Oljeberoendet oacceptabelt!
av Thomas Zilliacus Forum 1980-10, sida 08-09, 04.06.1980
Oljeberoendet oacceptabelt!
Den första oljekrisen 1973—74 kom som något av en chock för industriländerna. Men man återhämtade sig — tydligen dock utan att ha lärt sig tillräckligt.
Idag betraktar man ofta oljekrisen 1973—74 som ett särfall, en situation som inte kommer att upprepas. Andå lever vi 1980 i ett beroendeförhållande som är minst lika ömtåligt som det som rådde 1973, i ett beroendeförhållande som dag för dag blir all svårare att acceptera.
9 År 1968 meddelade USA:s regering de västliga industriländerna att den amerikanska oljeproduktionen snart skulle nå sin kulmen. Den extra produktionskapacitet USA med tanke på en krissituation ägt existerade inte längre. USA stod inför slutet av en era.
Meddelandet väckte ingen speciell bestörtning bland industriländerna. Oljan från Mellanöstern var billig och lättillgänglig, och tanken att man genom att allt mer förlita sig på olja från arabländerna snart skulle komma att stå i ett farligt beroendeförhållande var något som föreföll mycket avlägset.
Den ekonomiska aktiviteten i västvärlden är idag i stor utsträckning beroende av den politiska utvecklingen i ett av världens mest oroliga hörn. Samtidigt som Palestinafrågan och Irankrisen fortsättningsvis gör den politiska framtiden i arabländerna mycket oviss, har de oljeproducerande arabstaterna — dels som ett resultat av produktionsbortfallet i Iran, dels som ett resultat av fortsatt hög oljekonsumtion i väst, och dels som ett resultat av en medveten oljepolitik — nått en produktionsnivå som gjort läget kritiskt. Outnyttjad teknisk produktionskapacitet existerar i mycket ringa grad.
I samband med revolutionen i Iran 1978—79 kompenserades det iranska produktionsbortfallet med ökad produktion i Saudi-Arabien, Irak och Nigeria. Idag har denna säkerhetsmarginal krympt till mycket nära noll.
Saudi-Arabien äger för närvarande ingen extra kapacitet på kort sikt. De övriga OPEC-ländernas extra produktionskapacitet i början av år 1980 var 1,98 miljoner barrels per dag, då den 1975 var uppe i 6 miljoner barrels.
Det är mot den bakgrunden man måste betrakta den diskussion som nu förs om energiförsörjningen i industriländerna. En plötslig minskning av oljeproduktionen i Mellanöstern skulle ha mycket allvarliga följder. Möjligheten av omvälvningar vilka skulle medföra radikala förändringar i arabländernas oljepolitik måste tas med i beräkningar na då man planerar 80- och 90-talets energipolitik. Att helt bygga på status quo vore orealistiskt.
Sovjetoljan problemfri?
Finland erhåller en stor del av sin olja från Sovjetunionen, nästan 60 procent. Men inte heller den oljeimporten behöver i framtiden vara problemfri.
Uppgifterna om Sovjetunionens oljereserver är motstridiga, och möjligheten att landet redan inom en snar framtid blir tvunget att skära ned på sin oljeexport måste tas i beaktande. Oljeexporten har sedan 1976 hållits oförändrad, och produktionstillväxten har år för år blivit allt långsammare.
Men politisk oro i Mellanöstern eller exportproblem i Sovjetunionen behöver inte utgöra huvudproblem då det gäller Finlands energiförsörjning, Huvudfrågan kommer antagligen istället att utgöras av priset.
Kostnadsökningen för Finlands energiimport steg från år 1978 till år 1979 med 60 procent. I mark betyder det en kraftigare prisstegring än under oljekrisen 1973—74. Och priserna kommer att fortsätta att stiga. Den sk oljeklubben (IEA) förutspår en kostnadsökning för år 1980 på 40—50 procent. I-länderna har genom sitt eget köpbeteende trissat upp priserna. Samtidigt har OPEC gjort klart att man strävar till att höja oljepriserna i takt med inflationen. Denna prishöjningskarusell, i vilken inflationen höjer oljepriset och oljepriset inflationen, håller världsekonomin i ett allt mer kvävande grepp.
