Nu lever Bugøynes igen

av Gunnar Pettersson Forum 1991-10, sida 36-37, 29.08.1991

Taggar: Teman: fiske

Nulever Bugoynes igen

Fiskexport till Finland blev räddninge ”Det är havsfisken som har rest Pykeija, och som håller byn vid liv framöver…” skrev Finnmarksetnografen Samuli Paulaharju 1928. Ett par år tillbaka blev Bugsynes — på ishavsfinska Pykeija — känd som byn som bjöd ut sig per annons. När jag i fjol somras besökte platsen fanns det inte mycket av hopp: ett dataföretag som skulle bli räddningen hade just valt en annan kommun — Bugogynes hade behövts bara för att spela fram ett bättre anbud från etableringskommunen. Men nu är nyheten för en gångs skull pod: fiskebruket är gång igen. Det var inte högtekn ogin som va lösningen, utan det hatade, älskade Ishavet.

en 19 augusti 1989 ingick de en annons i ett antal norsk tidningar som fick många att gnugga sig i ögonen: Buggynes, en hel by vid Varangerfjorden bjöd ut sig till det företag eller den kommun som kom med det bästa anbudet. Det var inte marken, som bjöds ut. utan folket som bjöd ut sig: arbetsföra och arbetsvilliga men utan arbete och framtid.

Annonsen var inget skämt, även om meningen främst var att väcka debatt. Där lyckades byborna, och ännu länge efteråt var byn så nerlusad av redaktörer att folk snart kände att de redan hade berättat allt och många gånger om.

Fiskebruket i byn såg ut att ha alla förutsättningar, men hade det oaktat rammats av ett antal konkurser. Man satte hoppet till ett sydnorskt företag. Men det visade sig att företaget var ute efter den trålarkoncession som ingick i boet. Företaget flyttade trålaren till andra trakter. Likadant gick det med maskinerna från filetteringen, och bruket i Buggynes fick stå öde.

Sommaren 1990 då jag besökte byn var Buggynes på döende för tredje året. Bruket låg i förfall och behovet av underhållsarbete på byggnader och kaj var uppenbart.

Lokalföretag tog öve — Hösten 1990 hyrde vi in oss på bruket, och för två veckor sedan köpte vi anläggningen, säger Oyvind Seipajzervi, marknadschef för Arctic Products Norway A/S.

Den här gången är det ingen spekulant som har tagit över, utan ett lokalt företag. Buggynesborna hade knappast litat på någon främling en gång till.

Företaget har nu sex år på nacken, men dess rötter går långt tillbaks i tiden. Redan 1928 — samma år som Paulaharju skrev sina profetiska ord — sålde Kolbjern Abrahamsson lax till Finland. Firman hette då M. Abrahamssen, efter Kolbjörns far som grundade rörelsen. Kolbjörns sonson, Jarle Abrahamssen är nu direktör för tör för Arctic Products. Hur gammal handeln mellan Ishavskusten och Finland är vet väl ingen.

— När det inte längre var tillåtet att sälja lax som rundfisk till Finland fick vi lov att sätta i gång med filletteringen, förklarar Byvind Seipajervi.

Som så många gånger förr hade restriktionen en oväntad positiv effekt. Sedan filetteringen började har försäljningen ökat kraftigt.

Text: Gunnar Pettersso — Jämfört med när vi började — jag säger inga siffror, jag brukar inte göra det… men jämfört med 1989 när försäljningen började på allvar har den fyrdubblats, säger Seipajervi.

Enligt en uppgift kom företagets försäljning under det första kvartalet i år upp i 1,3 miljoner NOK, och 90 procent av produktionen går på export till Finland.

Odlad lax huvudprodukt

På sensommaren intar den vildvuxna Tanalaxen en viktig ställning, men annars är nittio procent av laxfisken som företaget säljer odlad. Odlingen ligger i Gamvik, 25 kilometer väster om Bugöynes.

