidskläder, inte ens på fritiden.
Marsch till olika trummor
Nordeuropéer börjar tidigt och slutar tidigt. Sydeuropéer börjar oftast inte före klockan tio och tar lunch mellan 13 och 16. När de kommer tillbaka från lunch har de finländska ministerierna redan varit stängda i en timme, i alla fall under sommartiden.
Det innebär att sydeuropéerna måste slänga sig på luren när de kommer till jobbet, vilket är vid elvasnåret enligt finländsk tid, om de vill ha kontakt med finländska myndigheter. Därelter kan de pröva igen när föuländarna är tillbaka från lunch, klockan 12 Brysseltid.
Kommer detta att inverka menligt på Nordens kontakter med Bryssel, eller kommer Norden att införa en ny tideräkning i Bryssel? Detta borde också göras en etnologisk uppföljningsstudie av.
Journalister representerar regeringarna…
Nationalismen finns djupt rotad hos journalisterna, som här nere får agera utsända representanter från sina regeringar. Somliga gör det med glädje.
Fråga (.ex. en spansk journalist om fiskebråket och du kan räkna med att få en säker partsinlaga om problemet med de gemensamma fiskevattnen. som spanjorerna inte fick tillträde till förrän tio år efter medlemskapet.
Fråga en grek om den jugoslaviska delrepubliken Makedonien och du får en animerad utläggning om hotet mot den nordliga grekiska provinsen med samma namn. Fråga en dansk om miljökommissionären Ritt Bjerregaard och du får sympatisk beskrivning av en begåvad och engagerad kvinna, som blivit orättvist behandlad i utländska media.
Annu så länge förefaller det inte som om de finländska journalisternas lojalitet sträcker sig till hela regeringen — men nu är det inte så många utlänningar som [rågar om Finland heller. €
Forum nr 7/95