Norden kan vara föregångare: SEV-handeln söker nya former

av Tauno Tiusanen Forum 1981-12, sida 18-19, 26.08.1981

Taggar: Organisationer: SEV Teman: handel

Något förvånat betraktades Finlands intensiva östhandel i de andra skandinaviska länderna ännu på 1960-talet och under de goda åre i början av 1970-talet. Samtidigt ansågs vårt lands bilaterala clearinghandel med Sovjetunionen vara en relik från forna tider, eftersom alla andra västliga i-länder i sin östhandel övergick till att använda konvertibla valutor.

På senare tid har iallafall inställningen i våra västliga grannländer ändrats; Finlands position på sovjetmarknaden betraktas nu lite avundsjukt.

Norden kan vara föregångare: SEV-handeln söker nya forme Ö De övriga nordiska länderna har ännu inte kommit ens nära Finlands ställning i sin sovjethandel, även om intresset för detta marknadsområde påtagligt håller på att öka.

I fjol utgjorde Sveriges handel (export + import) med Sovjetunionen ca 677 M rubel, Danmarks 341 M rubel och Norges endast 128 M rubel.

Motsvarande siffra för Finlands del var år 1980 3889 M rubel, d v s drygt tre gånger större än de tre övriga skandinaviska ländernas siffror tillsammans!

Medan Finland år 1980 ökade sin handel med Sovjetunionen med nästan 50 procent — då oljeprisförhöjningarna kännbart hjälpte till — gick de tre västliga grannländernas handel tillbaka: Sveriges med ca 13 procent, Danmarks med ca 9 procent och Norges med ca 7 procent.

Finland har ökat sitt försprång.

Tydligt underskott

Våra skandinaviska grannar har sannerligen råd att göra bättre ifrån sig i sin sovjethandel. Under de senaste åren har dessutom Sveriges och Danmarks handel med Sovjet visat tydliga underskott; under år 1979 importerade Danmark varor för ca 300 M rubel från Sovjet medan man exporterade för bara 72 M rubel. Motsvarande siffror för är 1980 var ca 261 rubel och ca 80 M rubel.

Sveriges motsvarande siffror var: import år 1979 554 M rubel, export 223 M rubel och år 1980 335 M rubel och 322 1 rubel.

I Norge har en lika tydlig obalans inte fått uppkomma.

Inget under attt ex svenskarna har fäst uppmärksamhet vid clearinghandelns fördelar, dvs vid att handeln kan balanseras med egen export. Sovjetunionen har länge haft särskilda belopp av svenska kronor till sitt förfogande, pengar med vilka man i vissa fall kunnat betala import från Finland. Givetvis kan Sovjetunionen inte på motsvarande sätt använda clearingpengarna som härrör sig från handeln mellan Finland och Sovjet till sina uppköp från Sverige.

Fortfarande när många utländska företags illusioner om att man genom att leverera varor genom Finland till Sovjet skulle kunna komma i åtnjutande av clearingsystemets fördelar. Detta är iallafall möjligt endast i mycket begränsad utsträckning. Finlands Hcensverk övervakar noga att den export som går till de sk clearingländerna är inhemsk till minst 80 procent.

Pga denna strängt tillämpade regel måste utländska företag ha produktion i Finland för att kunna utnyttja Finlands speciella ställning i sovjethandeln.

Licensverkets stränga linje har lett till att Sovjet i vissa fall varit beredd att betala en del av de finländska leveranserna i sk hårda valutor om affären innehåller utländska komponenter så att de utgör över 20 procent av affären. Det är just i dessa fall som en del av d finländska leveranserna betalas i svenska kronor.

Osannolikt med nya clearingavtal

För närvarande ser det ut som om Sovjetunionen inte, åtminstone inte i någon större utsträckning, kan öka sina oljeleveranser till väst. Därför är det ytterst osannolikt att man skulle vara villig att binda sin oljeexport till nya clearingavtal enligt den finländska modellen.

Oljan är ett sätt för Sovjet att förtjäna så mycket fritt konvertibla valutor som möjligt, pengar som ur landets synpunkt är mest praktiska.

Finland, som fortfarande köper ca 10 miljoner ton olja och oljeprodukter på ciearingbas från Sovjet, är och förblir tillsvidare ett specialfall bland västländerna.

På senare tid har Sovjet aktivare än förr börjat förhandla om gasexport till väst. Det är lätt att förstå då man vet att gasproduktionen under den pågående femårsperioden väntas öka så mycket som sju gånger snabbare än oljeproduktionen.

Förhandlingarna om en gasrörledning genom Finland till Sverige har pågått redan länge. Förverkligandet av detta projekt förutsätter att Sverige skulle köpa åtminstone 3—5 mrd m? sovjetgas per år.

Öst-västhandeln har också alltid haft

FORUM 12/81

I SS politiska aspekter. Ett stort beroende av energileveranser från öst tilltalar, som känt, inte västliga politiker. I detta avseende är i all synnerhet NATOländerna försiktiga. Också neutrala Sverige tycks i detta avseende vara försiktigt.

För närvarande är Sovjetunionen mycket intresserat av att öka sin handel med de skandinaviska länderna. På detta inverkar bl a USA:s embargopolitik.

Det man speciellt önskar i Sovjet är att finska och svenska företag skulle öka sitt samarbete på sovjetmarknaden. Dylika förslag lyssnar Moskva gärna på.

