Nokias stora misstag
av Svenolof Karlsson Forum 2011-07-08, sida 32-36, 25.08.2011
El FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 7-8 201 [= 3 z I [=] 7
Nokias stora misstag
HH Telekom. Trots att Nokia och Ericsson var stenhårda konkurrenter samarbetade bolagen framgångsrikt om tekniklösningar under många år. Men när Sony Ericsson ville ha med Nokia för att utveckla tryckkänsliga skärmar sade Nokia envist nej. Genom att välja bort pekskärmsteknologin gav Nokia ett förkrossande försprång till Apple.
SVENOLOF KARLSSON TEXT
X NOKIA och ERICSSON är arga konkurrenter och har alltid varit det. I varje fall från och med den tid då Nokia gav sig in i telekombranschen. Men konkurrens på ett plan utesluter inte samarbete på ett annat. Med vilka vapen ska konkurrenterna slåss? Kanske ska man slåss tillsammans mot gemensamma fiender?
En viktig faktor bakom Nokias telekomframgång som ännu inte till fullo beskrivits gäller den värdegrund som i varje fall Nokias pionjärer och ursprungliga kärngäng delat med det svenska Ericsson.
Temat är stort och mångfacetterat. Här kan bara göras några små nedslag.
Man skulle kunna börja redan på 1800-talet. Bells variant av telefonen presenterade officiellt på världsutställningen i Philadelphia sommaren 1876. Nio år senare, 1885, fanns telefonen redan allmänt i användning över hela världen. De två orter som hade flest telefoner per capita var Stockholm och Helsingfors.
Precis hundra år senare, 1985, skulle samma två orter komma att ligga i topp i fråga om mobiltelefonin. Ett sådant sammanträffande kan omöjligt vara en slump.
Redan den välkända experten i telefonens barndom, engelsmannen ALFRED ROSLINGBENNETT, var förklaringen på spåren. I sitt stora verk THE TELEPHONE SYSTEMS OF THE CONTINENT OF EUROPE skrev han så här 1895 ”Det tycks vara något i det skandinaviska blodet som gör att innehav av många te lefoner bidrar med något väsentligt till deras ägares lycka. Var än två eller tre svenskar, norrmän, danskar eller finländare av skandinaviskt ursprung samlas, så kommer de ofelbart att genast börja bygga en kyrka, en skola och en telefonväxel. Vad annat i livet som är värt att ha kommer på andra plats.”
Ett viktigt uttryck för denna nordiska attityd var en händelse på Kabelvåg, Lofoten, den tropiskt heta torsdagen den 27 juni 1969. Det svenska televerkets radiochef CARL-GÖSTA ÅSDAL föreslog då, vid den trettiofjärde nordiska telekonferensen, att de nordiska televerken skulle utveckla ett gemensamt mobiltelefonsystem.
Tolv år senare lanserades NMT, urmodern för all senare mobiltelefoni. Ytterliga FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 7-8 281 ”Man skulle kunna beskriva utvecklingen inom mobiltelefonin som fyra världskrig. De heter 1G, 2G, 3G och 4G7 re tio år senare, 1991, lanserades GSM (samma sommar som world wide web och Linux), som kan beskrivas som en digital version av NMT. Systemarkitekturen är den samma, och GSM-arbetet leddes till stor del av NMT-folk.
Fyra världskrig. Man skulle kunna beskriva utvecklingen inom mobiltelefonin som fyra världskrig. De heter 1G, 2G, 3G och 4G. Alla fyra har vunnits av Norden och alla har förlorats av Amerika. Inte heller detta kan vara en slump. De nordiska aktörerna har vunnit alla krigen på egna meriter.
Låt oss fokusera på 3G-kriget. Bakgrunden var den osannolika framgången för GSM, som utmanade amerikanerna och japanerna, vana att dominera världen med sina elektronikprodukter. De ville ha revansch och det med teknikplattformar de själva rådde över. I amerikanernas fall i huvudsak med radiotekniken CDMA (GSM bygger på TDMA); japanerna kallade sitt system JDC.
