Nyenkelhet nästa trend?

av Ragnhild Artimo Forum 1986-07, sida 22-25, 24.04.1986

Taggar: Personer: Vilhelm Helander Teman: trender

Europa, vars månghundraåriga byggnadsarv dignade under dekorerade friser och pelare. Klara enkla linjer kontrasterade där på ett befriande sätt. Funktionalismens förbannelse framstår då när det gamla inte längre finns som jämförelse, utan knastertorr saktighet dominerar. Så ser det ut i förstäder i hela världen.

Arkitektur för människor

Människor, även arkitekter, har i alla tider fått lära sig att göra en dygd av nödvändigheten. Detta är enda ursäkten för det fula, själlösa massbostadsbyggande som av förklarliga skäl dominerade under efterkrigsåren — börjande från 50-talet, men (mindre försvarligt) ännu på 60—70-talet.

I slutet av 70-talet dämpades byggnadstakten. Kanske gav detta tid till ny eftertanke. Kanske den överlag höjda levnadsstandarden aktiverade nya, länge glömda behov och önskemål.

70-talet innebar upptakten till förändringar. Rationaliteten gläntade på dörren för irrationaliteten: för det strängt taget ”onödiga” — men trevliga, tilltalande, mänskliga.

Detta nya fick ett namn: postmodernismen. ”Det som kommer efter modernismen”.

— Med 80-talet börjar en ny arkitektur med idé ta form. Den nya arkitekturen ger uttryck för arkitektens personliga visioner och smak för detaljer. Erkrar, prång och de sk onödiga utrymmena är tillbaka. Taken får form och variation. Fasaderna är inte längre släta vägger eller jättefönster. ”Naiurbetong” ersätts av färg på ytterväggarna.

Att förföra betraktarens öga är åter tillåtet. Likaså att lekfullt blanda olika stilar — inte av okunskap, utan som ett medvetet val.

Surpuppomas sorti?

Postmodernismen innebär en brytning med funktionalismens puritanism och modernismens återvändsgränd — under insikt om att dessas formspråk inte längre har något att ge. Ändlösa valmöjligheter och en återfunnen form- och färgglädje ersätter modernismens asketiska självförnekelse.

Där modernismen lade pannan i djupa veck, låter postmodernismen skrattrynkorna regera.

— För att kunna bryta med den närmast föregående perioden, har postmodernismen sökt impulser från tidigare epoker — som så ofta då man söker nya uttrycksformer — och kombinerar sorglöst äldre stilarter med det visuella språket i massmedia, reklam och annan populärkultur. Eklekticism, kallas detta medvetna stilblandande. Men postmodernismen är inte bara en dekorations- och fasadkultur: dess viktigaste budskap är frånvaron av ortodoxa regler för vad som är tillåtet, och vad som inte är det. Lekfullheten och respektlösheten är det som mMmarkantast skiljer postmodernismen från modernismen.

Vilka är de nya profeterna? Var finns de nya monumenten?

FÖRUN 7/1986

Engel City — det empirecentrum som Engel planerade på tsarens befallning. A

Alvar Aaltos egen byrå i Munksnäs. 1936. A

Postmodernism? Tammerfors nästan färdiga bibliotek fotograferat i mars, Reima Pietilä )» I Finland, där postmodernismen fick fotfäste långt senare än i USA och på kontinenten, har riktningen inte ännu frambringat portalfigurer eller vallfärdsmål. Pietiläs färska bibliotek i Tammerfors kanske går till arkitekturhistorien som ett sådant. Men den finländska postmodernismen kom för sent, för att riktigt hinna med — annat än på inrednings- och prylsektorn. Det dämpade byggandet har inte medgett så stora marginaler för experiment i kortlivade stilarter.

— Postmodernismen är klart ett mellanskede, en period av sökande. Den finländska postmodernismen kan sägas ha fått en lokal trend i den sk uleåborgska skolan, inspirerad av Pietilä — som för övrigt tänkte och skapade postmodernistiskt långt förrän etiketten uppfunnits. Det är intressant att se, att postmodernismen överallt i världen har en stark lokal anknytning.

Postmodernismen går troligen till historien som modernismens färgstarka, aningen desperata dödskamp. Då har dess funktion varit att befria från ortodoxins bojor.

Nästa ism tar form Den nya arkitekturen, morgondagens ism, är på väg, håller på att födas under våra fötter. Men ännu kan den bara anas.