För de oljeimporterande u-länderna växte skulderna 2 1/2 gånger snabbare än exporten 1973—78. Men även iländernas problem hotar växa sig allt större. I sin strävan att betala de stigande energikostnaderna slåss de om exportmarknaderna. Mellan 1973 och 1978 steg exportens andel av BNP i Frankrike från 17 till 20 procent, i BRD från 23,4 till 27,1 procent, i England från 23 till 29 procent, i Japan från 10 till 11 procent och i USA från 6,7 till 8,5 procent.
Industrins efterfrågan på primärenergi antas år 19 ‘rasig om minst 8,5 Mtoe. Inhemska energikällor ka teoretiskt stå för 5 Mtoe.
1-länderna kan dock inte i det oändliga finna nya marknader. Arabländerna lärde sig av händelserna i Iran, och har satt en broms på moderniseringen. Östeuropa kämpar med en svår ekonomi och tunga utlandslån, och Västeuropa samt USA strävar till att skära ned importen.
Protektionism och handelskrig kan komma att dominera världsekonomin under 80-talet som ett resultat av de stigande energikostnaderna.
Oacceptabelt oljeberoende
Finland uppvisar idag — i likhet med praktiskt taget alla andra industriländer — ett oljeberoende som med hänsyn till situationen på oljemarknaden är både oacceptabelt och i många avseenden ekonomiskt paralyserande.
Oljans del av vår totala energiförbrukning uppgår till cirka 50 procent. Vår ekonomiska utveckling under slutet av innevarande århundrade kommer i avgörande grad att vara beroende av hur vi förmår anpassa oss till den nya energipolitiska situationen, frigöra oss från oljeberoendet och skapa nya, alternativa energikällor vilka förmår trygga en kontinuerlig och prisstabil energitillförsel.
En allmänt vedertagen uppfattning är fortfarande den att trafiken står för huvuddelen av vår oljekonsumtion. Så är inte fallet. Trafikens andel är i dagens läge blott en fjärdedel av oljekonsumtionen, medan uppvärmningen av bostäder utgör den enskilda sektor som konsumerar mest olja.
FORUM 10/80
Vår oljekonsumtion kan uppdelas i två sektorer: en oljespecifik konsumtion, inom vilken sektor oljan är svår att i varje fall på kort sikt ersätta med någon annan energiform, och övrig konsumtion, inom vilken sektor oljan relativt enkelt och ekonomiskt kan ersättas av andra energikällor.
På detta sätt uppdelad kan man indela vår oljekonsumtion på ungefär följande sätt:
Oljespecifi – trafik 25 procen — petrokemi mm 15 procent 40 procent
Ej oljespecifi — uppvärmnin av bostäder 35 procen — industri 21 procen — elproduktion 4 procent 60 procent
En realistisk strategi för de närmaste två årtiondena bör därför bygga på att i första hand ersätta den icke-oljespecifika energikonsumtionen med övriga energikällor samtidigt som man inom den oljespecifika sektorn höjer nyttograden samt inför energibesparande åtgärder.
Kärnkratt och kol
Finlands energiförbrukning år 1977 var 22,6 Mtoe (million of tons of oil equivalent.) Handels- och industriministeriets energiavdelning har antagit att vår energiförbrukning år 1990 uppgår till 31—41 Mtoe,
FORUM 10/80
Länge antogs kärnkraften vara den energikälla som skulle lösa framtidens alla energiproblem. De senaste åren har visat att så inte är fallet. De i Finland byggda 4 kärnkraftverken kommer år 1990 att svara för 11—13,5 procent av vår totala energiförbrukning. För närvarande förs diskussioner om ett nytt kärnkraftverk på 1000 MWe. Beslut om detta bör göras omkring år 1982. Ytterligare ett kärnkraftverk kan komma att behövas på 1990-talet.
Kärnkraftens ekonomiska fördel jämfört med olja och kol är främst den, att den totala energiproduktionskostnaden är relativt okänslig för framtida ökning av bränslepriset. Råuranets kostnadsandeli den totala kraftproduktionskostnaden utgör ungefär 20 procent, medan råvaran vid ett koleldat verk utgör 70—75 procent, och råvaran vid ett oljeeldat verk 80—85 procent.
Kärnkraftens problem i framtiden kommer antagligen främst att utgöras av det starka motståndet utnyttjandet av kärnkraftverken även i Finland mött.