Några år in på nittiotalet ville alla vara med i mobiltelefonracet. Inklusive de europeiska politikerna. Bland annat markerade EG/EU revir genom att initiera lobbyorganisationen UMTS Forum. Inom Ericsson och Nokia ansåg man inledningsvis forumet obehövligt, men bytte riktning efter en middag som EU:s kommissionär MARTIN BANGEMANN gav gemensamt för vd:arna LARS RAMQVIST Och JORMA OLLILA.
I USA fick GSM-konkurrenten COMA sitt genombrott 1995. Utanför USA var detta kortsiktigt inget hot mot GSM, men vad GSM-världen behövde bemöta var att elektronikbolaget Quarcomm hade gjort sin avsikt klar attutvecklaett 3G-system (CDMA2000), som skulle ge bättre möjligheter att överföra data än GSM.
”Det var ett reellt hot, som vi var tvungna att förhålla oss till. Vår strategi gav sig så småningom: vi skulle utveckla vår lösning för 3G utgående från GSM:s kärnnät. Då skulle en investering i GSM kunna beskrivas som ett steg på vägen mot en bredbandig 3G-lösning”, berättar Ericssons dåvarande teknikchef JAN UDDENFELDT.
Vinnarspåret visade sig finnas i Ericssons relationer till det japanska statliga telemonopolet nTT och dess mobiltelefondel bocomo.
- 425 882 80680 Fax425 936 7329
Miorosott Corporetion One Microsoft Way Redmond. WA 986082-6399
February 19, 1998
Mr. Kurt Hellstrom President
Ericsson Radio Systems AB Torshamnsgatan 21-23 SE-164 80 Stockholm Sweden
Dear Kurt:
I wanted to thank you for meeting with me during my visit to Sweden earlier this month. It was very interesting and educational to see how advanced Ericsson is in the areas of utilizing wireless communication for bandwidth-demanding applications. I hope that this is something we can explore together with your company and your sister company, Ericsson Mobile Communications, for Windows CE based terminals. It is certainly of interest to Microsoft to look into the WAP initiative and examine how it could benefit both Ericsson and Microsoft. I think the best way to discuss this and to find out how our companies can work together would be to have a workshop around the wireless concept here in Redmond this spring.
Again, I enjoyed our visit, and Iook forward to working with you in the future. Sincerely, Bet Bill Gates
Chairman & CE 1994 ledde kontakterna till ett utvecklingssamarbete gällande radiotekniken WCDMA. Följande år kunde Ericsson demonstrera ett testsystem för 3G med bandbredden 5 MHz och fick en första WCDMA- beställning från Docomo.
Dramatisk vändning. Sedan, i juli 1996, tog saken en dramatisk vändning. Den japanska kommunikationsministern ICHIRO HINO föreslog överraskande att COMA2000 skulle bli 3G-standard i Japan.
Det blev Uddenfeldts sak att söka ett möte med ministern. I korthet befanns att denne byggt på ofullständig information. När ministern fick klart för sig att det fanns kvalificerade alternativ till den amerikanska tekniken, vände situationen.
”Men problemet var inte löst. Fortfaran de var det ju så att vi i Europa inte hade någon officiellt besluten 3G-standard. Nu gällde det för oss att åka hem och försöka skynda på saken”, säger Jan Uddenfeldt.
Faktum var att det i Europa ännu inte ens fanns en konkret tidsplan för när 3G-standarden skulle vara klar. Operatörerna var fullt upptagna med att bygga ut GSM-näten och -tjänsterna, många hade inte ens nått fram till ett positivt kassaflöde från GSM.
”1I ett operatörsperspektiv väcktes 3Gfrågan alldeles för tidigt. Men operatörerna satt fast i ett kollektivt dilemma. De vågade inte säga ifrån, då de var rädda för att de reglerande myndigheterna skulle tolka det som bristande intresse för framtidssatsningar”, säger THOMAS BEIJER, som länge var sekreterare i GSM-gruppen och senare blev UMTS Forums ordförande.
EN FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 7-8 2811
NOSSTYVA JOTON3AS
Taktiken för Ericsson blev att få med Nokiai samarbetet med Docomo.
Hösten 1996 började de två senare bolagen ta mått på varandra i en serie möten. I Finland fick de japanska gästerna prova på allt från finsk bastu till bärplockning och mountainbike genom blöta kärr.