(vänd)

Helsingfors järnvägsstation. Eliel Saarinen. 1906—14, A

Uleåborgska skolan: Oulunsalo kommunhus. Kari och Reijo Niskasaari, Kaarlo Viljanen, IIpo Välsänen, Jorma Öhman. 1983. 2 (forts — Hurdan den blir, är summan av många faktorer. En är det kontinuerligt stagnerade byggandet. Då volymen minskar, brukar kvaliteten ofta nog öka. Ett ofrånkomligt faktum är att det inte går att bygga bra billigt, vare sig med avseende på kvalitet eller det rent arkitektoniska. Halvylle är halvylle — och ingenting annat. Som nation har vi nått så långt i levnadsstandardstegring, att det omedelbara behovet av tak över huvudet är tillgodosett, och har ersatts av krav på livskvalitet. De sk mjuka värdena är ett uttryck för detta. God arkitektur och god stadsplanering är element i denna livskvalitet.

Det räcker inte med enstaka ”goda” hus: helheten ska fungera och tilltala ögat och sinnet. Harmoni, hette det förr.

— Vi är tillbaka vid frågan om konstens väsen, säger Bosse Österberg. — Att konsten snarare kännetecknas av komplexitet än av endimensionalitet. Människan lever inte av bröd allena. Hennes öga är hungrigt, hennes fantasi är hungrig. Alltmera så, ju effektivare de materiella behoven är tillgodosedda.

De nya möjligheterna

Den nya material- och byggnadstekniken medger idag större kreativ frihet än under någon tidigare period. Det ”onödiga” men ”trevliga” är ekonomiskt överkomligt. Samtidigt förutspår Bosse Österberg en renässans för hantverksskicklighet — Den återuppväckta aptiten på dekorationer och detaljer skapar ett nytt behov av manuellt kunnande för att erbjuda denna variation. Inom inredningen har denna trend redan länge varit iögonenfallande: det ska inte längre vara Skanno-möbler (ursäkta, Skanno), utan hela skalan sk replikamöbler — nyproduktion av gamla stilmöbler från olika perioden.

(Ett exempel är nyproduktionen av Eliel Saarinen -möbler, som Forum berättade om i nr 12/85)

Det faktum, att intresset för den egna livsmiljön projicieras på mål allt längre från individen, är en logisk utveckling — Behovshierarkin förändras i och med ökande möjligheter. Då det för ett allt större flertal blir möjligt att påverka den omedelbara närmiljön, valet av kläder och inredningen i och utrustningen av hemmet, förskjuts intresset i följande skede mot större miljöer — hus, kvarter, stadsdelar, hela samhällen.

Allt flera vill påverka besluten om den gemensamma yttre miljön — och allt flera är eniga om att denna miljö får kosta pengar.

— Idag finns det större beredskap än någonsin tidigare — både hos enskilda och samhället — att satsa på och betala för en bättre, vackrare och människovärdigare gemensam miljö, säger Bosse Österberg. — Det är en bra grogrund för den arkitektur som växer fram efter modernismen, och efter postmodernismen.

Ragnhild Artimo 22

Nyenkenhet

NÖSta Trend

Den finländska arkitekturen har en lysande framtid bakom sig. Femtiotalets enkelhet och flärdlöshet är ett ideal att sträva tillbaka till. Framtidens arkitektur är miljöhänsynsfull och resursmedveten, säger

Vilhelm Helander.

ommersialismen och den övernatioKorea masskulturen är de största hoten mot arkitekturen som konstform, hävdar arkitekt Vilhelm Helander, praktiserande arkitekt vid arkitektbyrån HelanderLeiviska och professor vid Tekniska högskofans arkitekturavdelning. Postmodernismen har passerat vågkammen. Men det utesluter inte fortsatta häftiga trendväxlingar inom arkitekturen. Kortlivade moderiktningar är med nödvändighet övergående ytliga influenser, påpekar Helander. Man bör sträva till långsiktiga mål och en hög kvalitet i allt byggande — med andra ord byggkultur. Det viktigaste är att ta vara på de långa linjerna i den finländska arkitekturen, som i mycket är ett med hela den nordiska byggnadskonsten.

Funktionalismens ideal lever — I Norden var funktionalismen den stora arkitektoniska förnyelsen med social innebörd, arkitekturens svar på det industriella tidevarvets krav, säger Vilhelm Helander. — Funktionalismens innehåll var inte bara det stilmässiga, utan en demokratisk idé om ett bättre samhälle, god miljö för alla, ”bättre vardagsvara”. Idén är inte föråldrad. Arkitekturens huvudfråga måste alltjämt vara innehållet, målsättningarna.

— Utvecklandet av det industriella byggandet är en nyckelfråga, säger arkitekt Vilhelm Helander. — Tekniken skall vara en berikande, inte en begränsande faktor.

Helander framhåller, att funktionalismen som idé starkast befäste sin ställning i Weimar-republikens Tyskland och dess grannländer, i Holland samt de nordiska länderna.

I Sovjetunionen utvecklades efter revolutionen en djärv experimenterande arkitektur, men den kvästes i och med övergången till socialrealismen på 30-talet.