Kol har vid sidan av kärnkraften framstått som det andra huvudsakliga alternativet till olja. Ifall man i Finland besluter sig för att inte bygga nya kärnkraftverk, stiger kolkonsumtionen i Finland till år 2000 med 100—200 procent. Detta betyder för Finlands del ett krav på nya importkanaler vid sidan av de nu förekommande, Polen och Sovjetunionen, vilka inte kan tillfredställa en så kraftig ökning. Nya importländer kan främst vara USA, Australien, SydAfrika och Kanada.
En ökad användning av kol är dock förknippad med stora organisatoriska och ekologiska problem. Den ekologiska balansen kommer antagligen därför att sätta gränser för utnyttjandet av kol.
Inhemsk energi
Industrins efterfrågan på primärenergi antas år 1990 röra sig om minst 8,5 Mtoe. Av detta kan ca 3,5 Mtoe anses fastslaget genom redan till buds stående energikällor. Inhemska energikällor kan därför teoretiskt stå för minst 5 Mtoe. År 1977 svarade oljan för merparten av detta energibehov och blott 0,5 Mtoe tillfredställdes genom användning av trä och torv.
På samma sätt kan man räkna med en minimipotential för inhemska energikällor" inom elproduktion, fjärrvärme och -kraft samt uppvärmning av bostäder på sammanlagt 12 Mtoe/år på 1980talet. Beräknat med oljepriserna i oktober 1979 som bas skulle detta representera ett importvärde på nästan 7 miljarder mark.
Redan i dagens läge skulle en ökad användning av speciellt torv te sig ekonomiskt lönsam inte bara i förhålland till olja utan i vissa fall även i förhållande till kol. All torv lämpar sig dock inte som energikälla. Utnyttjandet av torv begränsas bla av mossarnas läge, skördetidens längd, transportproblem mm. Med hänsyn till begränsningarna kan man anta att 4 Mtoe/år potentiellt kunde finnas tillgängligt år 1990 — förutsatt att den mängden kan konsumeras. Investeringarna för konsumenterna blir nämligen mångfaldigt större än för producenterna.
Övriga betydelsefulla inhemska energikällor utgörs främst av skogsenergi, men även halm, avfall, solenergi och vindkraft kommer ifråga speciellt vid mindre enheter.
Solenergin begränsas än så länge då det gäller större enheter speciellt av priset. Idag är solcellspriset ca 32 000 mk per kW installerad eleffekt. USAs energidepartement har som mål satt ett pris på ca 700 mk per kW år 2000 (mätt i 1979 års penningvärde).
Ifall detta mål kunde nås innebär det att solcellsbaserad elproduktion kan konkurrera med det dyraste konventionella produktionssättet, oljekondens, år 1990 om oljans realpris ökar 3—4 gånger, och år 2000 om oljans realpris ökar 2—3 gånger. USAs energidepartement har satt som mål att fotoelektrisk elproduktion år 2000 skall utgöra 5 procent av landets elproduktion.
Tiden den kritiska faktor Även om oljan aldrig mer kommer att utgöra den billiga och lättillgängliga energikälla vi byggt vårt välstånd på, existerar det alternativa energikällor. Den kritiska faktorn utgörs inte så mycket av deras knapphet som av tiden.
Omställningen från olja måste göras snabbt, men går ej att göra i en handvändning. Vi måste därför redan nu har klart för oss vilken linje vi bygger vår energipolitik inför 80- och 90-talet på.
Klart är, att ingen energikälla ensam under överskådlig framtid förmår ersätta oljan. Vi måste därför gå in för energibesparande åtgärder samtidigt som vi baserar vår energiförsörjning på ett antal olika källor, i första hand inhemsk energi, kärnkraft, kol och — fortfarande — olja. Att sträva till en energiförsörjning där dessa grupper år 2000 skulle stå för ungefär lika stora delar dock så att de inhemska energikällorna utgör den största gruppen kan vara en realistiskt mål. Det kräver dock en mycket stor produktionsökning för dessa källor och noggranna ekonomiska kalkyler.
En grundförutsättning är att vi inser att den situation vi nu befinner oss i är oacceptabel. Först då vi på allvar gör oss fria från oljeberoendet kan vi med tillförsikt planera och bygga vår egen framtid. Thomas Zilliacus