Pakten mellan Ericsson, Nokia och Docomo blev i praktiken klar strax efter årsskiftet 1997, då Nokia beslöt att växla från sitt radiospår TDMA till Ericssons WCDMA, det vill säga från time division till code division.
”Vi lyckades övertyga Nokia. Teknikchefen YRJÖ NEUVO och andra på Nokia såg fördelarna med en global standard i form av WCDMA. Det ledde till den intressanta situationen att Ericsson och Nokia började agera tillsammans”, säger Jan Uddenfeldt.
Beslutet att byta inriktning var inte lätt för Nokia. En skiljelinje gick mellan ”mobilfolket” och ”nätfolket” i bolaget; de förra hade vant sig vid att anpassa mobilerna till olika standarder, medan de senare nästan helt saknade erfarenheter av andra tekniska miljöer än TDMA.
En del av de intima kontakterna mellan rivalerna Ericsson och Nokia har en gång beskrivits av ANSSI MIETTINEN OCh TUOMO PIETILÄINEN i HELSINGIN SANOMAT ”Under ett kvarts sekel hade [Lauri] Melamies betraktat Ericsson som sin värsta konkurrent, och nu satt han och förhandlade med dem om en gemensam strategi. Lyckligtvis deltog på Nokias sida också Heikki Ahava och Yrjö Neuvo i förhandlingarna; båda hade i motsats till Melamies vana vid att umgås med konkurrenter.
I maj 1997 kallade Ericsson och Nokia NTT-Docomo till en trepartsförhandling i Kista. Konkurrenterna satte sig vid samma bord som den gemensamma stora kunden. Lauri Melamies kunde inte låta bli att le för sig själv när Ericssons Torbjörn Nilsson började prata. Hans hår stod på ända och kinderna blossade, ‘precis som på någon från Nokia?
Han märkte att stämningen nu var en annan än vid de första mötena mellan Ericsson och Nokia, då man tittat på varandra lite under lugg. Nu talade man öppet och rakt p sak. Också japanerna var ovanligt frispråkiga. I pausen delade sig mötesdeltagarna naturligt i två grupper, japanerna i den ena och svenskarna och finnarna i den andra. Och de talade svenska! Melamies trodde inte sina öron. Hade teknikförbundet också blivit till ett språkförbund?”
HEIKKI AHAVA kommenterar: ”Vi visste på Nokias sida i det här skedet inte att Ericsson och Docomo hade ett så djupt samarbete. Vi förstod att de upprätthöll kontakter, men inte iden här omfattningen?”
Den största fighten för Ericsson och Nokia kom härefter att stå mot de övriga branschkonkurrenterna. Inledningsvis försökte de få med SIEMENS i sitt förbund, men efter en förhandling i juli 1997 stod det klart att Siemens högsta ledning valt att förhålla sig fientligt.
Ut på fälttåg. Samarbetet mellan Ericsson och Nokia testades nu under allt mer fältliknande förhållanden. Hösten 1997 ägnade de enlång gemensam offensiv mot de europeiskaoperatörerna. Till och med presentationsmaterialet var gemensamt. Vid ett stort möte
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 7-8 281 ”Två av de nya begrepp som introducerades inom det svensk-finsk samarbetet var WAP och Symbian i Amsterdam i november, där nästan alla europeiska operatörer deltog, delade de ut en penna med Nokias logotyp på ena sidan och Ericssons på den andra.
EU-kommissionen var bekymrad över läget. Dess tydliga budskap var att Europa på inga villkor fick splittras så att initiativet förlorades till USA.
Klart är att president MARTTI AHTISAARI gav draghjälp. Under ett besök i England inför Storbritanniens kommande EU-ordförandeskap framförde Ahtisaari Finlands synpunkter i 3G-frågan för den brittiske premiärministern TONY BLAIR. Ett bakgrunds-PM hade skrivits av Heikki Ahava. Resultatet var, säger Ahava, att Blair personligen meddelade att britterna skulle stödja WCDMA.
Beslutet om den kommande europeiska 3G-standarden skulle fattas av standardiseringsorganisationen ETSI, och där blev det en holmgång.