I USA uppstod aldrig någon egentlig funktionalism; den amerikanska modernismen blev stället storskaligt byggande för storbolag och andra kommersiella ändamål. Den amerikanska postmodernismen blev en protest mot denna kommersiella monumentalism.

I den anglosaxiska världen kallas modernismen också The International Style.

I Tyskland avbröts den funktionalistiska utvecklingen då Hitler kom till makten och en artificiell ”Heimat-stil’ och megalomanisk monumentalism blev den nationalsocialistiska preferensen.

Livskraftigast blev funktionalismen i Norden.

— Aalto blev den stora nytänkaren i den funktionalistiska traditionen, säger Helander. — Han var framför allt den oförtröttliga experimenteraren. Hans idéklarhet har varit en viktig utmaning för våra övriga arkitekter. Detta gäller såväl Aaltos berömda byggnader som hans omsorg om de sociala frågorna. Någon egentlig ”skola” skapade Aalto dock aldrig.

Samhälle i omvandling — Bakom den långa bärande traditionen i vår arkitektur står de ideal som funktionalismen formulerade, och som nådde sin blomming på 50-+alet: byggande i rimlig skala, i kontakt med naturen, och med klarhet och enkelhet | formerna. Friheten från onödigheter ser jag som en estetisk rikedom, inte som ett symptom på torftighet. Det är denna tradition vi borde bygga vidare på. Finlands — internationellt sett sena — kraftiga urbanisering på 60-talet innebar en utmaning för byggnadsindustrin och en prövning för den nationella arkitekturen. (vänd 7/1986 FRUN,

TYSTNAD MÅSTE UPPLEVAS!

UPPLEV TYSTNADEN HOS OSS:

AUKTORISERADE ÅTERFÖRSÄLJARE AV IBM-SKRIVMASKINER:

BJÖRNEBORG: Konepor (939) 414 028, Oy Wulff-Data Ab (939) 413 610. ESBO: Auvo Rasanen Oy (90) 465 469. HELSINGFORS: Alppilan Konttarikone Ky 190] 499 864, IBM Shop (90) 459 6111, Okovälitys Oy (90) 4041, Uuskone-Hualto Oy (90) 581699, Oy Wulff-Data Ab (90) 560 01 IMATRA: Imatran Kirja-Otava (954) 630 66. JOENSUU: Joensuun Toimistotekniikka Ky (973) 272 77, Stigell Ky (973) 233 00. JYVÄSKYLÄ: Infogate Ky (941) 214 517, Jyväskylän Konttorikone Ky (941) 619 646 KAJANA: Kajaanin Toimistokone Ky (986] 255 05. KARLEBY: Oy ASV-Data Ab (968) 145 55. KEMI: Kemin Konttorikone/Wulfi (980) 238 20. KOTKA: Kotka-Data Oy (952) 182 445. KOUVOLA: Oy Wulff-Data Ab (951) 172 70. KUOPIO: Stigell Ky (971) 121311, Kuopion Systema Oy/Wulft (971) 124 700. LAHTIS: Payät-Hameen Konttorikone Ky (918) 332 315, Wultf-Lahti (918) 515 115. LOJO: Infolarte (912) 255 OL MARIEHAMN: Mariehamns Persondatorer Ab (928) 225 33. ROVANIEMI: Konttorikone Palis Ky (960) 160 88. SEINAJOKI: E-P:n Konttorikone Ky 1964) 140 365. TAMMERFORS: AarnoKaitemo Ky (931) 31180, Konttorratas Oy (931) 358 87, Tampereen Konttorikone Oy/Wulff (931) 146 600. TAVASTEHUS: Hameenlinnan Konttorihuolto Oy, (917) 244 95. ULEABORG: Oulun Systema Oy/Wulff (981) 223 555. VANDA: Mikropörssi Oy (90) 876 01, Toimistohankinta Oy (90) 873 4933. VILLMANSTRAND: Kaakon Konttontekniikka Ky (953) 11914. ABO: IBM Shop (921) 29160, Konttori Perbi Ky (921) 336 411, Oy Wuiff-Data Ab (921) 363 400.

ad är det för skillnad mellan vanligt tal och en IBM-skrivmaskin?

Ungefär 10 decibel — så pass mycket tystare är IBM Thermotronic. Du som skriver mycket på maskin förstår vad verklig tystnad innebär.

Det är IBM:s unika värmeskriftsteknik som gör tystnaden. Och vad får du mera? Jo alla de fina egenskaper som bara IBM:s tysta skrivmaskiner har.

Tystnaden kan du bäst uppleva med modellerna Thermotronic och 6780. Begär presentation hos din auktoriserade återförsäljare av IBM-skrivmaskiner.

FÖR MÅLMEDYETNA MÄNNISKOR.

