Olli Ikkala svarar på frågan om Industriförbundets ”make up”

av Olli Ikkala Forum 1974-04, sida 08, 06.03.1974

Synpunkter 9 Synpunkter 9 Synpunkter 9 Synpunkter 9 Synpunkter 9 Synpunkter

Olli Ikkala svarar på frågan om Industriförbundets ”make up”

BÄSTA GV

Om man försöker konkretisera de slutsatser GV kommer till i sitt inlägg i Forum nummer 2/74 kommer fman eventuellt till följande 1) industrins organisationsstruktur i Finland är föråldra 2) samarbetet mellan industrin och FFC, industrin och statsmakten samt industrin och kommunerna är dålig 3) Industriförbundets ”policy-making” borde ske i nära samarbete med företagarna på fälte 4) storindustrin dominerar Industriförbundet på bekostnad av den mindre industrin.

Förutom dessa huvudantaganden finner man i texten några lösryckta påståenden om regionpolitiken, arbetskraftspolitiken, bostadspolitiken samt att vi i Finland skulle ha en bättre energisituation ”än de flesta västeuropeiska länder” och att ”en samlad industri” kunde ha pratat förstånd med politikerna ifråga om icke vidtagna konjunkturutjämnande åtgärder.

Som svar på den första frågan kan man väl nog erkänna att den externa organisationsstrukturen inom vår industri är brokig, men att omotiverat dra slutsatsen att den därför även vore ändamålsenlig är väl ändå att gå väl långt, Typiskt för ett demokratiskt och fritt samhälle som Finland är ett mycket stort antal intresseorganisationer och föreningar. Detta system har givetvis fördelar även om det vore betydligt enklare att utgående från centralismens läror basera beslutsprocessen på diktat. Jämfört med mången annan sektor inom samhället (tex de politiska partierna) finner man att industrins organisationsstruktur är både konsekvent och präglad av effektivt samarbete. Relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare har anförtrotts arbetsgivarorganisationerna medan industriförbunden närmast bevakar industrins intressen i frågor som i övrigt berör produktionsförutsättningarna, tex allmän industripolitik, handels-, pris-, miljövårds- och regionpolitik. Det faktum att Finlands Industriförbund inte utgör den enda centrala ”industripolitiska” intresseor 8

Industriförbundets VD Oill

Ikkala: kan väl nog erkänna att den externa organlsationsstrukturen inom vår industri är brokig, men att omotiverat dra slutsatsen att den därför även vore oändamålsenlig är väl ändå att gå väl långt.

ganisationen inom industrin härrör sig från historiska intressemotsättningar. En del av industrin var kraftigt exportinriktad medan en del var vad man kunde kalla en typisk hemmamarknadsindustri — svag och utan förutsättningar att klara sig i en internationell konkurrenssituation. Som signaturen säkert väl känner till har situationen på denna punkt radikalt förändrats, vilket naturligtvis också innebär att ett hinder har avlägsnats för en ”formellt” samlad industris policymaking. Samarbetet har nämligen redan länge fungerat friktionsfritt i olika organ både när det gäller arbetsgivarorganisationer, organisationer representerande skogsindustrin samt den mindre och medelstora industrin i förhållande till Finlands Industriförbund. Såvida det nuvarande systemet inte kan garantera tillräckliga resultat på policyeller effektivitetsplanet kommer industrin säkerligen, såvida det är möjligt, att utveckla samarbetet.

Att svara på den andra frågan är lika svårt som att svara på frågan om samarbetet mellan regeringspartierna är gott. Vi gör väl vårt bästa. I vissa frågor har vi naturligtvis olika uppfattning och då ingår i spelets reg ler förhandlingar, ibland med bättre, ibland med sämre resultat ur vår synvinkel. Att ”ett mera samarbetsvilligt grepp från industrins sida” skulle lösa rivalitetsproblem mellan olika ministerier och politiska grupper är ett mycket intressant påstående men föga realistisk. GV tycks i alla fall i någon mån ha kännedom om Industriförbundets utvecklingsplaner, även om han/hon delvis har missförstått dem. Om okunskap vittnar även påståendena orm ovilja till samarbete på regionpolitikens område. Tvärtom är samarbetet med olika myndigheter och politiska beslutsfattare synnerligen fast, aktivt och resultatrikt. Detta samarbete har på inget sätt avbrutits utan pågår fortfarande. Det kan också nämnas att industrins orgahnisationer tillsammans med centralorganisationer för städer och kommuner allvarligt strävat till att bygga över de informationsklyftor som existerar mellan industriföretags och kommuners planering.

Svaret på den tredje frågan är däremot enkelt. Det är nämligen just så som vi har gjort och även i fortsättningen ämnar göra. Det fjärde påståendet besvaras lämpligast med siffror. Av Industriförbundets medlemsföretag har 72.5 Yo mindre än 200 arbetstagare i sin tjänst medan 7.7 Yo har mer än 1000. Såväl små, medelstora som stora företag är representerade i förbundets ledande organ, arbetsgrupper och kommittéer. Dessutom har ett särskilt samarbetsavtal med Industriidkarnas Förbund ingåtts år 1967. Detta samarbete visar klart att den medel-. stora industrin och småindustrin inte på något sätt har en sämre ställning i industrins organisationsfält.

Vad gäller arbetskraftspolitiken och bostadspolitiken, till de delar de inte hör till arbetsmarknadsorganisationernas sektor, kan man endast konstatera att industrin visserligen, kanske mer än någon annan, inser betydelsen av en väl skött arbetskraftspolitik, men inser också att relevanta resultat endast kan uppnås genom ett intimt samarbete mellan statsmakten och industrin.

I fråga om samarbetet med regeringen är den allmänna uppfattningen att industrin i Finland har ett bättre förhållande till regeringen än vad fallet är i Sverige. Däremot vet vi naturligtvis inte vilket är Pehr Gyllenhammars personliga förhållande till den svenska regeringen. Hj

Olli Ikkala

Forum 4/74