Fyra alternativa standarder hade preciserats för radiolösningarna: WCDMA, OFDMA, WTDMA och TDMA-CDMA. För att kunna antas som standard krävdes enligt stadgarna en majoritet på minst 71 procent av rösterna. De 160 röstberättigade förfogade över sammanlagt 1 392 röster, viktade utgående från medlemmarnas storlek.
Ericsson, Nokia och nec befanns förespråka WCDMA, medan ALCATEL, BOSCH, ITALTEL, MOTOROLA, NORTEL, SIEMENS OCh SONY förespråkade TDMA-CDMA. De flesta av operatörerna fanns dock på WCDMA- sidan. En indikativ röstning slutade 716-509 i favör för WCDMA mot TDMA-CDMA.
Nu gällde det att samla styrkorna till avgörandet, som sköts upp till ett möte i Paris den 28-29 januari 1998.
Ett genombrott i lobbyarbetet skedde en vecka före det iRom. ”En svår sak var att vissa operatörer skulle tvingas rösta emot det egna landets tillverkare. Men i Rom bildade operatörerna en front för WCDMA. Det skedde mindre på tekniska grunder än på politiska — man ville skapa fred inom standardiseringsområdet och få med sig Japan”, säger Thomas Beijer.
Avgörandet. När ETSI samlades till avgörandet i Paris, räknade man delegaterna till 316, vilket var all time high.
”
TDMA-CDMA-lägret hade samlat majoriteten av industrin, medan Ericsson och Nokia hade den stora majoriteten av operatörerna på sin sida. Visst intryck gjorde det att ”en armé av operatörer uttryckte sitt stöd för WCDMA baserat på samma argumentation”; som Thomas Beijer uttrycker det. Ett dokument lades fram där sexton operatörer från Asien och Stillahavsregionen stödde WCDMA för att inte riskera att få annan standard än Japan.
Röstningsresultatet blev 931 röster för WCDMA, 589 för TDMA-CDMA och tre ströröster för WTDMA, vilket alltså inte räckte till den nödvändiga majoriteten.
I kulisserna i Paris fanns Jan Uddenfeldt och Yrjö Neuvo. Nu tog de fram ett kompromissförslag, handskrivet av GUNNAR SANDEGREN och Heikki Ahava på ett blädderblock, där vissa delar från Siemens TDMA-CDMAupplägg inkluderades. Kompromissen var formulerad så att ingen skulle behöva förlora ansiktet.
Jan Uddenfeldt: ”Om detta hade Yrjö och jag diskuterat med Siemens i förväg. Vi hade kommit överens med vår Siemenskollega WALTER KONHÄUSER att han skulle komma till vårt rum strax före klockan fem, om vi inte fick tillräcklig support för WCDMA. Konhäuser ringde en kvart innan tiden löpte ut och sa att han och alla de andra tillverkarna var beredda att skriva på. Det går så bra, sa vi ”Att Siemens skulle skriva på hade vi förväntat oss, men in tågade dessutom Alcatel, Nortel, Motorola med flera. Vi fick lägga till några rader i vårt färdigskrivna kompromissförslag, men det gjorde vi förstås utan protester”, säger Jan Uddenfeldt.
”Kapitulationen var en både märklig och samtidigt mäktig upplevelse. Synen när våra forna opponenter en efter en steg in i rummet är oförglömlig”, kommenterar ÅKE PERSSON, en annan av Ericssons förhandlare.
Klockan åtta på kvällen inleddes ett inofficiellt möte där tillverkningsindustrin möt te ordföranden FRED HILLEBRAND. Mötet har gått tillhistorien som ”The Night of the Long Knives”, och det beskriver enligt Sandegren väl vad det var fråga om.
Följande morgon antogs den nya 3G-standarden enhälligt. WCDMA accepterades som 3G-standard i ETSI för den helt dominerande delen av frekvensbandet (det så kallade parade bandet som omfattade 2x60 Mhz).
Utöver ETSI enade sig den japanska standardiseringsorganisationen om samma standard och senare också standardiseringsorganeni Kina och Korea. Eftersom WCDMA skulle kunna bygga på det befintliga kärnnätet iJapan, innebar det att hela GSM-industrin naturligt skulle kunna utvecklas till 3G.
”Den29 januari 1998 skålades det ichampagne hos både Ericsson och Nokia”, säger NINA ELDH, som då arbetade som informationschef för Nokia i Bryssel.
