Om värdereglering enligt god bokföringssed
av Axel Grandell Forum 1974-11, sida 29, 19.06.1974
Om värdereglering enligt god bokföringssed
Magister Uno Lönnqvist (CGR) polemiserar i nr 9 av denna tidskrift mot min uppfattning om värderegleringsfondens användningsmöjligheter (framförd i Forum nr 7/1974). Hans inlägg kräver ett bemötande.
Jag har inte påstått, att den nya bokföringslagen i fråga om värderegleringsfondens användning skulle medföra en annan tolkning än den gamla lagen. Tvärtom har jag framhållit, att varken den gamla eller den nya ’lagen stadgar någonting om sagda fonds användning. Magister Lönnqvist har inte heller kunnat vederlägga detta påstående.
Den nya lagen har dock genom ett uttryckligt stadgande ($ 3) gett större tyngd åt kravet, att god bokföringssed skall iakttas. I kravet bör god understrykas. God är en bokföring, som uttrycker sanningen samt är klar och ändamålsenlig. Låt oss granska värderegleringsproblemet mot bakgrunden av dessa tre krav.
Då man genom värdereglering höjer värdet av tillgångarna utan att bokföra en motsvarande skuld, tillhör värderegleringen obestridligen det egna kapitalet. Förhöjningen kan inte eo ipso tillföras aktiekapitalet; därtill fordras dels medgivande i bolagsordningen, dels bolagsstämmans beslut. Följaktligen tillhör den fondkapitalet som en likvärdig del av detta. Värderegleringen innebär endast det, att en dold fond har förvandlats till en öppen sådan, själva bokföringsåtgärden har inte skapat fonden; den har uppstått under en längre tid och de facto existerat som latent. Genom bokföringsåtgärder har man endast gett det i företaget arbetande fondkapitalet ett värde, som bättre än tidigare motsvarar det aktuella penningvärdet. Detta är en sanning, som inte går att bestrida. Värderegleringsfonden kan följaktligen av bolagsstämman disponeras på samma sätt, som varje annan fri reservfrond. Att förneka detta är att knäsätta äganderättens princip.
Forum 11/74
Klarhetsprincipen — det andra kriteriet på god bokföring — innebär, att bokföringen uttrycks på ett klart och redigt sätt, som inte kan ge anledning till misstolkning. Om man iakttar denna princip, bör värderegleringen i passiva kallas fond och inte post. Benämningen värderegleringspost för tanken på en korrektivpost — som korrigerar för högt upptagna värden i aktiva — vilket värderegleringen absolut inte är.
Kravet på ändamålsenlighet innebär i nu berörda avseende, att värderegleringen redovisas i balansräkningen, både i aktiva och i passiva. Om den dessutom omnämns i förvaltningsberättelsen och/ eller i revisionsberättelsen, ökar detta givetvis informationens värde, men det får inte ske med förbigående av balansräkningen, om man vill iaktta god redovisningssed.
Magister Lönnqvist förklarar å ena sidan, att värderegleringen inte är någon fond utan endast en post och å andra sidan, att den ”bör betraktas som en bunden fond, som endast kan användas till förhöjning av aktiekapitalet”. Jag måste erkänna, att jag ej fattar logiken i hans resonemang.
Som känt finns det endast två sätt att höja aktiekapitalet: genom inbetalning och med anlitande av disponibla fondmedel. Om man medger, att värderegleringen kan användas för höjning av aktiekapitalet, har man därmed erkänt, att bokföringsposten ifråga är en disponibel fond.
Fondkapitalets primära uppgift är att täcka uppkomna förluster. Då värderegleringsfonden utgör en del av detta kapital, är även dess viktigaste uppgift nämnda förlusttäckning. Förnekar man detta, har man ej insett värderegleringens rätta innebörd. Jag har i en artikel i Hbl den 28. 2. 1970 påvisat, vad det kan leda till, om man ej tillåter värderegleringens användning till annat än fondemission. Om man nämligen höjer aktiekapitalet genom värdereglering me kvarlämnar ett förlustsaldo, som uppväger värderegleringen, har man i själva verket höjt aktiekapitalet med medel, som ej existerar och redovisat ett aktiekapital, som inte är intakt, Detta är inte blott dålig utan även falsk bokföring. Den uttrycker inte sanningen.
Bland jurister, som förfäktar uppfattningen, att värderegleringen ej kan användas för annat än fondemission, nämner Lönnqvist även Curt Olsson. Denne har dock numera radikalt ändrat åsikt att döma därav, att han i egenskap av styrelsemedlem i ett aktiebolag har undertecknat ett bokslut, där värderegleringen har förts direkt till dispositionsfonden, varigenom den fritt kan användas av bolagsstämman även för andra ändamål än fondemission.
Invändningen, att förlusttäckning med värdereglering indirekt innebär utdelning av orealiserad vinst, är inte riktig. Att täcka en förlust mot en värderegleringsfond — vilket i praktiken allmänt görs — innebär nämligen endast det, att man i bokföringen redovisar det riktiga soliditetsläget. Om företaget följande år kan redovisa vinst, är denna utdelbar; det är då den som utdelas och inte värderegleringsfonden. Det måste betecknas som osunt att på konstlad väg med missvisande bokföringsåtgärder innehålla i företaget realiserade vinster, som rättmätigt bör tillkomma aktieägarna, om dessa ej annorlunda bestämmer. Jag vill därför med skärpa upprepa, att användningen av värderegleringsfonden till förlusttäckning är överensstämmande med god bokföringssed och grundar sig på en stadgad, sund och med hänsyn till värderegleringens natur följdriktig praxis.
Lönnqvist avslutar sitt inlägg med påpekandet, att ”god redovisningssed är en så viktig grund för vårt samhälle, att såväl företagare, forskare som revisorer måste värna om den”, Detta är så sant som det är sagt. Det gäller endast, Broder Lönnqvist, att rätt tolka begreppet god redovisningssed.
Axel Grandel 29