Nej fy va orättvist!

av Lena Barner-Rasmussen Forum 2011-04, sida 47, 28.04.2011

FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 4 2011

Lena Barner-Rasmussen är frilansjournalist.

Nej fy va orättvist!

Det är rätt jobbigt att vara en nordisk kvinna nuförtiden. Speciellt då man är utomlands. Alla tror att man är en arbetsgalen jämlikhetskämpe. Precis då man har funnit sig till rätta i rollen som expathemmafru, ligger där vid poolen och kollar med ett halvt krokodilöga att inte ungarna håller på att dränka sig, så har någon drummel hört barnen tala skandinaviska.

Då kommer morsorna direkt och ställer en massa närgångna frågor om ens arbetsliv. De berömmer vårt system som gör det möjligt att stanna hemma det första året och de avundas våra förmånliga daghem som stöder kvinnan i att återgå till arbetslivet då barnet börjar gå.

Där jag ligger och lapar sol som en övergödd säl vid poolkanten är det svårt att få mig att se fördelarna med att tvingas ut på arbetsmarknaden. Nej hu, dit vill jag inte. Åtminstone inte så länge jag bor här i Nya Zeeland.

”You are in my sun”, muttrar jag irriterat och viftar med ena labben. Men kiwikvinnorna förstår inte vinken.

De blir alldeles vilda då de hör att man har rätt till sin arbetsplats i tre år efter att barnet väl är fött. I Nya Zeeland har man en tre månaders mammaledighet. Arbetsgivaren får betala lön under de här tre månaderna, men måste inte göra det, så oftast är man hänvisad till några hundralappar från staten. Och smakar det inte att masa sig till kontoret då barnet väl blåst ut sitt första födelsedagsljus så annonseras jobbet ut.

En konjunktursvacka ser ut som ett leende. I giporna går det bra.

SVAR: NEJ, DET GÄRINTE UTAN ATT TILLFÖRA ANDRA DELAR.

En del väljer att institutionalisera ungarna på dyra daghem vid tre månaders ålder. Men det är inte så konstigt att de flesta gör som jag, det vill säga ligger vid poolkanten och lapar sol medan barnen försöker hålla sig flytande med sina färgglada puffärmar.

Jag vänder på mig för att solbrännan ska bli jämn. Men NZ-mammorna förstår inte vinken.

De fortsätter att gnälla om det fantastiska nordiska systemet.

Jag tappar tålamodet och sliter av mig solbrillorna.

”Niinser inte hur bra ni har det”, fräser jag. ”Om ni fortsätter med ert marrande så kommer politikerna snart att nappa på det och börja ändra lagar. Era män kommer att börja gnälla om att de också vill bli delaktiga i barnens vardag (alltså hänga vid poolkanten). Mitt i allt sitter ni där i ett sjaskigt kontor på en stel arbetsmarknad medan era män smuttar på lagom kall sauvignon blanc med sina vänner (här är det gudskelov ännu OK att dricka vin till vardagslunchen) och blir mer solbrända än ni själva. Är det verkligen så ni ska ha det?”

Det var väl det jag gissade. De börjar vrida på sig och fundersamt fingra på sina bikinistraps.

Jag kastar en snabb blick på barnen för att kolla att de ännu lever och återgår sedan till min lata säl-position för att få ut det sista av den milda nyazeeländska sensommarsolen. Snart väntar Finland igen. Hemma i vårslasket kan man bli jämlik igen, kräva kvinnokvoter och lönepåslag och gasta över hur orättvist allting egentligen är. Men just nu föredrar jag poolkanten. m