När Ericssons och Nokias folk återvände hem kunde de se att aktievärdet på deras bolag hade stigit markant.
En dag för sent. Här börjar ett nytt bittert skede av 3G-kriget, som framför allt handlar om att Amerika och Europa gjorde upp om de globala ramarna för 3G-tekniken. För Ericssons del slutade kriget framgångsrikt efter långvariga hemliga förhandlingar med värsta konkurrenten Qualcomm.
Viktigast var ändå att Nokia och Ericsson hade etablerat ett grundläggande samarbete gällande den tekniska plattformen för 3G.
Två av de nya begrepp som introducerades inom det svensk-finska samarbetet var WAP och Symbian. Utgångspunkt för det senare var ett operativsystem EPOC, anpassat till små skärmar, som utvecklats av företaget PSION. 1997 lanserade Psion stöd för pekskärmar. Året därefter upprättade Ericsson, Nokia, Motorola och Psion ett samägt företag som tog hand om vidareutvecklingen av EPOC, som då bytte namn till Symbian OS.
Den process som föregick Symbian var
EHN FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK
NR 7-8 201 ”Det är otroligt synd att Nokia aldrig insåg vad de missade. De sa hela tiden envist nej till touchphones; dock inte så harmonisk som den såg ut utåt. Ericssons huvudkandidat för samarbetet hette länge MICROSOFT, vars chef BILL GATES flera gånger uttalade intresse för både WAP och ett samarbete om ett mobilt operativsystem. I februari 1998 dök Bill Gates upp i Ericssons huvudkontor för mobiltelefoni i Kista och bjöd in Ericsson till ett fördjupningsseminarium i Microsofts huvudkontor i Redmond senare under våren.
Ericssons folk kunde bara konstatera att Bill Gates kom en dag för sent. Dagen före besöket hade Ericsson, Nokia och de övriga träffat överenskommelse om Symbian.
Nokias förlorade chans. Allt gick som bekant länge bra för Nokia. Tills APPLE lanserade sin Iphone 2007. Uppståndelsen gällde inte minst den tryckkänsliga skärmen och det kreativa användargränssnittet. Ericssons reaktion var öppet beundrande. ”Jag är imponerad över vad Apple har gjort.
De förstod direkt kraften och attraktionen hos tryckkänsliga skärmar. Och de har också lyckatsfå operativsystemet att fungera”, kommenterade Jan Uddenfeldt kort efter lanseringen.
Och här är poängen: Sony Ericsson försökte långt före Apple lansera tryckkänsliga skärmar men klarade inte av detta i den omfattning som skulle ha behövts. Sony Ericsson var helt enkelt för litet på marknaden. Av det skälet försökte bolaget få med Nokia, som ju visat sig överlägset när det gällde att kommunicera med slutkunderna.
”Vi tog från Ericssons sida gång på gång upp detta med kollegerna på Nokia. Det är otroligt synd att Nokia aldrig insåg vad de missade. De sa hela tiden envist nej till touchphones. Hade de varit med på spåret hade utvecklingen blivit annorlunda”, kommentera de Jan Uddenfeldt i samtal med mig sommaren 2009.
Antagligen hade man på Nokia goda argument för att välja som man gjorde; det är en
Annon del av den här historien som jag inte känner. Men mitt påstående är hur som helst att Nokia gjort ett grundfel i att vända sig bort från samspelet med Ericsson. Det gäller inte bara de tryckkänsliga skärmarna, utan även andra tekniska vägval.
Det är inte alltid lätt att fånga in vad värdegrund, attityd och kultur betyder i ett företag. Men nästan alltid underskattas deras betydelse. Kanske har Nokia haft ett slags beröringsångest när det gällt svenskarna? 1991 erbjöds Nokia till Ericsson för en billig penning, men Ericsson tackade nej. Händelsen efterlämnade ett djupt trauma i Nokia. Var det det som spökade och gjorde det till ett självändamål för Nokia att gå sin egen väg? m
Svenolof Karlsson är journalist och författare. Han är hemmahörande i både Finland och Sverige och har i flera böcker fördjupat sig i telekomhistoria.
Åbo hamn