(forts — Det plötsligt ökande behovet i kombination med som det sedan visade helt överdimensionerade tillväxtprognoser resulterade i att framför allt bostadsbyggandet på 60- och ännu på 70-talet blev en nidbild av vad det kunde och borde ha varit. Själlösa höghusslummar mitt på leråkrar, och tornanhopningar helt ur skala med de städer och tätorter där de uppfördes är tvivelaktiga monument som bär vittnesbörd om denna arkitektoniska förnedring. Exemplifierad av bl a Havshagnäs.

Byggnadskulturen blev byggnadsvolymer.

Gamla byggnader och hela kvarter revs för att ge plats åt bostäder för de nya stadsborna. Tomtmarken skulle utnyttjas optimalt.

60-talet frambringade trots allt också enstaka mönstergilla lösningar: bland annat Pietiläs Solhöjden i Hagalund, som representerade en ny experimenterande trend. Men merparten av vad perioden frambringade var dyster.

Efter oljekrisen kom eftertankens kranka blekhet. Volymidealet blev föremål för kritik. Resurs- och miljömedvetenhet blev medborgerliga dygder. Pendeln svängde — helt.

Räddare på krigsstigen Insikten om att rivningsivern i många fal åstadkommit irreparabel skada resulterade

Aaltos standardhyreshus — Åbo 1928. “ar A j en stark motreaktion och räddningsmentalitet. I stället för att riva gamla byggnader, började man allt oftare sanera dem. Gammal bebyggelse kompletterades med ny — på ett ”hänsynsfullt” sätt.

— Proportionen mellan gammalt och nytt är en av de centrala skillnaderna mellan Norden och Mellaneuropa, säger Helander. — Medan majoriteten av nordborna bor i någotsånär nya hus, bor de flesta mellaneuropéer i mycket gamla — hundraåriga hus är ingenting ovanligt. Mot den bakgrunden är det kanske förklarligt att trenden att slå vakt om ”traditionella” byggnader blivit så stark — trots att också de traditionella byggnaderna arkitekturhistoriskt sett ofta är relativt unga.

Denna i sig positiva konserveringsvänlighet har enligt Helander som biprodukt också delvis resulterat i en hämmande, bakåtsträvande trend: lusten att experimentera och söka nya lösningar tappades bort.

Arkitektur i trotsåldern

De postmodernistiska strömningarna i arkitekturen har närmast en katalyserande effekt, anser Helander — Ått byggandet i detta skede, mellan slutet på en epok och början till en ny, företer ett slags ytlig dekorationsmani måste ses som ett sjukdomssymptom. Ett trots mot den renlinjiga och dekorationslösa modernismen och den utarmning av miljön, som arkitekturens bristfälliga villkor lett till — och ett sökande efter nya former. Den

Keski-Suomen Museo i Jyväskylä. Alvar Aalto. 1961.V

Havshagnäs. Planering: BIS-gruppen. 1971— 1986. Byggnaderna på bilden: 1976.F

Ab än RA 0 00 RE fö bn jan pr on er boberdalndeernnr

Solhöjden i Hagalund. Reima och Raili Pietilä. 1967—69.V

Kone Oy:s eventuella huvudkontor i Gräsviken i Helsingfors. Det av Juhani Jauhiainen planerade 25-våningstornet blir huvudstadens första skyskrapa — om det överhuvudtaget byggs.

postmodernistiska debatten har kanske ändå resulterat i att arkitekturen har blivit friare, öppen för nya möjligheter.

Det allmänna samhällsklimatet har också gjort folk mera intresserade av arkitektur.

-— Miljörörelsen och invånarföreningar av olika slag har raserat isolationen mellan arkitekturen och dess ”användare”, och lett till ökade och mer preciserade krav på byggandet och miljön. Arkitektkåren står nu inför uppgiften att svara mot dessa nya förväntningar.

Nya kra — En av kvaliteterna är den tidigare nämnda hänsynsfullheten. En allt större volym av alla nybyggen uppförs i anslutning till redan befintliga miljöer och måste harmoniera med dessa. Den ekologiska medvetenheten förutsätter resurshushållning, vilket i sin tur — tvärtemot vad många tycks tro — förutsätter en mångsidigare syn på teknologi. Vi kan inte vrida tiden tillbaka till ett ”preteknologiskt” byggande utan har all anledning att utveckla och utnyttja alla tekniska möjligneter till bättre och mera ekonomiskt byggande.

Det mest väsentliga är enligt Helander att inte se arkitekturen som enstaka, unika prestationer, utan som en helhet där summan är mera än delarna tagna var för sig.

— Bebyggelsen idag sprider ut sig okontrollerat. Det harmoniska växelspelet mellan bebyggda stadsområden och sparad, orörd natur och parkområden har sorgligt försummats. Det var den bärande principen redan i Eliel Saarinens generalplan för Helsingfors från år 1918. Att beakta skalan i miljön är en central fråga, Det är lika