Sommarens kärva ekonomi i Finland har inte känts av i exporten, däremot nog konkurrensen från östersjölaxen. Utbudet av östersjölax och finsk regnbåge har varit god två år i rad och priserna ligger nere.

— Vi har satsat mer på gravlax och kallrökt ; stället.

Egentligen borde man hålla isär naturvuxen lax och odlad, även om norrmännen gärna kallar sin odlade lax ”Ishavslax”. Smakskillnaden på vildvuxen östersjölax och ishavslax är avsevärd. Andå kämpar fiskarna långt om samma marknad, och en stor del av konsumenterna kan ha svårt att skilja på produkterna. Östersjölaxen kostar bara någon tia mer kilot än den beramade regnbågen, som, med reservation för dysmakande undantag, håller en hyfsad kvalitet.

När nu konsumenten ser Östersjölax till vad han upplever som ett fyndpris besluter han sig att festa. Fisken han får för de extra tiorna är visserligen stor och god, men smaksensationen uteblir. Laxen gäller ju som en lyx- och delikatessvara, men efter den besvikelsen är konsumenten kanske inte villig att satsa på vildvuxen Tanalax, som är något helt annat än Östersjölaxen — oftast också till priset.

— Konsumenten vet nog vad han betalar för när han tar Tanalax, det är ju en vild fisk, anser dock Seipajervi.

Den odlade norska laxen som är Arctic Products huvudprodukt kallar producenten för ”Ishavslax”. Den odlade varianten växer upp i samma vat Åse Sommaren 1990 var fiskebruket i BuBövnes tyst, men sedan tog lokalföretaget Arctic Products över. Det betyder fortsatt liv för hela byn.

10/1991 FÖRU ten som Tanalaxen, men med avsevärt mindre motion och på enklare diet. Där den vilda laxen jagar småfisk och räkor får den odlade hålla tillgodo med fabriksblandat torrfoder.

— Vi har en egen farm, och uppväxttiden hos oss är ett halvt år längre än söderöver, beroende på det kalla vattnet, förklarar Seipajervi.

— Vi har ingen som helst medicin i fodret, fisken har varit helt frisk, och färgen är vackert röd.

Fast den odlade regnbågen är en kännbar konkurrent vill Seipajervi inte underkänna den.

— Den har blivit bättre och bättre, och nu införs ju kvalitetsklassificering. Huvudsaken är att folk äter allt mer och mer fisk.

— Vi har stått mycket i de finländska butikerna för att profilera oss och vår vara. Vi har frågat vad folk tycker om fisken som mat. Jag tror att det är mera här i Norge som man känner till det här med olika slag av fetter, att omega 3-fettet i fisk är bra för hjärtat. Det skall vi satsa på mer i kommande kampanjer, att vår fisk är ishavsfisk, från kalla vatten.

Testförsäljning öppnade dörrar till butikskedjor

Arctic Products har lyckats öppna dörrarna till alla stora dagligvarukedjor i Finland. Metoden har varit egna provförsäljningar som har avtalats direkt med handelsmännen. När varan en gång väl har bevisat sin åtgång har det varit lättare att förhandla med inköpscheferna.

75 procent av försäljningen har bestått av djupfryst filé av odlad lax, kompletterat med rökt och gravad lax.

Bland de nyare produkterna kan nämnas färska handplockade räkor. ”Färska” betyder här att varan inte är djupfryst — räkor kokas alltid redan ombord som absolut nyfångade.

Företaget arbetar med att bredda sortimentet med portionsförpackad färsk filé av torsk och sej, i framtiden kanske också lax. Kunderna man riktar sig till är storkök och restauranger. Produkten värms upp i ånga, i sin förpackning. I Finland skall portionsförpackningarna introduceras i samband med fiskmässan i Jyväskylä i början av september.

Också hel, färsk torskfilé står på Arctic Products program. Målet är att kunna tillgodose kundens alla behov när det gäller arktiska fiskprodukter.

