Nu håller vi andan

LEDARE 18. 12. 1974

Forum 20/74

Nu håller vi andan

VID ÅRSSKIFTET inleds de sk gluttförhandlingarna. Kommer det tvååriga arbetsmarknadsavtalet att hålla?

Efter de tidigare punktstrejkerna råder nu ett relativt lugn. Situationen förefaller lovande och avtalsparterna har i stort sett uttalat sina goda intentioner, utan ömsesidiga påfågelsrörelser i avsikt att imponera på egna led.

FFCs Pekka Morri ville ”gå in i förhandlingarna utan förhandsvillkor”. Med detta avsågs att avtalet inte utan diskussion automatiskt skulle sägas upp, inte heller göras förernål för en beslutande medlemsomröstning vilket kommunisterna pläderat för.

EGENTLIGEN FÖREFALLER LÄGET förvånansvärt sunt, efter en svart period med vilda strejker och överhöga lönekompensationer som hotade rubba hela förtroendet för vårt avtalssystem.

Ruelse tycks i viss mån ha gripit intresseorganisationerna och man ser kritiskt också på de egna ledens agerande. Det är nog sannolikt också sista gången vi får uppleva en så överjäst ”inkomstsemla” med så många ingredienser.

I januari står ganska mycket på spel, dummare är knappast någon än att han begriper den saken. Före den 16 februari bör avtalsparterna meddela om de önskar att avtalet ska fortsätta eller inte efter den sista mars.

Arbetsgivarna har låtit förstå att om detta avtal faller är det lönlöst att hoppas på ett nytt totalavtal. Då spricker fronten upp i många branschvisa avtal.

NÅGRA FRÅGETECKEN och överraskningar finns dock med i bilden.

Det var en överraskning, om också ingen oangenäm sådan, att Keijo Liinamaa var den som fick uppdraget att fungera som förmedlare i stället för avtalspappan Seppo Lindblom. Orsaken var att Lindblom på vänsterhåll inte var riktigt commer-il-faut, på grund av att han ansågs stå de stora pengarna (Finlands Bank) alltför hära. Liinamaas dokumenterade för handlingsvana stabiliserar dock det triumvirat som nu ska dra de huvudsakliga förhandlingaärna, och där det vid sidan av honom själv och Timo Laatunen från arbetsgivarna finns en ny faktor med, Pekka Oivio i egenskap av FFCs nya ordförande.

Oivio är för många ännu ett frågetecken. Det anses att han inte riktigt funnit sin plats inom FFC. Man är beredd på att andra starka krafter där kan göra sig gällande, framför allt pappersarbetarnas Ahtola, som redan senaste vår var emot ett tvåårigt avtal. Oivios uttalade önskemål att bygga broar mellan socialdemokrater och kommunister inom FFC har i viss mån oroat arbetsgivarna som kanske ser det mera som rituella men tidsödande piruetter utan att öka möjligheterna att föra förhandlingarna i hamn.

ETT ANNAT FRÅGETECKEN är de tekniska funktionärernas centralförbund, FTFC, som målmedvetet och med kraften i en mycket hög organisationsgrad arbetar på att hävda sig i bredd med FFC. De tekniska funktionärerna har speciellt anmält sitt missnöje över att de av staten utlovade sänkningarna av boendekostnaderna i stort sett uteblivit och att de åtgärder som vidtagits (tex brännoljeprisets sänkning) mera markerar god vilja än reella förbättringar.

Intressant är också tjänstemännens TOCs ökade samarbete med FFC på det internationella planet som låter ana utvecklingstendenser också på hemmaplan.

AVTALSFRONTEN är alltså inte särskilt enhetlig. Ändå räknar de flesta med att förlängningen ska ros i land. Det blir under nuvarande förhållanden något av ett kategoriskt imperativ med den ekonomiska utveckling vi har att vänta nästa år.

SEDAN KAN REGERINGEN pusta ut och låta nu återhållna interna misshälligheter spelas ut som preluder till den riksdagsupplösning och det nyval som så många räknar med Hösten 1975.

TILL DESS håller vi andan. OO 5