Finland ingen ledare

Man skall definitivt inte utgå ifrån att Finland i alla avseenden skulle vara något slags ledande land i Norden vad gäller SEV-handeln. Vår östhandel är kraftigt koncentrerad till sovjetmarknaderna medan de sk små SEV-ländernas andel är ganska obetydlig.

I slutet av 70-talet har däremot tex Polen blivit en viktigare exportmarknad än Sovjetunionen för Sverige. Svenskarna har också verkat aktivare än vii de andra sk små SEV-länderna.

Betydande storprojekt har ingått i svenskarnas SEV-handel. De har byggt bla ”Forum”-hotellet i Warszawa och ”Metropol”-hotellet i Östberlin — båda är hotell som anlitas flitigt av affärsmän.

Svenskarna har också uppvisat exemplarisk initiativkraft när det gällt att söka alternativ till normal varuhandel i samarbetet med SEV-länderna. Volvo hann först bland företagen som grundat joint venture-företag i Ungern, där en lag som tillåter utländskt kapital att delta i utvecklingen av landets näringsliv antogs i början av 1970-talet.

Tyvärr misslyckades detta pionjärföretag, vars businessidé var att montera Volvos Lapländer-terrängbilar i Csepels bilfabrik i Ungern, efter ca 6 månaders

FORUM 12/8 provtid.

Facit AB, den svenska tillverkaren av kontorsmaskiner, har knutit ett samarbetsavtal i Polen som gällt tillverkning av skrivmaskiner. Detta avtal har nu kommit så långt att det inom kort skall förverkligas.

Kemijätten LKB sysslar med forskning tillsammans med Sovjetunionen.

Den danska firman SKIOLD har knutit ett samarbetsavtal med ungrarna som gäller produktion av forderkvarnar. A/S N. Foss Electric säljer för sin del know-how som Polens livsmedelssektor behöver för sin utveckling.

Exempel för nya samarbetsformer

Det finns alltså goda exempel hos våra skandinaviska grannar och på deras företagssektorer — exempel av vilka vi kan nämna bara några — som bra kan tjäna som modell för andra då öst-västsamarbetet utvecklas och antar nya former.

Naturligtvis måste vägen ofta gå genom försök och misstag då man skapar nya former för samarbetet. Både negativa och positiva erfarenheter ger värdefull kunskap med tanke på framtiden.

I Sverige har man också utnyttjat den ackumulerade erfarenheten på ett sätt som väl kan tjäna som exempel också för oss här i Finland.

Institutet för Internationellt Företagande publicerade nyligen verket ”Öststatsaffärer” som innehåller en intressant samling case-exempel på samarbetet mellan öst och väst. En motsvarande publikation som kunde användas som handbok finns inte i Finland. Svenska Statens Industriverk (SIND) har också nyligen publicerat en användbar handbok med rubriken ”Export till statshandelsländerna”.

Finlands varvsindustri har gjort väl ifrån sig i all synnerhet i handeln med Sovjetunionen.

Informationsflödet om öst-västhandeln i Skandinavien trampar således inte mera i barnskorna. En viss tid behövs givetvis för att informationen skall kunna tillämpas i det praktiska handelsutbytet.

Sovjet intresserar mest

Betraktar vi den ekonomiska situationen inom SEV, är det inget att förundra sig över att våra västliga grannar i Skandinavien gärna skulle ändra på den geografiska strukturen i sin östhandel.

Genom energikriserna har Sovjetunionens ekonomiska styrka ständigt framhävts, medan å andra sidan de s k små SEV-länderna ständigt är tvungna att kämpa med växande ekonomiska problem. Markantast kommer problemen fram på den för de nordiska länderna viktiga polska marknaden.

Trots att sovjetmarknaderna just nu verkar särskilt lockande, uppvisar de tydligt vissa huvuddrag i SEV-handeln; handeln är ofta tidskrävande och fordrar tålamod och en god kännedom om de lokala förhållandena.

Långsiktiga person- och företagskontakter är sist och slutligen de avgörande. Därför är det omöjligt att i en handvändning förskjuta den geografiska tyngdpunkten från de sk små SEVländerna till Sovjetunionen.

Det ovannämnda betyder ingalunda det, att de sk små SEV-länderna skulle hålla på att falla helt ur bilden vad gäller våra västliga grannars utrikeshandel. Uppfinningsrika företag kommer nog ännu att finna användbara idéer.

I början av detta år gjorde det danska andelslaget Folkende Danske Bruksföreningen (FDB) ett avtal som baserar sig på byteshandel med det ungerska SkålaCoop. Den danska veckan som arrangerades i Budapest i Skålas varuhus blev en enorm succé genom att de utställda varorna i snabb takt köptes upp av konsumenterna.

På samma sätt gav de ungerska varornas presentation i Köpenhamn den västliga parten en uppfattning om vad den lokala köparen vill ha från Ungern. Det var på denna grund man kunde utveckla ett relativt omfattande motköpskontrakt som den danska parten är nöjd med.

Det är naturligt att skandinaviska företag söker nya marknader då tillväxtutsikterna inom ramen för OECDländerna är relativt anspråkslös.

Samtidigt är det uppenbart att man är medveten om att SEV-marknaderna inte utgör något lätt alternativ. Det är knappast någon orsak till att låta bli att ta emot utmaningen — lätta marknader är det nuförtiden så svårt att finna.

Tauno Tiusane 19