Två skilda världar

Problemet med arktiska produkter för den gastronomiska marknaden är inte bara att få ner varan i förstklassigt skick. Som naturprodukter flyter rå FORUN, 10/1991

Stockmanns fiskavdelning är en referens som Arctic Products är stolt över även om volymförsäljningen främst sker via de stora dagligvarukejdorna.

varan in i en ojämn takt. som sedan skall anpassas till marknadens efterfrågan som har sin egen rytm. Levetanssäkerhet är egentligen ett orimligt krav när det gäller Ishavet, som ger och tar när det vill. Naturens villkor där uppe är så hårda att det kan vara svårt att fatta för oss här sydpå. Typiskt dikterar förhållandena att långa perioder av väntan växlar med hektiskt arbete då när det är möjligt och när havet ger fisk. Men dagens konsument och inköpare frågar inte efter hur hårt det blåser vid Varangerfjorden, Och den producent som vill hänga med förstår att anpassa de två världarna.

Licenskvoter bekymmer

Redan 24-timmarskörningen från Bugeynes till södra Finland är ett kapitel för sig… Fisken klarar sig nerisad den tiden, och transporten kräver alltså inte nödvändigtvis att den djupfryses.

Att det mesta av laxen från Buggynes når konsumenten som djupfryst dikteras av andra än hygieniska och gastronomiska skäl. Det är inte stormarna från Barents hav utan importkvoterna för vissa produkter såsom rökt lax och färsk laxfilé som är det största problemet. Bestämmelserna är så invecklade att inte ens myndigheterna alltid lyckas tyda dem. Färsk laxfilé säljer företaget i dag till Östersjöfärjorna. Gravad lax och frusen laxfilé får däremot införas obegränsat också till det finska fastlandet.

På Arctic Products levde man länge i hopp om att alla restriktioner skulle falla bort 1992. Men så bra var det inte.

— Nu har vi hört att det är först då som saken avgörs, men hur det blir vet vi inte, säger Seipajervi.

— Jag har hört att man skulle frångå licensförfarandet för kallrökt, men inte vet jag. Det är svårt att förstå. När vi säljer till fastlandet måste filén vara djupfryst. Det är vår största artikel, berättar Seipajervi.

Arbete ger framtid

Arctic Products kan nu ge mer eller mindre full sysselsättning åt 15 personer. vid högsäsong åt 25. Sommaren är tyst, det kommer in mest bara räkor, och litet lax. Då klarar sig företaget med bara fem personer.

Men allt det här är bättre än ett öde bruk. I min ungdom sommarjobbade jag i fiskeindustrin vid Ishavet, och jag har vandrat genom tillräckligt många öde fiskever för att veta att en by dör ut med sitt fiske och sitt fiskebruk.

Jag måste medge att nyheten om att bruket är igång igen får en våg av värme att skölja igenom mig. Buggynes har visserligen satsat på att skapa sig en turismprofil som ”Pikku Suomi”, men hur helhjärtade satsningarna än har varit har byn breddgradernas, kilometrarnas och kostnadsnivån odds emot sig. Och att sälja ett fiskeläge utan fiske är inte helt lätt, så nu borde också turismnäringen gå bättre.

Finskättlingar

Mitt telefonsamtal med Byvind Seipajervi går på den speciella sort av finska som talas vid Ishavet.

Många av byborna använder faktiskt den här egna varianten av finskan när de språkar sinsemellan i vardagslag.

1855 hade byn nio norrmän men hela 29 finnar, eller kväner, som norrmännen kallar finskättlingarna. 1920 räknade byn 239 finnar, 15 norrmän, åtta samer och 24 ”av blandras”.

Nu har norskan intagit den klart ledande ställningen. Många av de gamla ortsnamnen börjar försvinna, men också en modern karta har många av dem. Huvudsaken är att byn lever.

Processerna om fiskebruket i Bugeynes fortsätter, men nu är man alltså så långt att fabriken är i gång igen.

— Man vet aldrig… kanske vi skaffar tillbaka trålaren också, säger Seipajervi förhoppningsfullt.. L 37